Kvinnor och makt – ett manifest lovar stort. Författaren Mary Beard har inte endast tillskrivits epitetet ”Storbritanniens mest kända klassicist” utan är också ett betydande namn inom den feministiska litteraturhistorieforskningen. Boken är baserad på två föreläsningar och präglas av en muntlig ton. Beard utgår från utvalda nedslag i historien som ger en lättillgänglig historisk överblick av hur kvinnor i offentligheten har omtalats från antiken till idag, för att visa hur de strukturer som fortfarande gör att kvinnor tystas ned ”är djupt begravda i den västerländska kulturen”. Hon tar min hand och leder mig fram och tillbaka genom historien. Vi vinkar till den mytologiska Medusa och Penelope från Odyssén, skakar hand med Hillary Clinton och Angela Merkel, och läser slutligen vad de senaste nättrollen skrivit till henne.

Illustrativt och träffsäkert ger Beard exempel på kvinnor som berövats sitt tal genom litteraturhistorien. Hon lyfter myter från bland annat Ovidius inflytelserika Metamorfoser – en samling berättelser om de mytologiska gudarna och människor som förvandlas till djur och växter: ”Stackars Io förvandlas till en ko av guden Jupiter, så hon inte kan prata utan bara råma”. Nymfen Echo förlorar förmågan att ge uttryck för sina egna tankar, och döms till att upprepa andras ord. Beard tar även upp den förskräckliga berättelsen om prinsessan Filomela, som blir påtagligt brutal för en svensk läsare i Ingvar Björkessons översättning av Metamorfoser (Natur och Kultur, 2015). Efter att ha våldtagit Filomela skär förövaren ut hennes tunga för att hon inte ska kunna berätta om det. Av oförklarlig anledning har Beard valt att utelämna slutet. För trots sin stumhet lyckas Filomela avslöja förövaren och hämnas sedan grundligt genom att döda och laga gryta på hans son, som hon sedan serverar honom.

Beard påminner mig om hur systematiskt kvinnoförtryck är. Under retorikens glansdagar i forna Aten diskuterades skillnaderna mellan så kallat ”manligt och kvinnligt tal”. Kvinnors tal jämfördes då med djurläten: morrande, gnäggande, råmande, skällande. Idag är uttrycken inte lika grova, men de lever kvar. Vi anses påstridiga när vi talar offentligt, eller så anklagas vi för att klaga och gnälla, och i grupp pladdra, tjattra och gaffla. Den blotta mängden synonymer skvallrar om möjligheterna att förminska kvinnors tal. Beard poängterar att denna struktur har traderats genom kulturen, historien och språket och bör tas på stort allvar eftersom uttrycken är ett sätt att ”avlägsna auktoriteten, kraften och till och med humorn från det kvinnor har att säga”.

Temat för Kvinnor och makt är intressant, javisst, men boken börjar och slutar i samma frågor. En cirkelgång som leder till vaga icke-svar. Den får mig sällan att tänka nytt. Ibland lyfter dock Beard upp en intressant tråd, som när hon diskuterar det problematiska i att försöka använda gestalter ur den antika litteraturen som feministiska förebilder, eftersom den historiska kontext ur vilken dessa berättelser uppkom var långt mer diskriminerande än vi kanske tänker oss. Samtidigt erkänner hon att det möjligen är så vi borde använda litteraturskatten, till att idag skapa egna berättelser om dessa gestalter. För det finns alltid en inneboende möjlighet att kritiskt vrida på texten till egen fördel; oavsett intention kan den mest misogyna berättelsen beslagtas och utnyttjas. I denna motsättning mellan text och förmodad verklighet vaknar jag till. Tankarna vandrar till författaren Christine de Pizan som i sitt mest kända verk Kvinnostaden (1405) förvrider berättelser av bland annat Boccaccio, Vergilius och Ovidius så att kvinnorna de skildrar förvandlas från att framstå som lastfulla, själlösa och korkade till kloka, modiga och kreativa.

