Under den klädsamma ytan. Ludvig Köhler om Sista Skriket

mars 13, 2017

I samtalsboken Sista Skriket. En bok om mode, död och erotik försöker modeprofilerna Emma Veronica Johansson och Philip Warkander nagla fast vad mode egentligen är. De mejlar varandra och pendlar mellan eufori och depression, mellan skarpsynthet och spontana infall, ser tillbaka på sina år i modets tjänst, och försöker att blicka framåt. Jag dras genast in i en värld som jag vanligtvis brukar hålla mig försiktigt undan ifrån. Det är inte så att jag är aktivt ointresserad av kläder, men jag blir snabbt mätt av att tänka på kläder. För det mesta tänker jag inte så mycket på vad jag själv och andra har på sig.

 

Fundera över mode är något som Emma Veronica Johansson och Philip Warkander har gjort länge. Här försöker de att ge mode intellektuell upprättelse, och sammanfatta sina erfarenheter. Det är överraskande och intressant att ta del av. Johansson, som jag upplever är den mer drivande i samtalen, beskriver i ett tidigt mejl modebranschen som en mystisk värld, på ytan lättvindig, men spännande när man väl kommer in i den. Det handlar om att initieras i modevärlden, för att kunna förstå den till fullo. ”Något måste ske inom dig för att du ska kunna öppna dig för mode på riktigt”, skriver Johansson, och jag tänker att det kunde gälla för alla estetiska fält (och världen i stort?). Johansson förklarar tydligt att modet är en konst som förtjänar kritisk reflektion lika mycket som litteratur eller musik. I nio löst tematiska kapitel mejlar författarna fram ett slags gränsland mellan terapi, kritik och essä. Det blir kanske inte så mycket sagt om döden och erotiken, men väl om modet och dess mekanismer.

 

Jag tar snabbt till mig författarnas pendlande hållning. Här finns argument för att mode kanske är den högsta konstformen för vår tid – denna på en gång konkret praktiska företeelse och fåfängt kreativa lek där berättelser, estetik, kapital, kunskap, folkliv, känslor och förnuft möts och bygger upp hur vi klär oss, ser ut och lever. Den perfekta kombinationen av konst och kommunikation. Det ultimata konceptexperimentet. Men sedan kommer passager där författarna uppgivet redogör för hur ytlig och förutsägbar branschen är, och det kan vara svårt att bedöma vad som är mode och inte bara kommersiell produktion.

 

Detta är på många sätt en tidstypisk bok – och det är både dess styrka och svaghet. Själva upplägget att låta två profiler samtala ganska fritt och ledigt om sitt ämne, kommunicerar med vår tids omättliga behov efter podcaster, böcker och andra kanaler där folk får tala fritt. Att Sista Skriket lyckas bättre än det mesta i genren, beror nog på såväl författarnas unika positioner (Warkander är doktor i modevetenskap och Johansson är en förnyare inom modejournalistiken) som att de faktiskt har något att förmedla – att seriöst diskutera mode. På så vis är det ett pionjärverk som bryter ny mark, och det känns spännande att få vara med. Det fria samtalsformatet passar bra för att diskutera ett begrepp som fortfarande rör sig lite ovant i intellektuella diskussioner.

 

Men mejlvändorna visar också formatets begränsningar, och många intressanta iakttagelser och resonemang blir tyvärr sällan djupare än några rader. Förklaringen är kanske inte simplare än att författarna inte har haft tid. De låter nästan lite skrytsamma när de låter läsaren veta att de har fullt upp med annat, och att mejlen är ett löst sidoprojekt. Det intellektuella samtalet blir lite väl mycket on the go, liksom de kaffemuggar i papp som alltmer har ersatt riktiga muggar i porslin. Och det kanske är bättre än inget samtal alls, men det blir svårt att få till en riktigt seriös diskussion då, och det är tydligt att framförallt Warkanders mer akademiska ansatser blir lidande av denna situation. Det finns helt enkelt en motsättning mellan de djupare resonemangen och det snabba mejlformatet. Det gör att de mer flyktiga iakttagelserna och associationerna inte känns lika styltiga som försöken att kontemplera i lugn och ro. Därför passar överlag Johanssons mer entusiastiska mejl bättre för formatet.

 

Att läsa Sista Skriket går lika snabbt som att lyssna på några podcastavsnitt. Man kan säga att det är en snabb bok för en snabb tid. Men författarna lyckas ändå uppmana till kritik, eftertanke och reflektion, och jag utrustas med en ny blick på mig själv och modet. Det var ett tag sedan jag kände mig så inspirerad att gå ut på staden och bara titta på hur folk klär sig och ser ut. Och en av bokens stora behållningar är just att den är så tidstypisk. Den gör mig varse att vi lever i en alldeles unik tid, där det råder en ständig förändring vad det gäller stilar och mode. Stilar och subkulturer skiftar snabbt och oförutsägbart, och exempelvis punken känns inte längre så punkig. Warkander och Johansson beskriver skickligt hur det konstnärliga modet ständigt konkurreras ut av de stora klädjättarna, och görs om till trender. Den exklusiva galacatwalken har i princip spelat ut sin unika roll när alla kan se en modevisning direkt från sin mobil, vilket borgar för en sorts demokratiseringsprocess inom modet, som är intressant att fundera över.

 

Att ha en medvetenhet om vilken tid man kommer ifrån känns som en ovanligt säker och sympatisk grund att stå på. Det är ett tacksamt kritiskt bränsle i samtalen, och författarnas tro och tvivel gentemot modevärlden tycks vara lika starkt som tvivlet över att vara en kulturarbetare idag i allmänhet. I slutet av mejlväxlingen reflekterar de över att helt byta bana och kanske börja jobba som trädgårdsmästare istället. Boken är således inte bara en fin ingång till modevärlden, utan också ett intressant tidsdokument över två stressade kulturarbetares vardag på 2010-talet i Stockholm.

 

När författarna liksom glömmer bort att låtsas vara kloka under de stressade förhållandena, och istället utnyttjar den flyktiga mejlkonversationens form till att reflektera fritt och trevande, framträder ofta egensinniga och övertygande resonemang om mode och vår tid. Det kan gälla hur exempelvis unga klär sig, eller science-fictionfilmernas märkliga uppfattning om att alla i framtiden kommer att ha på sig samma kläder, eller för den delen det märkligt fascinerande med Bockstensmannens öde.

 

Den passionerade diskussionen och det uppriktiga intresset i Sista Skriket ger mersmak, inte bara på att försöka förstå vad mode är, utan även vår tid och vår värld. Jag känner mig nytänd och förundrad, och inspirerad av författarnas drivkraft och försök att öppna upp. Jag är inte övertygad om att mode är svaret på allt, men jag är inte heller längre försiktigt avståndstagande. Det är som att jag har fått ett nytt verktyg att lägga i lådan. Jag har fått ett nytt sätt att tänka på. Är det inte det som kännetecknar kritiken?

 

Ludvig Köhler

 

Ludvig Köhler, född 1989, är redaktör på Podpoesi.

Emma Veronica Johansson och Philip Warkander Sista Skriket. En bok om mode, död och erotik, constant reader, 2017

Postad under: Verkflöde

Kommentarer inaktiverade.