Vem tar ansvar för den kritiska offentligheten?

september 10, 2019

I vilka rum kommer framtidens mest innovativa reflektioner över kulturella uttryck att ske och förmedlas? Kanske står en del av svaret på frågan att finna i de nyskapande initiativ som uppstått i en på många sätt nygammal aktör i offentligheten: det offentliga. Under arbetet med Kritiklabbet har vi kunnat sett hur de på olika håll i Norden skett regionala, men även nationella, satsningar på kritiken av offentliga och semi-offentliga organ. Vi har också haft en priviligierad insyn i några av dessa satsningars tillblivelse. Det har stärkt vår känsla av att det ofta är ute i regionerna och på ställen som den nya medielogiken slagit igenom med full kraft som också något nytt kan växa.

 

En idé slog rot. Tänk om vi kunde samla de allra mest innovativa nya aktörerna till i ett nätverk så att vi alla skulle kunna dra lärdom av varandra? Den 26 augusti kunde Kritiklabbet bjuda in till ett första möte för nätverket ”Kulturbyråkratiskt avantgarde för främjande av kritisk offentlighet” (KaKo). Till mötet i Stockholm kom en rad Nordiska aktörer. Vi hade också representanter från olika organisationer som arbetar med frågor relaterade till kritikens ställning i den nya offentligheten.

 

Från vad som blev en mycket givande dag har vi nu glädjen att publicera ett sammanfattning av mötet författade av Magnus William-Olosson. KaKos nästa möte inträffar i Region Halland i början av 2020. Om ni har frågor om nätverket, hör gärna av er till Kritiklabbet så berättar vi mer!

 

Redaktionen

 

 

SAMMANFATTNING

 

av KaKo-mötet på Kritiklabbet i Stockholm måndagen den 26 augusti 2019.

 

INLEDNINGEN

 

I strålande sol droppade deltagarna in från skilda nordiska städer och landsdelar.

 

Undertecknad hälsade välkommen, presenterade programmet samt Kritiklabbet och talade därefter utifrån akronymen KaKo (Kulturbyråkratiskt avantgarde för främjande av kritisk offentlighet). Bland annat reflekterade jag över vad begreppet ”kulturbyråkratiskt avantgarde” skulle kunna betyda i ljuset av det växande teoretiska intresset för ”byråkratisk aktivism”. I den ”nya offentligheten” har relationerna mellan politik, tjänstemän och medborgare förändrats. Jag landade i att sammanslutningen KaKo borde utöva sitt förtruppande genom kommunikation av idéer, sätt och metoder, snarare än att bygga barrikader.

 

Axel Andersson, Kritiklabbets redaktör, fortsatte sedan med föreläsningenVar finns offentligheten i den ”nya offentligheten” som reflekterade några fundamentala resultat från Kritiklabbets forskning. I ett illustrativt schema visade han hur två konkurrerande idéer om offentlighet samtidigt verkar i samhällsdebatten. En idé med rötter i Jürgen Habermas och Hannah Arendts teorier. Och en annan, som tar sin utgångpunkt i digitaliseringens kommunikativa och ekonomiska logiker. Båda idéerna äger relevans, men ingen av dem är tillräcklig för att förstå vare sig vad det ”nya” eller det ”offentliga” i begreppet den ”nya offentligheten”.

Axel pekade på nödvändigheten av att verka i gränssnittet mellan de båda idéernas föreställning om offentlighet eller ”det gemensamma” och det skulle visa sig att flera av de ”projekt” som skulle presenteras under dagen faktiskt tar plats i detta gränssnitt.

Han underbyggde därefter sin teori med fakta, statistik och exempel och argumenterade för varför den enskilt viktigaste faktorn för att stödja kritiken i den ”nya offentligheten” ligger i förvaltandet av redaktionens funktioner och kompetenser. Mycket redaktionell kompetens och funktion har förskingrats i den mediala omställningen. För att säkerställa kritikens inflytande och funktion måste redaktionen återupprättas. Varje initiativ på kritikens fält gör, visade Axel,  klokt i att värna om och bygga på redaktionell grund.

 

 

BERGEN

 

Framställningen inleddes med att Linn Kornerud och Synnøve Vik presenterade Bergen kommunes imponerande satsning på kritik. Helt centralt i deras arbete för att stärka kritikens ställning har varit att skriva in den i styrdokumenten.

