Välkommen in i harmlösheten.
Den här veckan reflekterar, vänder och vrider Kritiklabbet på det harmlösa med ambition att lyfta begreppet ur de kritiska sammanhangens brunnsbotten. För känns inte harmlösheten hopplöst passé? Redan i början av den borgerliga offentligheten på 1700-talet fungerade harmlöshetens motsats ypperligt för den uppmärksamhetssökande. Än mer så idag. I ett alltmer förtätat mediebrus kippar offentlighetens aktörer efter andan, parallellt med att behovet av udd växer. Kanske är det en smula överdrivet (allt för att undvika en harmlös inledning?) men reflexmässigt läser vi begreppet harmlöshet med negativ konnotation, eller tillsammans med konst och kritik i giftig union: harmlös konst/harmlös kritik. Ett undflyende begrepp som, utan att andra egenskaper tillförs, lösgör sig från harm, fara och skada.
Ändå är det värt att ifrågasätta en tidsanda som gjort det harmlösa till något av ett skällsord. I bemärkelsen inte söka skada är harmlösheten sund i en kritisk kontext och kan, i vidgad bemärkelse, sägas innefatta omsorgstanken. Betraktad ur ett större perspektiv innebär hela den kritiska praktiken en grundläggande omsorg för konsten, eftersom konsten underhålls genom att offentliga samtal kring den skapas. Ur ett snävare perspektiv innebär omsorgen att den enskilde kritikern inte frestas att orsaka harm för harmens skull. Den kan också bestå i att kritikern lägger tid och resurser på att grundligt sätta sig in i ett verk, konstnärskap och den kontext vari verket skapats och figurerar. Detta innebär en enorm arbetsinsats som dessvärre alls inte motsvaras av arvoderingen av dagens kritiker. Kritikers återkommande gratisarbete blir på så vis någon typ av omsorgens groteska manifest.
På fredag återkommer vi till omsorgstanken då Axel Andersson i texten Manifest att hålla i handen skriver om konstnären Mierle Laderman Ukeles försvar för ”maintenance” (på svenska ”underhåll”, ”bevarande” eller ”skötsel”). Innan dess ifrågasätter Robert Johansson-Mars romanens språk- och formmässiga likriktning i torsdagens text Om den berättande prosan. I onsdagens text Radion är som ett litet djur skriver Ludvig Köhler om vikten av att vara sansat slätstruken i ett alltmer åsiktskrävande medieklimat. Imorgon ställer Osvald Wiklander frågan om en ”harmlös dikt” behöver vara harmlös konst i texten Eva-Stina Byggmästars yviga idyller.
Följ oss då vi för första gången experimenterar med ett veckotema!
Hanna Svensson, producent