PM från andra mötet för nätverket ”Kulturbyråkratiskt avantgarde för främjande av kritisk offentlighet” (KaKo) Halmstad 2-3 mars 2020

mars 03, 2020

I strålande sol och vårväder anlände deltagarna till Halmstad Konstmuseum, som nyrenoverat och vackert speglar sig i Nissans vatten. Vi tog plats i biblioteket som inretts av möbelformgivaren Gustav Persson. Ett lugnt och koncentrerat rum med ett långt bord kring vilket vi knappt men dock rymdes. Jag räknade till att vi var 23 personer närvarande och därtill medverkade två (se nedan) via länk.

 

Museichefen Magnus Jensner och Maria Ehrenberg, avdelningschef på Regionbiblioteket i Halland, hälsade välkomna och berättade om museet och de formgivare och konstnärer som arbetat med renoveringen.

 

Första punkt bestod i att författarna Annika Bengtsson och Stefan Albrektsson som båda fått böcker kritiskt ventilerade i Region Hallands satsning Konstsamtal. De vittnade om vad samtalen betytt för deras faktiska arbete med och förståelse av sina uttrycksmedel, alltså ren poetik, men även om vad samtalen gjort för dem som författare i offentligheten, att de vunnit respekt och intresse. Stefan lade särskild vikt vid hur hans poesi sats i kontext, hur den placerats i tradition. Annika talade om konkreta lärdomar angående sådant som miljöskildring och berättande. Maria Ehrenberg berättade också varför Region Halland satsat på projektet och lade då vikt vid betydelsen för en lokal demokrati att det förekommer djupa kritiska samtal kring konstverk. Som exempel på detta tog hon upp hur projektet hade fått en fortbildande betydelse för bibliotekspersonalen. Alla vittnade också om att poddversionerna av samtalen faktiskt har nått en publik och fått en vidare betydelse såväl för författarna och deras rykte som för Region Halland och deras rykte som föregångare och nytänkare.

 

Därefter tändes den stora bildskärmen och Jasmina Bosnjaks huvud uppenbarade sig. Hon är ”kulturrådgivare” i Troms och Finnmark fylkeskommune i norra Norge. Hon berättade om projektet ”Kunstkritikk i nord – utvikling og formidling av kunstkritikk gjennom kompetanseheving og forankring i lokale miljøer.” som startade 2018. Projektet handlar, som framgår av titeln, om att utbilda lokala kritiker och skapa förutsättningar för att de ska kunna publicera sig. Jasmina berättade om projektets framväxt och finansiering. Som så många andra regioner och kommuner upplever man i Troms och Finnmarks fylkeskommune att den konst som skapas där inte får en någon kritisk reflektion. En enda professionell konstkritiker är verksam där och projektet är ett svar på den situationen. Stor vikt läggs därför på kurser. Man har använt externa kursledare och deltagarna är väsentligen studenter i ämnen som konsthistoria, men också några med egen konstbakgrund har deltagit. Det finns av naturliga skäl en stark samisk dimension i projektet och frågan om vad en samisk konstkritik skulle kunna innebära har varitett ämne. Projektet söker också samarbeten med andra inom nordkalotten men också längre bort i Ryssland och Alaska. Ett av de enskilda moment Jasmina berättade om var att kursdeltagarna fått skriva konstkritiska vykort. Det kändes som en lockande och utvecklingsbar uppgift. Den ska jag ta med mig till andra sammanhang. Framtiden för projektet beror, menade Jasmina, förstås på hur de ska lyckas med finansieringen. Alla pengarna kommer, så vitt jag förstår, från offentliga medel.

 

Efter en stunds kaffe blev så dags för Kritiklabbet att tala under rubriken ”Nå ut, nå fram, nå in – distribution och deltagande i 20-talets offentlighet.”

 

Axel Andersson började med att ta upp frågan om distributionens finansiering i den tidigare och den nya offentligheten. I den gamla post- och tidningsoffentligheten var finansieringen av distributionen starkt beroende av offentliga medel, distributionsstöd av olika slag, statliga infrastrukturer som postväsenden, bibliotek, tidskriftsstöd, presstöd, etc. I den nya digitala offentligheten är finansieringen delvis annan. Vi betalar för digital infrastruktur ofta i form av abonnemang, internetleverantörer, telefonbolag, digitala tillgång till tidningar, kabel TV-avgift. Men betalar även via skatten: Public Service, bibliotek, etc.

 

Men hur ska vi förstå internet i termer av distribution. I dess barndom gjorde vi antagandet att internet i sig var en distributör. Vi ”la ut” saker och ting på nätet och tänkte oss att vi därmed också distribuerade dem. Axel prövade tanken att det inte (längre) är sant. Digitalisering erbjuder inte (som sådant) varken distribution eller demokratisering.

