Kontur nr 1/2018 öppnar vackert och färgstarkt, utan en enda vit yta. Sidorna är sprängfyllda med ord, bilder och stora anspråk. Den finlandssvenska tidskriften har legat på is under två år och återuppstått med en ny, ung generation litteraturkritiker. Valter Sandell och Hanna Ylöstalo är redaktörer för första numret, men redaktörskapet är roterande. Hanna ger mig ett exemplar under sin tid som resident på Kritiklabbet. På vårt delade kontor utgör Konturen ovanligt livlig färgklick i det annars färglösa rummet.
Det första numret har temat vänskap. Storslaget brinner citatet på omslaget: ”Vänskap innebär att stärka varandras kraft, att göra oss till mer än vi är”. Därifrån följer kortare essäistiska texter som handlar om hur allt från läsande, skrivande och brevväxling till mode och kroppspositivism kan förvandlas till en kollektiv rörelse och samtidigt utgöra en metod för samhällsförändring. På första sidan presenterar sig Kontur som ”ett laboratorium som undersöker potentialen i att skriva och leva tillsammans” vilket ska prägla både ”arbetsprocessen och tidskriften som produkt”. Den handlar om skapande, gemenskap och skapande gemenskaper. Tidskriftens finlandssvenska ursprung gör sig påmind både genom finlandssvenska uttryck, finlandismer och de två texterna på finska: Anna Tomis ”Aja Monet: my mother was a freedom fighter” och Eetu Virens ”Ystävyys eron harjoittamisena”. Här blir det tydligt att språkgemenskaper både inkluderar och exkluderar. Flerspråkigheten inbjuder fler läsare, men eftersom jag befinner mig på andra sidan av Östersjön kan jag inte finska och måste därför lämna de två texterna som inte är på svenska okommenterade.
I högtidlig anda, eller nästan högtravande, vill Kontur behandla ”livet och möjligheten att leva annorlunda”. Syftet är politiskt men politiken är inte alltid uttryckligen formulerad. Ett av målen är att ”sprida subversiva livsformer och därmed förkasta en tanke om aktivism som en hobby, som sker utanför vardagen”. Allvaret smittar av sig och jag fortsätter läsningen med viktig min – det här handlar om Litteratur och Livet. Men ansatsen är kaxigare än tonen, som snarare är ödmjuk och fundersam.
Behovet av gemenskaper ställs i löst samband med hållbarhet. I inledningen, ”Inbjudan till tidskriften Kontur”, av Vilhelmina Öhman och Valter Sandell, sammanfattas den diskussion som legat till grund för tidskriftens återuppståndelse. De utgår från texter av Félix Guattari, Eetu Viren och Jussi Vähämäki, Sigrid Albert Rikheim och Hanna Kuusela, och konstaterar att klimatförändringarna måste bekämpas med solidaritet, att det krävs kollektiva institutioner för att alstra aktivism och att en författare aldrig är ensam. Hur dessa insikter ska kunna omvandlas till praktik är svårt att föreställa sig. Visserligen går detta i linje med en av grundidéerna för Kontur, som enligt förordet vill ge antydningar snarare än svar, liksom öppna luckor för nya tankegångar.
Utan fördjupade kunskaper inom estetik försöker jag ta till mig det visuella uttrycket. Samuli Saarinens grafiska design är både imponerande och tilltalande: matta färger och fotografier som ser analoga ut, framkallade med dubbelexponering. Sidorna pryds av prickar, små fläckar om man så vill. Jag frågar mig själv och Hanna Ylöstalo på kontoret vad det estetiska valet kommunicerar. Hon tycker att prickarna ser lite ut som myrornas krig på en gammal tv och att de gula fälten längst ned på sidorna påminner om det lilla snurrande hjulet som dyker upp när en skärm laddar. Det är som att tekniken stelnat i pappersformat. I samma anda noterar jag att Konturs digitala hem, hemsidan, ännu inte uppdaterats sedan den gamla redaktionen lade projektet på is. Tidskriften kommer heller aldrig ges ut digitalt, utan endast i tryck. Det analoga formatet verkar vara en reaktion på tiden vi lever i, där det digitala ter sig ofrånkomligt.
