När jag växte upp fanns det i de välsorterade videobutikerna en hylla som ofta gick under namnet ”kult”. Vad som förtjänade att stå på kulthyllan var på något vis både självfallet och lite mystiskt. Kultbegreppet kom från filmer som hade väckt ett ovanligt starkt intresse, men kom med tiden att användas i en vidare bemärkelse. Det var alltid ett äventyr att komma till ett nytt område och botanisera i den lokala videobutikens version av kult. I den kanske mest profilerade videobutiken i Stockholm, Casablanca på Sveavägen, andades hela inredningen kult. Jag gick många gånger förväntansfullt hem med filmer från kulthyllan som var helt obegripliga för mig. Långt senare insåg jag värdet av att ha sett Fritz Langs ”Metropolis” från 1927, Jim Jarmuschs lågbudgetfilmer från 80-talet, eller den japanska 60-talsthrillern ”Mannen från Tokyo” av Seijun Suzuki, som fanns i en udda VHS-utgåva på Megastore Videobutiken (sedermera Buylando) på S:t Eriksplan i Stockholm.

Kulthyllan var förstås en sorts kanon, och den nödvändiga lösningen på problemet för filmentusiaster att navigera i det då snudd på oöverblickbara utbudet av hyrfilmer. Filmerna i kulthyllan ansågs av personalen ha ett bestående värde som överskred genrer och topplistor. Urvalet skapade en större förståelse för filmmediet, och ett sammanhang. Kultböcker fanns det också, men det var inte ett lika utbrett fenomen i mina kretsar.

Känslan av att åter stå där vid kulthyllan gör sig gällande när jag läser Anders Cullheds bok Tidens guld, en nyutkommen litteraturhistorisk essäsamling om texter från förhistorisk tid till slutet av 1900-talet. Som undertiteln varslar om består boken av ett tjugotal essäer som rör sig mellan kanon, liv och poesi, från det mer associativa till det strikt akademiska. Boken är kronologiskt uppbyggd och spänner från antikens och medeltidens texter via renässansen, barocken och upplysningen fram till modernismen, och texter som skrevs för bara några decennier sedan. Boken ackompanjerar väl attityden hos det utgivande förlaget Faethon, som på kort tid har övertygat med en utgivning som är som en sorts kulthylla i sig.

I Anders Cullheds essäsamling finns inte bara denna glädje av att välja ut, rekommendera och tipsa. Det är också en akademisk bok som gör ett gediget anspråk på att diskutera texter bortom det lösa tyckandet. Essäerna präglas av olika stämningslägen och humör, och har tillkommit under en lång tid, för olika syften. Bredden är påtaglig. Att litteraturprofessorn Cullhed har ägnat mycket tid åt att fundera över kanonbegreppets laddning blir tydligt i den introduktion som öppnar upp essäerna, där han vackert sätter ribban genom att associera fritt kring kanonbegreppet och läsandets plats i dagens samhälle. Essäerna får sedan på sinsemellan olika vis tala för sig själva och bekräftar värdet av att ha en sorts kulthylla att tillgå, för att se samband, tendenser, linjer och temata som återkommer genom historien. Det förefaller nödvändigt för att kunna begripa litteraturhistorien på ett överblickbart sätt.

Jag kan tycka att det är lite synd att den inledande utblicken tar slut så fort. Men det är begripligt att metadiskussionen får stå tillbaka för den konkreta presentationen av texter som kan anses utgöra en sorts kanon. Cullheds urval är både otippat och givet. Den första essän handlar främst om mayaindianernas epos Popol Vuh, som jag endast kände till genom det tyska krautrockbandet med samma namn som tonsatte många av Werner Herzogs 70-talsfilmer. Cullhed beskriver hur eposet har migrerat genom tiderna, tills det fick förnyad kraft under 1900-talet genom att inspirera många latinamerikanska poeter och författare, som ett slags motreaktion mot västerländskt inflytande, och samtidigt som en naturlig utveckling av en västerländsk tradition av ifrågasättande och omvärdering.

Efter texten om Popol Vuh följer några vackert svävande essäer om trädgården och staden Rom som metaforer. Cullhed visar sin bredd både som texttolkare och historiker, och färdas lätt över avstånd och texter. Utöver de odiskutabla mästarna, som Dante, Petrarca och Goethe, finns det en slagsida åt den spanskspråkiga litteraturen, med namn som Gaspara Stampa, Sor Juana och Francisco de Quevedo. I blocket ”Livsberättelser” är antikens retoriker och författare i fokus. Här läser jag med största nöje essän om Augustinus, vars banbrytande jagbegrepp i boken Bekännelser fortsätter vara relevant i våra autofiktiva dagar.

Vissa av essäerna liknar mer ett seminarium eller en föreläsning i litteraturvetenskap på avancerad nivå, och dribblar bort mig en smula. Framförallt dras några av essäerna om medeltidens och barockens litteraturer med en viss tungroddhet, och är mer docerande än sökande. Men det intrycket beror möjligtvis mer på mitt bildningskomplex än om Cullhed. Jag saknar kanske helt enkelt tillräcklig kunskap om den klassiska, medeltida och barocka litteraturen för att kunna ta till mig resonemangen på rätt sätt. Ändå kan jag känna att Cullhed drar iväg i dessa partier, som om han ej vore lika mån om att ha läsaren med sig.

