På en landsbygdsort någonstans i Sverige andas ett par föräldrar ut. Barnens skola fick stå kvar. Samtidigt blir jag glad, en ny vegansk restaurang med ett välsorterat utbud av mikrobryggd öl ska öppna på Söder. Menyn erbjuder närproducerade råvaror från ett åkerbruk några mil utanför staden. De vill ta vara på den svenska mattraditionen genom att servera syrad kol, konserverad lök och färskpotatis, men inte utan en smekning av streetfoodkulturen. Vad är en kålrot utan en koriandermarinad? I staden äter vi landet. Vi slukar glupskt det som är önskvärt i våra ögon och avvisar det som inte passar in i vårt urbana universum.

I drygt 20 år har journalisten Po Tidholm arbetat med att lyfta landsbygdsfrågan. I sin nya bok Läget i landet reflekterar han fritt kring konsekvenserna av den växande klyftan mellan stad och landsbygd. I 89 korta kapitel som Tidholm har valt att kalla tankar rör han sig ledigt mellan innebörden av stadens expansion och landsbygdens utdöende. Upplägget är tacksamt, för konsekvenserna av splittringen låter sig inte summeras under ett fåtal punkter, dess uttryck spricker upp i en mångfald av olikartade problem. En tankevärld byggs upp. Några av reflektionerna begränsar sig till en mening, medan andra gör längre utflykter över en sida.

Utvecklingen är tydlig – landsbygden avfolkas och städerna befolkas. Tidholm visar vad som har hänt och vad som sker. Idag är Sverige uppdelat i ett fåtal koncentrerade punkter av välstånd, kringgärdade av ett större antal ”döda” zoner – oattraktiva för politiska initiativ eller privata investeringar. Både väljarbasen och de stora konsumentgrupperna finns i de större städerna. Landsbygden försvagas av en marknad och politik som ensidigt främjar storstädernas expansion. Som konsekvens förtvinar de institutioner som ska upprätthålla välbefinnandet på landsbygden; skolor lägger ner, de lokala vårdcentralerna centraliseras till större grannkommuner, busslinjer försvinner, vägunderhållningen är undermålig. Men den här uppdelningen är skenbar; landet behöver staden, staden behöver landet. Utan naturresurserna i de rurala områdena hade inte storstäderna blomstrat som de gör nu. Men att vara ett land med en lukrativ råvaruproduktion är inget det urbaniserade Sverige vill stoltsera med i den globala byn. Framgångssagorna handlar alltjämt om gröna innovationer och en sprudlande kunskapsekonomi. Det ömsesidiga beroendet består men erkänns inte i de offentliga berättelserna.

För att visa skilsmässans påtaglighet hänvisar Tidholm till valet i USA där splittringen verkar ha gått ännu längre än i Sverige. Presidentkandidaterna Donald Trump och Hillary Clinton delade upp befolkningen sinsemellan, på ena sidan den politiskt korrekta och urbaniserade medelklassen och på den andra globaliseringens förlorare; vita numera arbetslösa män från arbetarklassen, utkonkurrerade av kunskapsekonomins stegrande krav på individen. Narrativet är vida känt. Men det visade sig att det inte var klassmarkörer som var den huvudsakliga skiljelinjen mellan presidentkandidaternas väljarskaror, det var en rumslig tillhörighet. Majoriteten av Trumps väljare bor utanför de stora städerna, rik som fattig, kvinna som man. Tidholm skriver att även om väljarna inte nödvändigtvis trodde på Trump, blev han ett medel för att uttrycka missnöje över en regering som bara ser till den urbana befolkningens intressen. Det är svårt att utröna bevekelsegrunderna till röstmönstret, men valresultatet visade att de rurala och urbana områdena har kluvits i två skilda sfärer, en utveckling som USA delar med Sverige och andra västerländska demokratier.