 

Därifrån gick han till att tala om tre nätverksmodeller för distribution:

 

page2image11561952

 

Modell A härskar i starkt auktoritära samhällen. Vi kan se hur den har vuxit i styrka i vissa länder och samhällen, men också partiellt i vissa kommunikativa system (exempelvis tendensen att makthavare kommunicerar direkt med undersåtar utan att journalister är inblandade som förmedlare (utan blott som kommentatorer) Modell B som präglade den gamla post- och tidningsoffentligheten går allt mer över i modell C – där inga centrum finns, alla producerar och konsumerar, men också övervakar och låter sig övervakas.

 

Till sist reste han frågan om hur modell B skulle kunna renoveras och återupprättas i en postdigital offentlighet. Hans förslag var att stärka noderna, till exempel förstådda som redaktioner, platser för kritik som såväl är lokalt som digitalt förankrade. Att tänka och agera inom nätverket som de-centraliserade distributionsnoder, snarare än att göra det utifrån tanken på distributionskanaler:

 

page3image11570016

 

Därefter tog undertecknad vid och förordade att vi bör lämna post- och tidningsoffentlighetens sätt att tänka över distribution i termer av antal läsare, målbilder osv och istället försöka tänka distribution bortom den gängse medieteroetiska apparaten. Utgångspunkten för ett sådant tänkande kunde vara Markusevangeliets beskrivning av hur Jesus och lärjungarna distribuerade bröd , fisk (och idén om att Jesus är messias) vid Genesarets sjö.

 

Markus använder två verb för att beskrivs distributionen: verbet paratithémi som betyder att ”lägga för” eller att ”servera” och verbet merizó som betyder ”dela”. Att distribuera innebär att dela, men också att del-ta och att ta-del-i.

 

Genom ett resonemang om delandets helt centrala roll i digitaliseringen (vi delar med oss av information om själva när vi handlar med betalkort, laddar ner cookies, när vi delar artiklar eller post på sociala medier, etc.) landade jag i en läsning av Markuspassagen som betonade att utdelandet (serverandet) måste svara mot en brist för bli distribution. Det räcker inte med att dela ut, det måste också finnas en vilja att ta del av det utdelade.

 

Detta är den springande punkten i vår tid. Var finns den brist som kritiken kan svara mot när nästan alla människor upplever att de tvärt om har ett övermått, att de lever i en övermäktig tillvaro, där det hela tiden finns saker till hands man skulle vilja, men inte har möjlighet att ta del av.

 

Förslaget blev insikten att man kan delta i en kritisk offentlighet på många vis. Alla måste inte utöva kritik, somliga kan bara ta del av kritikens resultat (tips, topplistor, omdömen, etc.). Men för det krävs tillit till att några gör och gjort det kritiska arbetet som resultaten vilar på. Samt att kritiken finns tillgänglig, så att den som vill själv kritiskt kan pröva resultaten.

 

Sedan tog Mats Bjerde och Anneli Berglund (på plats) samt Fria Sandström (via länk) vid och berättade den konstkritikplattform som ”Regionsamverkan Sydsverige – bild och form” startat. Under ledning av Frida Sandström och i samarbete med tidskriften Paletten skall tre öppna redaktionsmöten genomföras. De beskrivs som följer:

 

1. The first meeting will take place at Inkonst in Malmö, on March 15. It will have a special focus on criticism as care and collective project. Contributing speakers, writers and editors are: Jakob Jakobsen, Critical Dialogues (art critics and editors Christine Antaya and Matthew Rana) and documentations.art.

2. The meeting in Gothenburg, on March 21, will coincide with Urban Konst’s program “Towards a contemporary critique of art”, where criticism examines the urban field and contemporary art, between centers and peripheries, as a way to establish own criteria on how to evaluate art rather than departing from institutional hegemonies. Contributing speakers, writers and editors are Övül Dormusoglu, Felicia Mulinari, Fredrik Svensk, Jakob Kimvall and Frida Sandström.

3. The last but not concluding meeting in Stockholm, on April 18, is hosted by art space Mint and will focus on material relationships that art criticism both presupposes and perhaps create, including populistic notions that criticism meets and inhabits today. Contributing speakers, writers and editors are: Ana Teixeira (TBC), Michele Masucci, Santiago Mostyn, Kim West and Mint (Emily Fahlén and Asrin Haidari).

 

Ett av projektets syften är att undersöka det kollektiva författarskapet, ett annat och mer pekuniärt handlar om att finna medel och former för att fortsätta arbetet.

 

Därefter talade museichefen Magnus Jesner om kritikens betydelse för museet och framförallt om vilken omfattande förlust det är för verksamheten att ingen längre varken kritiserar den för offentliga kritiska samtal om utställningarna. Han började med att likna sig vid matadoren i Disneys Tjuren Ferdinand. Han som förgäves drar upp tröjan, blottar brösten och kvider ”Stånga mig, stånga mig!” Han berättade sedan att media visserligen uppmärksammat själv ombyggnaden, men att ingen enda kritiker skrivit om utställningarna i det nyöppnade muséet. Konsekvenserna av den uteblivna kritiken är förstås flera. Det finns en informationsaspekt. Folk lokalt, regionalt och nationellt får helt enkelt inte reda på vad som sker på museet. Sådant kan kanske kompenseras med marknadsföring. Men att det inte finns något oberoende utgångspunkt för att tala om Museet och dess verksamhet gör att inget samtal uppstår. Det rör vid en intressant politisk följd av kritikens försvinnande. Medborgarna betalar stora summor för sitt konstmuseum men får ingen utvärdering av investeringen, ingen kritisk revision. Följden blir ett demokratiskt underskott som kulturen och konsten på sikt riskerar att få betala för genom minskad betalningsvilja bland medborgarna.