Som bäst är essäerna då de förmår kombinera litteraturprofessorns gedigna bildning med den passionerade litteraturälskarens entusiasm. Detta sker betydligt oftare i bokens senare del, ”Bildprakt som förgår”, döpt efter en dikt av Hjalmar Gullberg. Jag funderar om det kan bero på att Cullheds hjärta helt enkelt bultar starkare för den moderna litteraturen. För min egen del är detta fallet. Den moderna eran i litteraturen är ju fortfarande på något vis ofullbordad och under tillblivande, och blir därför betydligt mer brännande och påtaglig. Även det som skrevs i slutet av 1800-talet blir märkvärdigt nära, vilket Cullhed på ett skickligt sätt visar.

Essäerna om modernismen ger mig inte bara viktiga nycklar, som exempelvis insikten om det spanska inbördeskrigets betydelse för det moderna, politiska poetsubjektet, eller Atlantismotivets funktion i några svenska diktsamlingar. Mer bortglömda poeter som Oscar Levertin och Bertil Malmberg, och den en gång välkände Erik Axel Karlfeldt, ges utrymme och beskrivs med både värme och intresse, vilket gör mig nyfiken på att läsa mer av deras verk. Det är också trevligt att privatpersonen Cullhed tar lite mer plats i bokens senare del, och låter mig vara med när han tar en viktig fika med den svensk-estniske poeten Ilmar Laaban på Kungliga biblioteket 1977 för att prata om Erik Lindegren, träffar Werner Aspenström och Tua Forsström på en bokrelease på 90-talet, och står i ett bostadshus någonstans i Stockholm, kanske i slutet av 1980-talet, och får ett litet brunt häfte med dikter av den argentinska poeten Alejandra Pizarnik.

Kanonbegreppet är obrukbart så länge vi inte är beredda att faktiskt läsa de böcker som vi väljer ut. Och det ligger i dess natur att vara elastiskt, ständigt föränderligt, beroende av en viss tid och plats, vare sig vi lever i folkhemmets rekordår eller i en postdigital och post-allt möjligt epok som den idag. Men också problematiskt, då det kan tas som gisslan. I tider av vilsenhet kan kanonbegreppet bli en sorts auktoritet och trygghet att söka sig till på märkliga premisser.

Begrepp som låg- och högkultur är sannolikt föråldrade. Men en tydlig konsekvens av det massiva informationssamhället är att gränser har suddats ut, och att ens uppmärksamhet helt enkelt tvingar en att vara lite mer brokig i sin kulturkonsumtion. En och samma kväll kan man hoppa runt mellan fler verk från kulturhistorien än vad en skolastiker hann med under ett helt liv. Det är naturligtvis ett något klichéartat påstående, men har säkerligen rätt genomgripande konsekvenser. Det är en problematik som Cullhed berör emellanåt, men kanske lite för sparsamt, då det är tydligt att han har en del originella tankar kring ämnet. Jag hade gärna läst mer om denna situation av en sån som Anders Cullhed.

När jag läser essäerna kan jag ibland sakna debattglädje. Jag misstänker att Cullheds essäer är en del av en äldre form av läsande och tänkande om litteratur, där det personliga omdömet är mer nedtonat. Någonstans på vägen förändrades kanske formerna för det litterära offentliga samtalet. Och jag får känslan av att något försvann. Vissa av essäerna präglas mer av denna, vad jag tänker mig, gamla form av läsande, och är svårare att tillgodogöra sig. Läsningen blir radikal och utvecklande först då den verkligen tar spjärn emot någonting, då en dialog kan skapas. För att vara delaktig i ett pågående samtal behövs också en viss kritisk position, annars sjunker inlägget. En förändrad intellektuell offentlighet har helt enkelt förändrat villkoren för vem som tar ton, och hur denne gör det.

Cullheds essäer är just ett slags guld som under åtskilliga år har vaskats fram under koncentration, och när de är som bäst rör de sig lätt och skirt över då och nu, oberoende och informativt. Boken är en viktig påminnelse om att det finns en stor litterär skatt för alla och envar att plocka ur. Men det låter sig inte göras utan vidare. Tålamod, koncentration och uppmärksamhet är de verktyg som är nödvändiga för att kunna vaska fram detta guld. Och det behövs en entusiasm för att vägleda den som är intresserad. Boken blir naturligtvis också ett slags förtäckt biografi över en litteraturvetares yrkesbana. Så är essän om folkhemsmodernisten Erik Lindegren, den poet som Cullhed förmodligen har lagt ned mest tid och kraft på, kanske den mest levande texten i boken, genom sin fina kombination av memoar och närläsande undersökning. Helheten är ett troget liv i litteraturens tjänst, i Sverige under andra halvan av 1900-talet och början på 2000-talet, kanske inte som grovarbetare, utan snarare som noggrann guldvaskare. Det ligger ett drag av lojalitet över Cullheds texter som får mig att associera till den tappre tjänstemannens prickfria tjänstgöring. Cullhed är väl inte de stora rubinernas eller rubrikernas man, utan snarare de små påsarnas samlare, som med småputtriga, stundtals kuriösa och engagerade fynd levandegör litteraturstudierna, och faktiskt för en sorts hantverkstradition vidare. För ett folkhem som inte längre är det folkhem det en gång var, är Cullhed en väl representabel påminnelse om en äldre tids text- och språkvårdnad, koncentration och uppmärksamhet.

Ludvig Köhler