Men att omförhandla representationen av litterära gestalter är inte ett enkelt projekt, kanske till och med omöjligt. Beard visar hur Medusa, trots upprepade försök till att återupprätta synen på henne, fortfarande används för att skapa hatsymboler. Under presidentvalskampanjen i USA 2016 jämfördes myten om Perseus och Medusa med Donald Trump och Hillary Clinton. I legenden dödar Perseus den förskräckliga Medusa, och bilder har cirkulerat på nätet där presidentkandidaternas ansikten infogats på målningar och statyer som illustrerar myten. Så lätt är det inte att göra sig av med det antika arvet. Beard beskriver alltså skickligt hur djupt misogyna berättelser har levt vidare genom historien, men misslyckas med att vidare diskutera vad det innebär att personer idag aktivt utnyttjar dem. Det intressanta i fallet Clinton–som–Medusa är kanske snarare det faktum att den högerextrema rörelsen i USA fortfarande använder sig av antika gestalter för att trycka ned kvinnor.

Efter ett tag släpper jag dock taget om Beards hand som vänligt lett mig genom litteraturhistorien. Den fördjupade insikt jag hade väntat på infinner sig aldrig. Diskussionen om makt är fullkomligt otillräcklig då hon endast hävdar att den måste föras:

Vi måste fundera mer över vad makt är, vad den är till för och hur den mäts. För att uttrycka det annorlunda: Om kvinnorna inte befinner sig helt innanför maktens strukturer, då är det väl makten vi behöver omdefiniera snarare än kvinnorna?

Så jag väntar på denna omdefinition, men den kommer aldrig. Det här räcker inte. Att kalla boken för ett manifest framstår som ett enkelt marknadsföringstrick, ett försök att rida på en våg av intresse för feminism. Boken består av två föreläsningar i textform, vilket kanske inte låter lika hett som manifest, men är en bättre beskrivning. För inget av manifestets eld, uppror eller uppmaning till handling går att finna i Kvinnor och makt. Den speglar heller ingen ideologi och utmålar inte någon framtidsvision. Boken är snarare en retrospektiv genomgång av några kvinnliga historiska gestalter, ett fåtal moderna politiker och en drös personliga erfarenheter.

Trots Beards enorma kunskap lyckas inte den historiska genomgången presentera något revolutionerande eller på ett tillfredsställande vis förklara vad den har för betydelse för oss idag. Bokens styrka ligger snarare i att kunskapen görs tillgänglig med sin lätta, språkliga paketering. Oundvikligen tänker jag på en annan föreläsning som förvandlats till bokform: Virginia Woolfs Ett eget rum, vari Woolf för ett resonemang kring varför så få kvinnor i historien skrivit skönlitteratur. Med vass ironi, fördjupade analyser och ett språk som får mig att rysa har essän sedan den utkom haft funktionen av ett manifest, utan att för den sakens skull utge sig för att vara det.

Det enda tillfället då det verkligen bränner till i Kvinnor och makt är när Beard återigen verkar ta upp tråden om makt:

Man kan inte på ett enkelt sätt passa in kvinnor i en struktur som redan är kodad som manlig; man måste förändra strukturen. Det innebär att tänka på makt på ett annorlunda sätt. Det innebär att koppla bort den från offentligt anseende. Det innebär att tänka samarbetsmässigt, att tänka på anhängarnas makt, inte bara ledarnas. Det innebär framför allt att tänka på makt som en egenskap eller till och med som ett verb (”att bemäktiga”), inte som en ägodel.

”Gör det då!” vill jag skrika, frustrerad över att hon sedan släpper tankegången precis när det börjar bli intressant. När boken väl är utläst, och jag lugnat mig något, ser jag fortfarande Kvinnor och makt som en prolog eller ett förord till det egentliga manifest där frågorna behandlas på riktigt.

Melinda Lindholm Stiernquist