 

Bergen kommunes kunstplan for det profesjonelle feltet 2018-2027 är konst- och kulturkritiken införd som ett eget ”konstfält”. I avdelningen Kulturstrategien for perioden 2015 – 2025 står att: ”Bergen skal ha landets sterkeste kultur- og kunnskapsmiljø utenfor Oslo og utgjøre en reell utfordrer til hovedstaden når det gjelder forskning og utdanning, kritikk og debatt, samt produksjon og framføring av kunst og kultur.” Och i Visjonsmål 2018-2027 kan envar läsa om att huvudmålet för fackfältet ”Kunst- og kulturkritikk» är att

 

     Kunstbyen skal være en arena for en sterk, offentlig samtale om kunst, som

     bidrar til å løfte fagmiljøene og synliggjøre kunstens samfunnsrelevans.

     Bergen skal ha flere heltids- og deltidskritikere som dekker hele spekteret i

     kunstlivetk.

 

Strategin att gå visa styrdokumenten har varit lyckosam och är värd att överväga för alla kommuner och regioner som vill stärka kritiken lokalt och nationellt. Linn och Synnøve berättade hur det med utgångspunkt i skrivningarna skapats en rad olika format och former av kritik i kommunen. Utifrån formuleringarna och i dialog med fältets aktiva har de kunnat identifierat behoven och funnit konkreta sätt att möta dem.

 

För att öka antalet professionella kritiker, kritiska texter och samtal har de beslutat inrätta ett årligt arbetsstipendium till en kritiker om 225 000 NOK samt stärkt bidragen för kritik och teoriutveckling med ca 500 000 NOK. De är i färd med att etablera ett mentorsprogram för kritiker, de prövar olika sätt för att öka tidskrifters möjlighet att verka i och från Bergen, de stöder olika forum för kritiska samtal och arbetar för att utbildningsinstitutionerna skall undervisa i kritik.

 

Resultaten låter inte heller vänta på sig. Synnøve och Linn gav oss som exempel följande lista:

 

  • Driftsstøtte til Tidsskriftet Vagant
  • Driftsstøtte til Kunstkritikk
  • Driftsstøtte til barnebokkritikk.no
  • Støtte til en rekke skrivekurs for kritikere
  • Kritikersamtaler på flere fagfelt
  • Støtte til kunst- og kulturinstitusjoners egne teoriprogram

 

Det råder ingen tvekan om att Bergen med sin ambitiösa satsning visar vägen för andra regioner i Norden. Som diskussionerna under resten av dagen visade är det redan flera som använder Bergens exempel i dialogen med allmänhet, medborgare och politiker. Undertecknad gissar att de kommer att få efterföljare. Politiker och tjänstemän från hela Norden kommer att söka inspiration, erfarenhet och kunskap i Bergen. Och det är bara en tidsfråga innan flera kommuner och regioner såväl i Norge som i Sverige med Bergen som exempel kommat skriva in kritiken som ett eget konstområde i sina konst- och kulturplaner.

 

 

SVENSKFINLAND

 

Därefter talade Tatjana Brandt, författare, kritiker och initiativtagre till föreningen IFFF (Intresseföreningen för Finlandssvenska Frilanskritiker) som utarbetat och nu genom, Svenska Kulturfonden, fått medel för ett ambitiöst kritikprojekt. Idén som skall prövas under tre år är att kritiker som publicerar sig i Finlandssvensk press genom IFFF får fördubblade honorar. Den kritiker som fått sin text publicerad vänder sig direkt till föreningen och får, utan tidningens inbladning, lika mycket som tidningen betalade från förningen. Projektet involverar också ett vidare arbete kring kritiken i samhället. Läs mer om projektet på: https://frilanskritiker.wordpress.com/

 

Tatjana framställningen väckt många frågor. Kommer inte tidningarna att betala mindre? Nej, de förbinder sig att inte sänka honoraren. Gäller det bara finländska kritiker? Nej, envar som skriver i finlandssvensk press kan ansöka. Hur blir det efter det tre åren? Ingen vet, men förhoppningsvis visar sig ordningen värd att behålla.

