Relativt mästerligt

maj 24, 2017

Blev ombedd att leverera två små tilläggsåsikter till en krönika jag skrivit, en ”bäst just nu”, en ”sämst just nu”, på några få hundra tecken styck, en lustig liten släng så där bara. Ändå frös jag fullständigt inför uppgiften – på grund av dess krav på intensivt skygglappsbeteende och koncentrerad relativism.
Bäst just nu: Att sommaren äntligen är här. Sämst just nu: Daesh, flyktingkatastrofen och den nya Magnumglassen.

 

Till sist tog jag mig samman och levererade en lagom bra och en lagom dålig sak ur det allmänna medieflödet, det som var rimligt i denna kontext. Men hur relativ är det rimligt att vara i sin bedömning av vad som är Bra och vad som är Dåligt? Det där viktandet av vad som är relativt sätt rimligt att tycka sker dagligdags inom kritikerskrået. Det finns ett ideal som säger att en seriös kritiker aldrig avger tendensiösa, tidsbundna relativa omdömen. Hen står över sådant. Hen kan se ett verks inneboende kvalitet och mäta den mot en oantastlig inre värdeskala, inetsad i kritikerns inre av åratal av studier av konstformen i fråga, känsliga ögon och öron som registrerat nyanser, följt formernas påverkan på sinnen och tankar, registrerat dess beständighet.

 

Det där idealet är kanske inte heller så dumt att ha som just ideal, en orimlig slutpunkt att sträva mot. Kanske extra mycket just nu. I vårt interaktiva, snabbreagerande, klickmysiga nu när det så lätt skapas hajpar, också runt delar av den seriöst syftande och långsamt verkande kulturen.

 

Det har, till exempel, kommit ut några riktigt bra romaner denna vår. Några av dem har passerat obemärkt förbi i den stora offentligheten. Andra har lyfts upp av tongivande åsiktstrumpeter som det Bästa, det Största, det Viktigaste (som någonsin skrivits). Visst är det härligt med entusiasm men ändå kan det vara på sin plats att då och då ställa sig frågan men är det, efter några djupa andetag, verkligen riktigt så bra? Jämförelsevis, i detta nu, ja men ställt mot en annan sorts standard?

 

Andra säsonger har jag som scenkonstkritiker, inför en sällsynt trist omgång stockholmsk teater, lyckligt klappat händerna inför den lilla ljusglimt som en skojig föreställning med några nya grepp utgjort och högljutt tjoat ”genialt” och ”lysande” i recensioner.
Så klart ska en professionell kritiker veta vad som pågår i samtiden, kunna göra jämförelser, känna till vilka tendenser som föder vissa verk. Men helst utan att låta tidsandan helt grumla blicken. När man simmar mitt i strömmen av sin samtids kulturuttryck är det svårt att inte råka fokusera alltför mycket på hur verket står sig i förhållande till sina närmaste grannar: boken som kom ut förra veckan, boken som kommer ut nästa vecka. Vilket ju är ett rätt så irrelevant perspektiv för den allmänhet som kritikern skriver för, de som inte kommer att läsa en bråkdel av säsongens utgivning eller se ens en procent av scenernas utbud.

 

Dessutom riskerar en kritik med en så närsynt blick på kulturen att bli en helt och hållet intern verksamhet. Kritiker som skriver för andra kritiker och för kollegor och bekanta, som prövar sina tankar och analyser mot likasinnades tankar och analyser, tjattra i varandras ansikten, kanske inte för en ryggdunk men för en bekräftelse på att den standard man satt är den rätta.

 

Det där blir ibland väldigt tydligt i möten med de som inte arbetar med att värdera en konstform, människor som gillar kultur på sin fritid. Människor som oftare låter ryggmärgsreflexen avgöra: får det här verket mig att känna eller tänka något, händer något mig när jag möter det? Medan kritiken under månader kan ha gosat runt i en intern debatt om exakt hur samtidsprosan bäst bör förhålla sig till, säg, flyktingfrågan, eller ett självbiografiskt material, eller något annat, och unisont lyft på hatten när en författare lyckats något sånär, eller lika unisont stönat högljutt när en femte prosaist närmar sig samma ämne, eftersom det är relativt skickligt/uttjatat på en viss plats, i en viss tid.

 

Det är lätt att säga att det bara handlar om mod, om självständighet, om att följa sitt eget omdöme oavsett vad twitterflödena säger om än det ena, än det andra. Men riktigt så enkelt är det inte, att vara en del av samtidens flöde är en plikt och en nödvändighet. Det handlar om att få in nytt syre i kritikens lungor, att sticka näsan ovanför vattenytan, ta ett djupt andetag. Kanske låta den etablerade kritiken möta nya röster, konfronteras med andra perspektiv. Konfrontera sig själv med kultur utanför säsongsflödena.
Att godta absoluta värdeskalor är dumt, även som dröm men varje tidsepoks tillfälliga värdeskala bör också ifrågasättas, dagligen.

 

Jenny Aschenbrenner

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.