Förskjutning och mening – Sebastian Andersson om Stina Pettersson

mars 31, 2017

Var befinner sig marginalen tidsligt? Hur långt bortom är ett ”vid sidan” av läsningen? Sebastian Andersson såg Stina Petterssons utställning Mitt i en mening som visades från slutet av februari till mitten av mars på Galleri Verkligheten i Umeå. Hans kritiska tankar presenteras här som en marginalia förskjuten på marginalians vis, med undantaget att källan, utställningen, inte längre existerar. På så sätt understryks mycket av kritikens väsen: ofta tvingas den förhålla sig till en fantom, den kritiska texten äger en annan temporalitet än utställningar eller sceniska produktioner. Pettersson verk ger en utmärkt ingång till en utforskning av komplexitet av verk i nutid och dåtid.

 

Stina Petterssons Mitt i en mening undersöker språken som inte räcker till – dess ömtålighet och parallella meningar, samt hur händelser i tid och rum alltid skapar förskjutningar som påverkar vår kommunikation. Med verk gjorda mellan 2008 och 2017 för Pettersson flera parallella samtal om betydelse och mening i språken och tar som startpunkt handlingarnas yttersta rum – marginalerna, de förmodat tomma avstånden. Gränsområden mellan delar, platser och tillstånd som ofta antas vara det explicitas motsats och förutsättning. Bokstäver och ord ställs i en relation där de utövar ömsesidig påverkan på konstverkens gestaltade form.

 

Det som förbinder verken med varandra är ett gediget arbete med texten som hantverksmaterial. Pettersson, som tidigare har arbetat med skulptur och video, utmanar i utställningen vår uppfattning om ordens mening och betydelser genom att arbeta med förskjutningarna som våra handlingar skapar i rum-tid. Resultatet blir en sorts experimentell typografisk odyssé.

 

I texthäftet ängar, för att förbli ängar, bör slås (2014) har konstnären behandlat texten ungefär som man gör en sommaräng. För den som brukar marken tar det flera år. Syftet med en välmående ängsmark är att främja biologisk mångfald vilket i förlängningen gynnar hela ekosystem. Petterson har imiterat jordbrukarens handling och öppnat hål i papperssidorna för att bereda plats där orden kan röra sig genom häftet. Några ord har skurits ur för att lämna plats åt andra. Således skapas ett flertal möjliga förbindelser där orden kan röra sig fritt mellan sidorna. Det gör texthäftet (som mer liknar en skulptur) till ett föremål som uppmanar oss att laborera med och undersöka det; vända blad och läsa baklänges; för att utforska textens multipla meningar och betydelser.

 

Konstnärens ympning ger texten en öppen infrastruktur där läsaren i viss mån själv kan bestämma vilka relationer hen vill göra mellan orden och sidorna, upphovspersonens närvaro blir överbestämmande pregnant. I sammanhanget påminner ängsmetaforen om att språk som inte vårdas riskerar att växa igen till en homogen massa. Mellan idé och utförande finns det här, förtjänstfullt, inget mellanrum.

 

Ett antal av utställningens övriga gestaltningar förmedlar något vars närvaro vanligtvis förstås genom dess frånvaro – eller inte alls. Det verk som mest tydligt (rent av bokstavligt) tar sig an tomrummets tematik är I begynnelsen fanns mellanslaget (2012). Verket är en litterär bearbetning av Johannesevangeliet 1:1-5 där det står att Ordet i begynnelsen var Gud och att ”Allt blev till genom det” och att ”Ordet var liv” vilket i sin tur var ”människornas ljus”. Det är ett typografiskt experiment som utspelar sig över 60 sidor som hänger på en vägg i huvudbyggnadens bottenplan. Gestaltningen påminner om hur en slutkopia av ett textverk kan se ut innan det skickas för tryck. Som en förhandsgranskning, vilken på ett överskådligt sätt låter oss följa händelserna i texten och samtidigt studera dess form. På blad efter blad, och i en viss ordning, får vi följa med när konstnären laborerar med texten.

 

Till en början skriver Pettersson ut mellanslag mellan orden. Vi ser dem stå i vad som brukade vara deras skyddade rum, men nu som obekväma kroppar helt nära de konventionellt meningsbärande orden. Konstnärens ingrepp i texten varierar i omfattning men eskalerar hela tiden enligt en pulserande dramaturgi. Mellanslagen tar fysisk form och breder ut sig ännu mer; de försvinner, bara för att återvända med kraft och i stora antal.

