Medborgarkritikern i framtidens medielandskap

mars 29, 2018

 

“In the age of Google, the hardest information to find is local”. Citatet dyker upp i en artikel av David Beard, ”The Libraries Bringing Small-Town News Back to Life” i The Atlantic den 28 januari 2018. Det är sant i två bemärkelser: det lokala är svårt att finna, och hotar samtidigt att försvinna. När internets jättar dirigerar våra flöden försvinner det småskaliga i bruset. Internet har tagit över distributörsrollen från gammelmedia och sprider journalistiskt innehåll som fragment, fria från sitt ursprungliga sammanhang. Som när trädkronorna töms om hösten, och blad från björk, asp och ask virvlar samman och bort i vinden. Relevans baseras på algoritmer och det är trångt i uppmärksamhetskanalerna. Småskaliga händelser tävlar, överallt och hela tiden, med all världens idéer, konst, nyheter, kunskap, sagor och lögner – och trillar lätt ur vårt synfält. Precis som askens löv, som i sällskap med de andra bladen är försvinnande få. Samtidigt hotar det småskaliga att försvinna. På många mindre orter har lokalpressen lagts ner och i Medieutredningen (SOU 2016:80) tydliggjordes att ”neddragningar av redaktionell närvaro” skapat vita fläckar i det svenska medielandskapet. Annonsbladen har klarat sig bättre, men priset för överlevnad är högt. Deras affärsmodell leder nästan ofrånkomligen till ett tunnare innehåll då det inte är ovanligt att lika många anställda, eller fler, arbetar med annonsförsäljning som med redaktionellt innehåll.

 

Tillbaka till Beards artikel i The Atlantic. I den beskrivs en mindre stad i USA efter att den sista lokala tidningen lagts ner. Små lokala händelser blev osynliga eller spreds från mun till mun. Stora händelser kunde invånarna, i bästa fall, få information om via rikstäckande medier. Men, frågar sig artikelförfattaren, vem utöver en lokal röst kan placera lokala nyheter i den kontext som utmärker en plats och dess historia? Och gällande kultur: vem annars ska sålla i evenemang och berätta för invånarna vad som är på gång och värt ett besök? Artikelförfattaren skulle också kunna fråga sig: vem utöver en lokal röst ser och bryr sig och kan förklara för andra på platsen varför de ska göra detsamma?

 

När kritikern, i bästa fall, baserar sitt utlåtande på konstnärliga val och guidar läsaren till större förståelse för ett verk, brukar det ingå att placera verket i en konstnärlig, historisk och samhällelig kontext. Därför bygger bedömningen alltid på recensentens förkunskap och erfarenheter, och därmed är recensioner alltid situerade. Detta gäller även när redaktören väljer ut vad som ska recenseras. På så vis bör en kritiker som flytt sitt hemland ha en annan ingång i bedömningen av ett konstverk som behandlar flykt, jämfört med en kritiker som inte har det. Och en redaktör som varit mycket i Sundsvall har större kännedom om kulturlivet i Sundsvall, jämfört med en redaktör som inte varit där. Men det räcker inte att kritiken berikas med en mångröstad kritikerkår – den måste också finnas där konsten finns. För en levande lokal kultur är det offentliga kulturella samtalet avgörande. Som jag tidigare var inne på, någon som berättar vad som har hänt, ska hända och vad som är värt ett besök. Än hellre, flera röster som med olika ingångar tolkar och värderar konst, ger upphov till åsiktsbildning och som uppmanar till reflektioner och diskussioner om konst och om kritikerna själva – en fullskalig kulturell offentlighet.

 

Fler länder än Sverige och USA har problem med borttynande lokala offentliga samtal, vilka i disproportionerligt hög grad drabbat kulturbevakningen. Vi är många som söker en lösning. På Kritiklabbet tror vi att vi måste motstå frestelsen att önska tillbaka en kulturell och kritisk offentlighet som i digitaliseringens spår redan är historia – snarare bör vi uppfinna nya modeller för det offentliga samtalet som är gångbara i dagens, och morgondagens, kontext. När Kritiklabbet träffade våra europeiska kollegor i nätverket ”The Art of Criticism” fick vi reda på att det i Nederländerna genomförts kritiska projekt inriktade på kultur och invånare i segregerade områden. Också i Beards artikel i The Atlantic beskrivs hur det på flera platser i USA har bildats lokala redaktioner för att uppmärksamma lokala nyheter, ofta med biblioteket som utgångspunkt. Här har några bibliotekarier utvecklat sin roll till att välja ut, sätta samman och sprida lokalt innehåll till de egna medborgarna, ofta tillsammans med volontärarbetande amatörer. Biblioteken är på många sätt en ideal plats för att kollektivt producera nyheter i och med dess funktion som inkluderande samlingsplats, med ledord som lokalitet, kunskap, nyfikenhet och lärande. Detta beskrivs även av Kritiklabbets redaktör Axel Andersson i essäboken Framtidens kritik (2018), och av John Palfrey i boken BiblioTech: Why Libraries Matter More Than Ever in the Age of Google (2015). Båda förespråkar, på liknande vis som Beard, ett skifte i bibliotekens roll: från att vara en plats där kunskap samlas till att bli en plats där kunskap vidareutvecklas och produceras kollektivt.