 

 

NORSKA KULTURRÅDET

 

Sedan berättade Rolf Engelsen från Norska Kulturrådet om deras omfattande satsningar på kritik under senare år. Liksom i Sverige (och även Danmark) står mediepolitiken utanför kulturrådets ansvar. Deras satsning går därför i hög utsträckning via den stödordning som numera heter ”Tidsskrift- og kritikk”.

 

Ett viktigt moment i Norska statens satsning på kritik var Kulturrådets ambitiösa årskonferens år 2016 som hade just ”konst- och kulturkritik” till tema. På många vis markerar konferensen ett kulturpolitiskt skifte, grundat i insikten om att kritik är en fundamental del av samhället, inte bara för hur konsten verkar och distribueras, utan i varje medborgares tillvaro. Fram till dess hade kritik i hög utsträckning behandlats som en perifer journalistisk genre av myndigheterna. I spåret av det norska Kulturrådets arbete kan vi nu se att denna insikt långsamt vinner inflytande också i andra nordiska länder.

 

I de förberedande och uppföljande arbetena med konferensen identifierades en rad problem som krävde svar och en hel del svar som krävda ekonomiska medel.  Strukturella problem som handlar om mediemarknadens förändringar, nya uppmärksamhetsekonomiska förhållanden, kritikernas professionalitet och försörjning, etc.

 

Rolf pekade på hur Kulturrådet nu möter utmaningarna till exempel genom kritikerstipendier och satsningar på kulturtidskrifter.

 

Sammantaget är norska politiker och tjänstemän, såväl statligt som regionalt, i högre grad än i andra nordiska länder medvetna om och beredda att ta ansvar för kritikens utveckling i den ”nya offentligheten”. Det gäller också stiftelsen Fritt Ord som årligen förmedlar tio kritikerstipendier om 200 000 NOK vardera. Norska Kritikerlaget (se www.kritikerlaget.no) – representerat under KaKo-mötet av Anette Therese Pettersen –  är också en viktig aktör med betydelse inte bara för den norska utan för hela den skandinaviska opinionsbildningen kring och kunskapen om kritik.

 

 

Bullar och kakor från Gunnarsons Konditori och kaffe i mängder intogs.

 

 

VÄSTERNORRLAND

 

Maria Oldenmark och Ida Rödén berättade om bakgrunden till, uppkomsten och utvecklingen av den regionala konstidningen Volym (www.rvn.se/Volym/) som nu har existerat i Västernorrland i över femton år och som är ett viktigt plattform för, och ett nav i, det norrländska konstlivet. Ida, som är tidningens redaktör berättade vackert om de svårigheter och ljuvheter som arbetet innebär. Eftersom så lite konstkritik skrivs och publiceras i Norrland är Volym oundgänglig för att få information om utställningar och konstnärer som äger rum där, men den har också funktionen av gemensam angelägenhet och samtalsform för regionens konstnärer. Maria och Ida berörde också det pågående samarbetet kring Volymmed de övriga norrlandsregionerna.

 

Efter framställningen kom flera frågor, som bland annat rörde den redaktionella integriteten i en publikations om ägs direkt av regionen.

 

Kommer det inte politiska påtryckningar? Och hur dras distinktionen mellan kritiker och konstnär i forum som Volym? Det har hittills inte uppstått några sådana problem, men såväl Maria som Ida insåg att de skulle kunna uppstå. Volym är dock en läst och mycket omtyckt publikation av ett eget och annorlunda slag, som har utvecklas i relation till regionens konstnärer och konstliv (och nu i relation till Norrland i stort), snarare än utifrån publicistiska principer.

 

 

HALLAND

 

Maria Ehrenberg berättade om hur författare i regionen till henne och andra beklagat att de inte längre får recensioner av sina böcker. Ett exempel hon nämnde gällde en författare som i den ”gamla offentligheten” fick över tjugo recensioner av sina böcker, men i den nya inte en enda. Vad innebär en sådan förändring för den regionala litteraturen?

 

Inte nog med att författarnas böcker därmed inte blir föremål för offentlig diskussion, författarna får inte heller en kritisk tolkning och värdering av sitt arbete och förlorar därmed en möjlighet att utvecklas i sina konstnärskap. Deras klagan väckte en diskussionen inom regionen om hur man skulle kunna möta författarnas behov. Kunde de själva producera recensioner?