 

Genom handlingen att skriva ut mellanslagen synliggör Pettersson en del av skriftspråkets struktur som befinner sig bortom det visuella. En del, som trots det är viktig för hur vi kan förstå vad som skrivs. Det liknar med andra ord hur mellanrummen existerar i talat språk. När vi talar andas vi. Vi harklar oss – hostar, och biter oss i läpparna. Suckar. Överallt i talet finns det små och mer eller mindre omedvetna krumsprång som låter. Dessa oartikulerade (eller icke begreppsliga) akter bereds plats i språket genom avståndet mellan ord och termer. Utan dem skulle allt hända samtidigt. Det är följaktligen genom dessa utrymmen som allt tal blir möjligt.

 

Valet att arbeta med Johannesevangeliets begynnelse är ingen slump. Det är en passage där människans relation till ordet (och således till Gud) fastslås och allt som finns i relation till det som inte finns. Vi kan läsa om hur ljuset (ordet, liv, Gud) lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det. Genom att utforska mellanslagets vara och dess plats i språket utmanar Pettersson en gammal utsaga. Hon visar med sitt arbete minst två saker: Det finns mening i det som inte syns, och även det som inte syns har betydelse.

 

Stina Pettersson använder nästan inga konventionella bilder i utställningen. Alltså inte teckningar, målningar, fotografi eller rörlig bild. Istället låter hon bokstäverna och textens form till stor del bestämma gestaltningarnas visuella uttryck. Genom att utgå från texten har konstnären skapat visuellt sett avskalade verk som trots det är både bildmässiga och skulpturala. Den återhållsamma formen ger utställningen en nästan ikonoklastisk prägel. Konstnären verkar upptagen med en askes i förhållande till bilderna som i relation till vår samtids överflöd av visuell stimuli är högst intressant.

 

Ett verk som däremot snubblar något är ecout ekot (2017), ett kombinerat performance och text-/videoverk som visades i gårdshuset samt på en bildskärm i galleriets kök. Ordet ecout kommer från franskan och betyder lyssna, och ekot är i det här fallet en referens till både ett ljudfenomen vars förekomst beror på rumsliga förutsättningar, samt namnet på ett svenskt nyhetsprogram. Verket går ut på att konstnären iklädd hörselkåpor lyssnar på radio och samtidigt skriver ned det hon hör på en vägg. Samtidigheten i händelserna gör det omöjligt för nedteckningen att omfatta allt. Därför täcks väggarna av på varandra följande lösryckta fragment. Verket har tidigare framförts på ”The Custard Factory”, ett kulturcentrum i Birmingham, samt på Konstepidemin i Göteborg.

 

Jag som var närvarande under vernissagekvällen såg när konstnären tog på sig hörselkåpor och skrev det hon hörde på väggen. Vilket var fint. Det kändes som om hon med det överlämnade verket till platsen. Delen som visas i köket har en mer dokumentär prägel. Det är en videoinspelning av skrivhandlingen. Problemet som uppstår i efterhand menar jag beror på en tomhet som performancedelen lämnar efter sig. Visst, orden står kvar som vittnesbörd av den försvunna handlingen. Men, förbindelsen mellan verkets delar blir också något svag.

 

Stina Petterssons utställning Mitt i en mening ställer frågor som rör våra språk, deras teckensammansättningar och mening. Hur skapas mening och betydelser genom våra kommunikativa handlingar i tid och rum? Vilken betydelse har det som är uttalat respektive det som inte är det? Det är ingen enkel sak. I vår samtid, där sociala medier har gjort det möjligt att uttrycka sin mening med en direkthet och räckvidd som inte tidigare var möjlig är det nödvändigt att uppmärksamma meningarnas mångtydighet. Eftersom att en stor del av våra kommunikativa handlingar numer inte begränsas av rummet är det kanske framför allt viktigt att åter igen knyta ett tänkande subjekt till dem. En av de stora förtjänsterna Stina Pettersson gör i sin utställning är precis det. Med djupt uppfinningsrika gestaltningar påminner hon om att ordens mening och betydelse börjar i oss. Allt är inte relativt – allt är relationer.

 

Sebastian Andersson

 

Stina Pettersson, Mitt i en mening.
24 februari – 18 mars, Galleri Verkligheten, Umeå.
Foto: Mia Rogersdotter / Galleri Verkligheten
Postad under: Verkflöde

Kommentarer inaktiverade.