Ibland ser vi landsbygden glimta fram i media, standardiserade bilder som ska locka ut stadsborna från deras hektiska tillvaro. Vi ser stora mörka skogar, livfulla älvar och hör ett avlägset jojkande som ekar genom skogen. I en glänta kommer solen in och där ligger en källa med bubbelvatten som smakar björnbär och hallon. En perfekt droppe som faller och upplöser den stilla vattenytan. Landsbygden är lugn och natur, en plats för återhämtning. Jämsides med denna bild framträder en annan. Jag tittar på en TV-serie där handlingen utspelar sig långt ifrån närmaste storstad. Gatorna är tomma och invånarna jag här bekantas med är skogsarbetare och jägare, arbetslösa och alkoholiserade. En stadsbo förvillar sig dit och förundras över dessa stillastående kuriositeter. Med hennes öppna sinne och aldrig sviktande driv, löser hon en djupgående konflikt i byn och åker sedan tillbaka till staden. Två imaginära världar, en spegling av storstadsbornas förväntningar på landet.

Tidholm låter inte den polariserade bilden av den progressiva stadsbon jämte den stillastående lantbon prägla analyserna. Han skriver till en platslös läsare och appellerar inte ensidigt till vare sig landsbygdernas eller storstädernas befolkning. Han ställer sig på gränsen mellan dem och försöker visa vad som har gjort att splittringen blivit så tydlig.

Kanske är det Tidholms breda kunskap och förmåga att röra sig så fritt mellan frågans olika delar som gör att jag nyfiket följer med i hans tankevärld. Landsbygdsfrågans problematik filtreras genom historiska exposéer över politiska och ekonomiska skiften. Tidholm går från de stora globala strukturerna, vidare till den svenska regionalpolitiken, för att sedan landa i det lokala och de rurala invånarnas egna upplevelser. Jag ser det som ett strategiskt grepp från Tidholms sida för att påvisa glesbygdens gradvisa glidning från politik, media och ekonomi – vilket resulterar i själsliga såväl som materiella problem för dem som bor där.

Efter att Tidholm gett mig en förklaring till varför kommunerna i landet har så obotligt löjliga slogans, går han vidare till att beskriva de små lokaltidningarnas upplösning. Den dagliga kommunbevakningen överröstas av glesbygdskommunernas säljargument för att locka till sig investerare och inflyttare. Invånarnas egna och egentliga upplevelser av de faktiska förhållandena i kommunen speglas inte. Platser för rekreation och naturnära miljöer för den lokala firmans kommande konferenshelg har företräde. Från det ena till det andra exemplet visar Tidholm hur landsbygden som tidigare var en högt ansedd livsnerv i Sverige under de tre senaste decennierna har urholkats.

Tidholm uppger själv att han valde att skriva boken för att han oroades över den politiska utvecklingen i landet och världen, Sverigedemokraternas framväxt, Donald Trumps valseger och Brexit – alla dessa vill han förklara med landsbygdens nedmontering och den allt tydligare gränsen mellan stad och land. Det är ett vågat och snårigt projekt, men Tidholm klarar sig från att trassla in sig i problematiska generaliseringar. Han letar inte efter att peka ut en syndabock, utan han vill visa orsakerna till hur vi hamnade här. Men det är även i den bräddfulla uppradningen av orsaker som mitt intresse blir lidande. Ibland upplever jag att boken är mer skriven till politiker som ett slagträ för att göra dem medvetna om problemen Tidholm ser och få dem att skrida till handling. Det är inte en slump att verket släpps ett år före valet. Jag som läsare får en bred överblick på den kulturella uppdelningen mellan stad och glesbygd. Men för mig som har levt i båda världarna, blir jag berörd bara vid några fåtal tillfällen. De stora svepande dragen tenderar att bli många och diffusa. Då saknar jag de mer enskilda, personliga och konkreta inslagen, som när Tidholm beskriver sina egna erfarenheter från föreläsningarna på landsbygden eller sin korta biografi över författaren Göran Palms genomresa i Sverige. Det är i det lilla och lokala jag verkligen erfar att de övergripande svepningarna får sin tyngd.

Jacob Axellie