 

Många är inne på samma spår. Angående Kritiklabbets verksamhet syftar jag inte minst på våra experiment med medborgarkritik. Grundupplägget är enkelt: en grupp obetalda amatörer (amatörer i bemärkelsen älskare av en företeelse) skriver, med individuell hjälp/återkoppling från en professionell kritiker, recensioner inom ett utvalt område. Recensionerna publiceras offentligt efter att de genomgått redaktionell genomarbetning av professionella och övriga medborgarkritiker. Ett pågående exempel är Kurdisk kritikverkstad, vari den andra generationen av den kurdiska diasporan i Sverige läser och skriver recensioner om den första generationens verk. Ett annat exempel, som vi hoppas snart ska realiseras, är medborgarkritik i landets regioner och på mindre orter, vari lokalinvånarna själva skulle skriva om lokalt förankrad kultur. Precis som i exemplen från USA syftar experimenten till att stärka samtal (här om kultur) som, av olika anledningar, sällan uppmärksammas i den större offentligheten – det småskaliga som försvinner i bruset. I framtiden hoppas vi att det ska finnas medborgarredaktioner i var och varannan stad, där amatörer och professionella kritiker möts för att lära av varandra och kollektivt skapa kritiskt material – en helt ny typ av kulturell offentlighet som idag befinner sig någonstans i gränslandet mellan verklighet och vision.

 

Medborgarkritiken konkretiserar på många sätt Kritiklabbets tankar om hur den nya digitala offentligheten kräver en omförhandling av relationerna mellan amatör/professionell, centrum/periferi och privat/offentligt. Relationen amatör/professionell är idag vitt åtskild inom kritikfältet. Trots att dagens digitala plattformar erbjuder så gott som alla möjligheten att publicera sig online lever bilden av kritikern som enväldig smakdomare kvar. På Kritiklabbet tror vi att den tydliga gränsdragningen mellan amatör och professionell skulle luckras upp om medborgarkritiken fick spridning – något som skulle gynna alla inblandade. Vår vision är att det inom kritiken ska utvecklas en amatörnivå jämte den professionella, som kan jämföras med relationen mellan sportens korp- och proffslag. Om kritik skulle skrivas av många och på alla nivåer bör intresset för den professionella kritiken samtidigt öka, och därmed även den inkomstbringande uppmärksamheten. En stärkt ekonomi skulle förhoppningsvis återigen öka möjligheterna för kritiker att leva på sin penna, vilket, tillsammans med en ökad intern konkurrens till följd av fler utövare, också bör medföra ett kvalitetslyft för den professionella kritiken.

 

Parallellt bör relationen centrum/periferi omförhandlas genom att så många som tjugo medborgarkritiker kan mobiliseras till att recensera kultur som annars sällan uppmärksammas i den större kulturella offentligheten. Mycket få, om något, konstnärligt verk får den typen av uppmärksamhet idag vilket bör leda till en förskjutning i förhållandet till det periferas fördel. Detta gäller både kultur som sällan uppmärksammas av geografiska orsaker (som i våra experiment med medborgarkritik i landets regioner och på mindre orter) och till följd av förhållandet till majoritetskulturen (som i Kurdisk kritikverkstad).

 

Den sista kategorin, privat/offentligt, omförhandlas här främst i och med redaktionen och det redaktionella arbetet – som inom medborgarkritiken är den helt avgörande instansen. För i den nya digitaliserade offentligheten räcker det inte att publiken mer och mer bjudits från åskådar- till kommentatorsplats. För att bli en del av det kritiska samtalet krävs också att de tidigare åskådarna tillägnar sig hantverket – att de rör sig från ett ”tyckande” till det argumenterande värderandet av konstnärliga val. Redaktionen kan utgöra den plats mellan privat och offentligt vari amatörer och professionella möts och lär av varandra: en förpublik plats för kollektiva, men ännu inte publicerade, reflektioner och idéutbyten. På så vis skulle fler nya röster och erfarenheter ta plats i den kritiska offentligheten, varav några kanske, med tiden, tar plats bland de professionella.