 

Kim West berättade sedan om ”Agentur”, ett intressant projekt som nyligen beviljats nästan en miljon kronor från Kulturbryggan. Under många år har en samling konstnärer, kritiker, tjänstemän och forskare informellt träffats och undersökt trettiotalets folkfrontsrörelser som utan central organisation uppstod i många delar av världen som ett svar på den framväxande fascismen. Utan särskilda förhoppningar gjorde gruppen en ansökan där de tvärt emot vanan inte budgeterade annat än deltagarnas arbete (ingen distribution, lokal, etc.). Och häpnadsväckande nog fick de hela summan de sökte. Projektet är ettårigt. Projektet har en nomadisk och – med Kims ord – ympande organisation. De ska samarbeta med andra distributörer och ympa sin verksamhet på andra verksamheter. De avser också att involvera andra personer i projektet, men hålla fast vid att pengarna skall gå till arbete.

 

Efter middag, utsvävningar i Halmstads nattliv och sömn träffades vi på söndagsmorgonen och hade avrundningsmöte.

 

Maria  hade lovat en hemlig gäst och till stor lycka visade det sig vara poeten Ingela Strandberg, Hallänning till födsel och ohejdad vana. Ingela berättade om och läste ur sin senaste diktsamling Nattmannen. Och talade sedan om kritikens betydelse för hennes själv som författare, men också i egenskap av läsare och del i den litterära offentligheten.

 

Sedan talade vi om den intensiva gårdagen, vad som faktiskt hade sagts, vilka trådar och spår vi borde arbeta vidare med och hur. Vi enades om att intresset, också bland politiker, starkt ökat för att främja den kritiska offentligheten och att insikten om att kritiken är hotad, såväl i meningen ”kritiskt tänkande och handlande” och i den specifika meningen av konst- och kulturkritik.

 

Det kanske viktigaste i samtalet var vikten av att värna, utveckla och återskapa de redaktionella miljöerna. Redaktionen är avgörande som läromiljö, som kritisk organism, som offentlig nod, som tankegemenskap och som kritikens materiella förutsättning. Det visade samtalet under måndagen. Och likväl är det redaktionerna som framför annat förskingrats i de senaste decenniernas utveckling av den kritiska offentligheten. Redaktionens funktion måste helt enkelt föras över till andra huvudmän när medierna inte längre har råd och möjlighet att som förut hysa dem. Biblioteket och andra kulturinstitutioner har härvidlag en viktig uppgift. Maria påpekade att biblioteken, genom att de förmedlar litteratur också har en redaktionell funktion av att välja ut och presentera, som borde tas till vara och utvecklas framöver. Ett annat tema som diskuterades var hur kritikens historiska och historiserande dimensioner ska förvaltas i nya kritiska och offentliga strukturer? Det talades om nationella nätverk och arkiv, om till exempel Kungliga Bibliotekets roll för att arkivera kritiska uttryck. Men vi konstaterade också att minnet och historien kommer till uttryck först när minnet aktualiseras och att arkivbyggande utan funktioner där offentligheten aktualiserar det arkiverade inte tjänar mycket till.

 

Nästa möte kommer preliminärt att äga rum i Oslo (preliminärt datum 31 augusti) och behandla statens roll i den utveckling av regionala och lokala kritiska initiativ som kommit fram och som redovisats under KaKos två sammankomster. Kulturråden i Norge och Sverige, kanske även deras andra nordiska motsvarigheter, kommer att stå i centrum. Vi talade till sist om vilka frågor de närvarande ansåg angelägna att ta upp under mötet. Jörgen Gassilewski från Sveriges författarförbund vill diskutera de politiska partiernas brist på kulturpolitiska initiativ och kulturens betydelse i den utveckling mot allt mindre representation i den representativa demokratin som han från sin position på förbundet menar sig se. Ett annat ämne som diskuterades var följderna för kritiken av att mediepolitiken och kulturpolitiken är två skilda fält, såväl i Norge som i Sverige. Just konst- och kulturkritiken lider särskilt av denna uppdelning eftersom den såväl är del av medierna som av kulturen. Möjligheten av att till exempel söka presstödspengar för de ”vita fläckar” som breder ut sig vad gäller kritisk offentlighet borde lyftas i relation till staten. En tredje fråga som lyftes för nästa möte gäller konstens kunskapsvärden och hur de ska förvaltas i den demokratiska utvecklingen av våra samhällen.

 

Innan Maria avsluta denna mycket lyckade session meddelade Axel och undertecknad, för Kritiklabbets räkning, att vi meddelar datum och former för nästa möte så fort de definitivt fastställts.

 

Magnus William-Olsson

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.