Själv tycker jag att prickarna ger intryckt av en ojämn, oslipad yta – som cement, sand eller grus. En mer kritisk sida av mig vill tillägga att detsamma gäller texterna. De ger intrycket av att vara nykläckta, vingliga men fulla av livslust, men så är också Kontur nyligen väckt till liv från en dvala. Det är naturligt att både formen och innehållet speglar det faktum att tidskriften måste lära sig att gå igen.
Mitt fokus flyttas ständigt från innehållet till formgivningen och jag frågar mig – är orange en bra färg på text? Varje enskild text har egna färgkombinationer, men tidskriftens titel och sidnumreringen har samma neonröda nyans på varje sida. Färgen är högst spännande: opålitlig och rörlig, på en sida suddig och på nästa skrikig, någon gång harmonisk. Vissa texter är rent ansträngande att läsa, men de okonventionella färgvalen tvingar läsaren att vara ovanligt koncentrerad. Samtidigt utmanar formgivningen mig. På omslaget är titeln, tema, nummer och år nästan omöjliga att se. Informationen smälter in i bakgrundsfärgen. Faktum är att det tog mig flera dagar att ens inse att den var där. Först med utdraget ur Matilda Södergrans diktsamling Överlevorna (Schildts & Söderström, 2018) får ögonen vila; utan att överanstränga blicken går det att fokusera på innehållet, där mörkblå text står tryckt på ljusblå bakgrund och färgerna harmonierar med varandra. Den visuella dräkten bidrar dock till känslan av att Kontur vill leka med sin materialitet och utforskar, experimenterar och fröjdas åt de oändliga möjligheterna.
Ända fram till sista sidan skriker tidskriften ut sin egen fysiska existens. Den vill till och med att jag ska ta sönder den, klippa ut klippdockan och dess kläder på sista sidan. Sedan ska jag leka med den, klä av och på dockan utan att bry mig om att jag precis förstört den vackra tidskriften. Detta förväntas jag inte ha några problem med – men jag lämnar allt intakt ändå. Idén med klippdockan kommer från Mirjam Yeboahs artikel ”Modehacktivism som gemenskap” och ska uppmuntra till ett kreativt förhållningssätt till kläder. Hennes bidrag sticker för övrigt ut bland texterna. Med språklig lätthet för hon mode samman med den överordnade tematiken och illustrerar hur klädindustrin kan vara en del av den nya gemenskapen. Vid första anblick upplevs detta perspektiv något malplacerat, men vid närmare eftertanke är detta precis vad Kontur ger sig ut för att undersöka; Yeboahs strävan efter kollektivism inom modeindustrin är det mest konkreta exemplet på hur nya sätt att skapa och leva tillsammans kan se ut.
Även den fiktiva dialogen ”Vad vi pratar om när vi pratar om vänskap”, av Heidi Hakala och Hanna Ylöstalo, utforskar en skapande gemenskap. De följer en modell av kollektivt skrivande som ifrågasätter föreställningen om det unika, ensamma författargeniet. Tillsammans har de skrivit om två vänner som sitter på kafé och pratar om sin destruktiva relation. Ansatsen är god, men resultatet inte helt övertygande. Trots att samtalet är privat upplevs det som distanserat. Spänningen stiger däremot när jag får tips om att karaktärerna, Elizabeth och Jessica som fikar på kafét Sweet Valley, anspelar på Francine Pascals flickböcker, Tvillingarna på Sweet Valley High. ”Vad vi pratar om när vi pratar om vänskap” har ett djup som bokserien tycks sakna. Jag tänker mig att dialogen vill lyfta problem som troligen aldrig luftas i Tvillingarna på Sweet Valley High,vilket förvandlar tvillingarna från såpoperaliknande karikatyrer till verkliga personer med känslor och tankar.
Möjligen är detta kärnan i Kontur: tidskriften vill omförhandla hur vi ser på och talar om vänskap. Snudd på utopiskt strävar tidskriften mot ett kollektiv, en gemenskap där vänskap faktiskt ”innebär att stärka varandras kraft, att göra oss till mer än vad vi är”. Det speglar en av Kritiklabbets insikter: att det redaktionella arbetet är själva kärnan för skrivande. Med denna insikt hade jag dock önskat att texterna fått en mer gedigen redaktionell genomgång. Än så länge är det första numret skuggan av sin egen potential.
Melinda Lindholm Stiernquist