 

Rätt snart blev de förvissad om att ett oberoende krävdes för att kritiken skulle vara trovärdig, uppriktig och oväldig. Efter diskussioner med fältet beslöt de sig för att i samarbete med Kritiklabbet pröva följande modell.

 

  1. Regionen utlyser möjligheten för där bosatta författare att sända in böcker.
  2. Bland dessa väljer Kritiklabbet, som är en oberoende redaktion under Ansvarig Utgivare, ut två böcker och därtill två professionella kritiker som tar sig an dem.
  3. Man arrangerar offentliga evenemang där de två kritikerna och en redaktör från Kritiklabbet talar om boken.
  4. Samtalen spelas in, redigeras och publiceras som pod på redaktionens plattform, som står under ansvarigt utgivarskap. Regionens alla lämpliga hemsidor länkar till och sprider poden.

 

Hittills har tvåsamtals producerats och denna höst produceras två till. Modellen har flera fördelar. Det att kritiken produceras och redigeras av en oberoende part garanterar det kritiska oberoendet, hantverket och kvaliteten. De städslade kritikerna tar också med sig sin publiker till poden och de sätter sitt eget rykte på spel i samtalet.

 

Halland har nu långt gångna planer på att utöka verksamheten också till andra konstformer berättade regionens litteraturansvariga Christina Kall samt dansansvarige Anna Leppäjoki att de arbetar för kritiksatsningar i flera konstarter.

 

 

ÖSTERGÖTLAND

 

Mats Granberg berättade som sista punkt på programmet om kulturrådsstödda Litteraturscen Östergötland, ett omfattande och ambitiöst litteraturprogram på samtalets grund. Mats, som ofta leder samtalen,  är själv litteraturkritiker och mångårig kulturredaktör. Kanske kan man säga att projektet rör sig i gränslandet mellan litteraturförmedling och kritik. I alltifrån poesiworkshops till samtal med internationella storstjärnor bygger projektet intresse och offentlighet. Eventen äger rum i olika lokaler och söker aktivt upp nya publiker.

 

I diskussionen efter Mats framställning som också var konferensens slutdiskussion påpeka Konstfrämjandets Per Hasselberg att projektet visar på vikten av att odla det lokala och platsegna i den ”nya offentligheten”. Som Axel visade i sin inledande föreläsning lever vi sedan en tid i en baksmällan efter internetutopiernas fall. Och i den postdigitala uppmärksamhetsekonomin vinner det lokala stadigt i betydelse. Kim West (Kunstkritikk) och Jörgen Gassilewski (SFF) talade båda om vikten av en kulturpolitisk uppvärdering av kritikfältet och Grethe Rottböll (SFF) berättade om svenska författarförbundets engagemang uttryckt bland annat genom nyinstiftandet av ett kritikerpris. Anette Therese Pettersen (Norska Kritikerlaget) vittnade om vad Kritikerlagets arbete betytt i den Norska utvecklingen. Axel Andersson reste också frågan till vilken grad offentlig upphandling kan användas av regionerna när det gäller att involvera externa aktörer.

 

Till sist, innan vi skildes åt (flera av oss fortsatte sedan i sensommarkvällen till restaurang Bleck). Beslöts att Region Halland kallar till nästa KaKo-möte. För idéer och inspel inför detta möte maila gärna Maria Eherenberg (maria.ehrenberg@regionhalland.se ).

 

Det är uppenbart att vi går mot ett större offentlig ansvarstagande för kritiken. De Norska exemplen ger övriga Norden goda exempel, men de ansatser och projekt som tas har hittills svarat mot konkreta och inte sällan loka behov. KaKo fyller, har konferensen visat, en funktion genom att förmedla och diskutera denna utveckling.

 

Somliga svar på situationen måste och bör förbli lokala. Medan andra ka utvecklas i samarbete. Jag kan se några behov som Kritiklabbet kan bidra till att tillfredsställa.

 

  1. Ut- och fortbildning i kritik.
  2. Redaktionellt oberoende som garanterar det ”kritiska gångjärnet” i offentligt eller privat ägda kritikprojekt.
  3. Förmedling av kontakter och kompetenser mellan forskning, praktik, förvaltning och politik.

 

I så mening är Kritiklabbet gärna fortsatt en del av det avantgarde vi såg formera sig under denna inledande konferens.

 

Denna lapidariska sammanfattning självsvåldigt författad av

 

Magnus William-Olsson

 

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.