 

I texten ”Kritiklabbet, redaktionen och den kritiska kontexten idag” (2018) diskuterar Axel Andersson redaktionens potential. Men han stannar inte vid att diskutera redaktionens fördelar som ett rum mellan privat och offentligt – istället låter han tanken utvidgas till något av en demokratisk dröm. Andersson beskriver hur vi i den nya digitala offentligheten måste hitta platser där vi tillsammans kan hantera och förmedla internets växande informationsöverflöde, både i allmänhet och lokalt. Medborgarredaktioner, skriver Andersson, är en ideal plats för en sådan hantering, som ”till sin natur blir en distributör i enkel mening, men också blir något distribuerat i meningen fördelat”. I den nya offentligheten skulle alltså hanteringen och förmedlingen av information tas över av, eller distribueras till, alla dem som själva tar del av informationen. I likhet med Palfreys ambition att vidareutveckla biblioteken till en plats där kunskap produceras kollektivt, skriver Andersson att framtida kulturella demokratiseringsprojekt kommer att handla om att säkra interaktionen med, snarare än tillträdet till, kulturen för alla samhällsgrupper. Informationen finns där, lättillgänglig för alla – nu måste vi säkerhetsställa delaktigheten. På så vis skulle den nya offentligheten formas av oss alla i ett kollektivt redaktionellt samarbete. Därmed är kritikens och redaktionens öde sammanflätat med demokratins.

 

Nu backar jag bandet något, ser till idag och dagens samhälle, för redan idag bör medborgarkritiken medföra positiva demokratiska effekter. För några år sedan började jag skriva en statsvetenskaplig text om sambandet mellan kulturellt deltagande och demokrati. Av flera anledningar blev texten aldrig färdig, främst för att jag, liksom andra som undersökt frågan, upptäckte att det är svårt att hitta en metod som mäter sambandet mellan just kulturellt deltagande och demokrati (som brukar mätas bl.a. med olika former av politiskt engagemang). Det är en komplicerad uppgift att särskilja kulturellt deltagande från andra påverkansfaktorer som utbildningsnivå och annan socialisering. Även om sambandet är svårt att bevisa visar många forskare på breda indikationer för att det finns där.

 

I boken Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community (2000) beskriver Robert D. Putman hur minskad social interaktion i USA har lett till en minskning i befolkningens engagemang i samhällslivet – själva grunden för ett demokratiskt samhälle och med konsekvenser som minskad mellanmänsklig tillit. Ett svar för att öka samhällelig interaktion, engagemang och därmed demokrati, är kulturellt medskapande aktiviteter. Redan 1997 undersökte François Matarasso, som det första storskaliga försöket i Storbritannien, de sociala konsekvenserna av konstnärligt deltagande (i rapporten ”Use or Ornament? The social impact of participation in the arts”). Samma år författade Franco Bianchini och Lia Ghilardi Santacatterina rapporten ”Culture and Neighbourhoods: A Comperative Report v. 2”. Båda texterna indikerar att kulturellt medskapande aktiviteter på lokal nivå ger positiva effekter för individers socialisering och för lokalsamhället. Om personer från olika grupper i befolkningen deltar stärks gruppernas interaktion och deras förståelse för varandra, med resultat som ökad social sammanhållning. Med tiden kan sådana initiativ omförhandla en plats interna och externa identitet. Samtidigt blir lokala institutioner som medverkar i initiativen mer benägna att inkludera olika samhällsgrupper i deras beslutsprocesser, också i sådana som inte rör det ursprungliga kulturella projektet. Också denna typ av deltagande stärker demokratin.

 

Medskapande kulturella aktiviteter kan förstås komma i många olika former. Redan idag ser vi många kulturella projekt för att stärka civilsamhället – inte minst har de varit duktiga på detta i sportens värld, exempelvis genom att organisera aktiviteter i utsatta områden. Projekten är på alla sätt positiva, men samtidigt kan vi inte förvänta oss att sport intresserar alla. Medborgarkritiken går samtidigt ett steg längre – den skapar inte bara en samlingsplats och social gemenskap utan ger också deltagarna direkt tillträde till offentligheten och det offentliga samtalet. Vårt mål är att deltagarnas röster ska bli välkända och att de ska ta plats i lokalsamhället.

 

I drömmen om ett mer demokratiskt samhälle lovar den nya tekniken stort: alla med internetuppkoppling har möjlighet att publicera sina tankar, känslor och åsikter online. Men det vore naivt att tro att tekniken ska uppfylla våra demokratiska drömmar utan att vi medvetet styr den i sådan riktning. De flesta av publikationerna måste virvla förbi vårt medvetande och försvinna i bruset, men när detta drabbar oumbärliga småskaliga kanaler måste vi hitta lösningar för att synliggöra dem i dagens, och morgondagens, kontext. En sådan lösning är medborgarkritiken, som samtidigt uppfyller Kritiklabbets önskan om att distribuera den kritiska diskussionen till fler grupper och platser. Så vill vi skapa nya förutsättningar för det småskaliga att synas i bruset.

Och så skulle jag veta vart jag ska vända mig för ett sällsynt asklöv, när höstvinden kommer.

 

 

Hanna Svensson, producent på Kritiklabbet

 

 

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.