En trebent hund linkar fram över bioduken, genom förintelseoffrens övergångsläger. När den rymmer får hundens ägare, en liten pojke, förslaget att kapa ett ben till. Jag fnissar i mörkret. Att inte skada eller ens skämta om att skada djur har länge varit en oskriven regel inom storfilm. Och jag blir alltid lika oförklarligt förtjust när man frångår den.

Det finns förbjudna skratt, men samtidigt inget mörker som det inte går att närma sig genom humor. Det är mycket som inte är roligt, men få ämnen undflyr behovet av en komisk behandling. Jag tänker att det måste vara tillåtet att skratta åt allt när skratta är allt jag kan göra. Och i mötet med Sam Garbarskis efterkrigsdrama Det var en gång i Tyskland… reflekterar jag över gränserna för skrattets potential.

David Bermann (Moritz Bleibtreu), filmens huvudkaraktär, är mördarnas clown. Han överlever tiden i koncentrationslägret genom att dra vitsar för sina förtryckare. Men varje belöning, varje skvätt av champagne, varje form av särbehandling, har ett pris. Bermann är en så skicklig komiker att han föräras med ett särskilt, topphemligt uppdrag, som efter krigets slut lämnar honom öppen för de allierades misstankar. Det är en välklädd Bermann på cykel som möter de amerikanska trupperna vid de bayerska skogarna. En man med två olika pass: ett judiskt och ett protestantiskt.

Filmen utspelar sig i Frankfurt 1946, en stad som försöker återhämta sig från kriget och bearbeta det ofattbara som ägt rum. Det första som möter tittaren är bilder av barn som hugger ut stenar – de lösgör och arrangerar om stadens olika fundament. På sönderbombade gator dammar överlevarna av sig och vågar återigen tänka på framtiden. På andra sidan Atlanten hägrar USA och chansen att återuppfinna sig själv. Men för ett nytt liv krävs ett startkapital. Bermann samlar en grupp vänner och kollegor kring en enkel affärsidé: att med hjälp av det tyska folkets skuld- och skamkänslor sälja hushållslinne till dem. Men skuld upplevs också av dem själva: överlevarskulden. De delar med sig av sina individuella upplevelser, jämför sig med varandra. Graderar lidandet. Tröstas och plågas tillsammans.

Bermann sticker ut bland de skadeskjutna. Han har hittat en väg framåt genom verklighetsflykten, och menar att man måste tillåtas försköna verkligheten en smula om man ska kunna leva med den. En tanke som också återfinns i Roberto Benignis film Livet är underbart, ett annat och kanske vassare bidrag till den komiska förintelseskildringens genre. Där skyddar en förälder sitt barn genom att förvandla misären i lägret till tävling och lek. Och bland barn som lider av posttraumatisk stress är det inte ovanligt att de, istället för att undvika tanken på den traumatiska händelsen, återskapar den genom lek. Leken blir ett sätt att reda ut traumat. Ett försök att förstå. Konsten och leken ses som förenliga verktyg inom terapin. Tillsammans används de för ett, för människan nödvändigt, meningsskapande.

Det är de vuxna barnen och barnbarnen till förintelsens överlevare som återbesöker platserna för att begrunda dess byggstenar. Författaren som ligger bakom manuset, Michel Bergmann, född på flykt i Schweiz 1945 och uppvuxen i Frankfurt, undersöker sin egen tyskjudiska familjehistoria med frågan: varför stanna i ett land där det bedrivits ett utrotningskrig mot det egna folket? Och frivilligt leva kvar med det förflutnas hemsökelser. Filmen är till stor del berättad genom karaktärernas egna tillbakablickar och utsagor. Ibland så otroliga att de själva har svårt att lita på sina omdömen, och de förhandlar sina roller retrospektivt. Man får tro vem och vad man vill, men allt avgörande har redan inträffat.

Kanske är det därför jag som utomstående aldrig upplever att något står på spel i den här filmen. Varken handlingsmässigt eller konstnärligt. Filmen är visuellt polerad, känns stundom tillgjord. Den använder sig av ett drömskt bildspråk som utan några direkt utmärkande avvikelser påminner mig om en annan bioaktuell djurplågare: Wes Anderson. En regissör som gång på gång, i film efter film, lyckats göra humor av att döda och lemlästa sällskapsdjur. Jag hittar en artikel i The New Yorker där frågan ställs rakt ut: ”Does Wes Anderson Hate Dogs?” Artikeln är några år gammal och bildar en komisk kontrast mot titeln på Andersons nya film: Isle of dogs, en fonetisk lek med kärleksförklaringen ”I love dogs”. På samma sätt verkar Bermann tycka mycket om sin trebente vän, som han skämtsamt föreslår att skada. Ett skämt som på sätt och vis är på hans egen bekostnad då hunden är ett slags totemdjur för de traumatiserade som haltar ikapp med den.

Många av scenerna och replikerna i Det var en gång i Tyskland… lämnar mig snabbt. Det som framförallt berör mig, som följer mig ut ur salongen, är denna tematiska behandling av skratt och skuld. Vad är skratt? Jag skrattar inte när jag är ensam, erkänner jag för en vän. Han tycker det låter konstigt och har kanske rätt i det. Men skrattet är åtminstone delvis ett socialt sökande. Då vi ser någon annan skratta gör sig vår ansiktsmuskulatur automatiskt redo för att ansluta oss, att möta skratt med skratt. Det kan rädda oss från faror och göra vänner av fiender. Det är en medfödd överlevnadsstrategi och ett empatiskt verktyg. Och jag tänker: att skratta åt någon som skrattar åt sin egen olycka är en form av medlidande.

Men skrattet är mer än kroppsliga funktioner. Humor kräver ingen direkt intelligens, menar koncentrationslägrets chef, strax innan han stoppar pistolen i Bermanns mun. Bara därför kan den begåvade vitsande juden inrymmas i hans världsbild. Men vitsen är i själva verket en form av intellektualiserande, ett språkliggörande av en erfarenhet. Den vinner över oss med instinkt, men behåller oss för reflektion.

I filmen får vi se prov på två olika typer av humor: en förnedrande och en försonande. En som är del av ett maktspråk och en som frigör sig från det. När Bermann tvingas sminka sitt ansikte och uppträda på nazisternas julfest är humorn förminskande och omänskliggörande. Men när förhörsledaren Sara Simon (Antje Traue) förklarar att hon, med sin hårda utfrågning bara gör sitt jobb, och Bermann kvickt lägger till ”sa SS-mannen vid massgraven”, är den ett motstånd mot hennes auktoritet i sammanhanget. Han gör humor av det fruktansvärda folkmord som nyligen ägt rum, utan att bagatellisera dess betydelse, snarare understryker han den och belyser samtidigt den hierarki som han för stunden befinner sig i.

Jag återvänder till dagsljuset, och gatan utanför, övertygad om något jag redan kände på mig: att avgörandet av ett skämts smak och smaklöshet handlar mer om situationen och relationen mellan avsändare och mottagare än om val av ämne.

Lukas Stolpe