Det var när jag hjälpte en vän med att läsa igenom en föreläsning han skulle ge som jag oförhappandes slogs av att Aristoteles beskrivning av hur just slumpen fungerar är en aning motsägelsefull. En man går till marknaden och träffar där en annan man som är skyldig honom pengar. Men detta var inte anledningen till att den förste mannen bestämt sig för att besöka marknaden, han skulle göra något helt annat där. Nu har dock slumpen ordnat så att han också kan få sina pengar tillbaka! Ordet för marknad som Aristoteles använder är agora, det som också betyder torget och den politiska offentliga sfär där makten delas. Men är inte vad som händer på agoran i en social mening redan en högt orkestrerad slumpmässighet? Det är troligt att de två personerna i Aristoteles experiment möts i det offentliga så länge de inte av andra anledningar vill hålla sig från denna värld.

Var och en som har bott i en mindre stad eller i mer civiliserade storstäder än Stockholm, vet att det är på offentliga platser en mer eller mindre planerad slumpmässighet kan uppstå. Under den tid jag bodde i La Paz kunde jag mäta min grad av integration med hur många samtal jag hade med bekanta under en vanlig promenad i stadsdelen. Jag snittade till slut på fyra. Under mina år i Italien blev jag i många städer vittne till ritualen la passeggiata, promenaden. Vid ett givet klockslag på helgen var det som om alla lämnade hemmet samtidigt för att gå genom staden och byta vänligheter och information med varandra. Ett socialt medium av fantastiska proportioner. Sedan gick alla hem till sig och försvann in i långt primitivare televisioner och datorer.

Offentligheten hör samman med marknaden, torget och den delade makten. Det är en värld där den kontrollerade slumpen skapar värden eller i alla fall konfirmerar värden. Och det är här som den sociala kontrollen gör att ingen kan springa ifrån ekvationen. Mannen som är skyldig pengar måste betala. Men värdena är så klart inte bara monetära, utan också sociala och kulturella. Ett konstnärligt verk, liksom åsikter och forskning, måste passera offentligheten för att kunna värderas. Det finns något riskabelt i detta. Här kan den planerade slumpen kännas alltför oplanerad, speciellt av de som är vana att äga makt. För att ta ett bekant exempel från politiken: de som röstar kan rösta ”fel”. Eller så kan det vara att ge alltför mycket åt slumpen att våga visa upp sig i en värld av delad makt. Inför det stundade brittiska valet har premiärministern Theresa May gått ut och sagt att hon inte kommer att medverka i någon tv-debatt.

Kritiken av kulturuttryck är en typisk aktivitet som sker i offentligheten. Kritikernas uppgift är att vara agoranauter, de som seglar fram över torget. Det är också därför kritiken inte har med tyckande eller ens fakta att göra, sådana uttryck hör mer hemma i icke-offentliga världar. ”Agoranaut” är, ser jag när jag söker på Google, ett ord som samtiden fått fler att uppfinna. En bloggare från USA, Richard Remenick, skrev i ett vackert inlägg från 2009, ”What is an agoranaut?”, att bloggosfären kan vara ett ställe för tanke i ett samhälle som glider än längre in i en intellektuell agorafobi (torgskräck). Det var som om de stora internetbolagen vid tidpunkten upplevde liknande tankar som ett hot. Bloggosfären krossades under ett automatiserat flöde.

Det finns en tendens att beskriva den professionella kritikern som en ”expert” på sitt område, vilket i sig skulle värdera en sådan kritiker högre än en amatörkritiker. Argumentationen är inte svår att förstå. Den som ser mycket konst eller läser mycket poesi blir mycket kunnig inom området. Samtidigt börjar ”expert” bli en missbrukad term i dagens medielandskap. Journalister vill rådfråga ”experter” för att automatisera värderandet, eller snarare låta det få en kvalitetsstämpel som kommer från (tyvärr) icke-offentliga, i meningen ej tillhörande torget, miljöer som universitet och högskolor. På sistone har också dagens journalistik så ivrigt försökt att framstå som den som kan garantera ”fakta” på ett sätt som kanske mest är ett uttryck för en yrkesvilsenhet. Tilltaget kan mycket lätt slå tillbaka på den som använder det. Det är att ge sig själv en auktoritet i det offentliga som inte kommer från det offentliga, utan snarare från en värld som verkar ha gjort sig av med både slump och osäkerhet samt delat och dialogiskt värderande. Men det är skrämmande nog åt det håll som både politiken, faktaresistensdebatten och det konservativa bildningsidealet leder oss åt.

Kritiker ska nog betacka sig expertrollen, i alla fall förhålla sig kritiskt till den. Att ”agoranaut” innehåller ändelsen -naut, seglare, är inte bara för att det låter bra (smak). Det är också därför att kritiken lätt kan skjuta sig själv i foten om den tror att det räcker med att bara ta sig till det offentliga med sina varor för att sedan stå still och vänta vad som händer. Med detta menar jag, icke-metaforiskt, att kritiken eller kritikern har en förväntad uppfattning, vilket är en vanlig tendens idag. Sällan förvånar slutsatser och värderanden. Ett slags automatism har krupit sig in i maskineriet som härstammar från det som ligger i icke-offentligheten, smaken och faktaexpertisen. Kritiken måste istället segla fram, eller i alla fall promenera fram och tillbaka över torget och se vilka möten som uppstår. Om den ska vara expert på något så är det värderandets hantverk, vilket är omöjligt om den inte samtidigt provar en rad ställningstaganden; anarkistiskt och vanvördigt, men ständigt i dialog.

Axel Andersson