Flera sjukdomsfall gjorde att vi inte var fler än ett femtontal som samlades till diskussioner kring konferensens tema ”Kritiken i Kulturplanen”. Tråkigt förstås, men kanske också fördelaktigt eftersom alla närvarande därigenom fick tid och möjlighet att formulera sig återkommande och i flera led under samtalen.

Mötet ägde rum mot bakgrund av Kritiklabbets rapport Kritiken och den kritiska offentligheten i lokala och regionala kulturplaner i Sverige och Norge som inventerar hur kritiken omnämns i svenska och norska kulturplaner från 2008 och framåt. Flera regioner, bland annat Västmanlands, står i begrepp att skriva nya planer och det finns därför flera anledningar att syna och eventuellt vässa de konkreta skrivningarna.

Helena Öberg Carlsson, författare och kulturutvecklare med ansvar för litteraturen i Region Västmanland hälsade, tillsammans med enhetschefen Lotta Wedérus, oss välkomna till Västerås och konferensen. Helena avslutade med en läsa dikten ”November” ur samlingen Den stora gåtan av den forne västeråsaren Tomas Tranströmer.

Axel Andersson gjorde därefter en inledande föredragning där han redogjorde för utvecklingen av kulturpolitikens ansvarstagande för kritiken och den kritiska offentlighetens efter millennieskiftet. Han berättade också om hur arbetet på Kritiklabbet sedan starten 2016 gått från ett reaktivt förhållningssätt till teknikutveckling och annat, mot att proaktivt arbeta med villkoren för att bedriva kritik. Från att experimentera med till exempel AR-teknikens potential som kritiskt medium kom arbetet att alltmer kretsa kring kulturpolitik, utveckling av affärsmodeller och organisationsformer, en färdriktning som bland annat lett fram till skapandet av det Kulturbyråkratiska avantgarde som nu samlades till konferens.

Några av de exempel Axel redogjorde för kom att bli betydelsefulla för de kommande diskussionerna under konferensen. Framför allt den inventering av Bergslagens kritiska offentlighet som Kritiklabbet företog 2017 genom att under en knapp vecka resa runt i området, tala med arrangörer, redaktörer, konstnärer, scenkonst- och museifolk, bibliotekarier och många andra om deras arbete med, förhoppningar på och idéer om kritiken och det offentliga kritiska samtalet.

Axel slutade sitt anförande med att summera ovan nämnda rapport och peka på några signifikativa drag i de konkreta skrivningarna. Han uppmärksammade bland annat att argumenten för att ta in kritiken i kulturplanerna väsentligen åberopade sig på att den är förmedlande och demokratiskapande. Han föreslog att skrivningarna kanske även borde lyfta fram och argumentera för kritiken som en estetisk reviderande (av tex regionalt skattefinansierad kultur) och som en dokumenterande instans.

Därefter talade Maria Ehrenberg, regionbibliotekarie och avdelningschef i region Halland, om bakgrunden till och processen mot att region Halland i sin nya kulturplan faktiskt skrev in konst- och kulturkritiken som ett eget konstområde. Initiativet kom från konstutövarna, berättade hon, vilka upplevde sig arbeta i ett kritiskt vakuum. Denna omständighet kom att bli en konkret utgångspunkt men också ett gott argument gentemot politikerna. Bergens exempel var också viktigt, inte minst i arbetet med att formulera kulturplanen.

Hon berättade också om vad som därefter skett, sedan planen innevarande år trätt i kraft. Två omständigheter är centrala. För det första innebär den nya planen att kritiker kan ansöka om medel för projekt gällande halländsk konst, för det andra att kritiker berättigas att som konstutövare söka till exempel stipendier och residenser. Hon berättade också om Kritikfestival Halland som gick av stapeln 14–17 oktober i år.

Föredragningen följdes av allmän diskussion. Många ämnen fördes upp på bordet. Dels diskuterades allmänt kritikens relation till olika politikområden. Mediepolitiken, utbildningspolitiken och kulturpolitiken. Att verka ”kritiskt”, är ju ett fundament i allt, från utbildning, till forskning, till politik, juridik, och företagande – ja, kritik är så allestädes närvarande i det moderna samhället att det är svårt att finna något område som berömmer sig av att inte odla kritiska förhållningssätt. Denna omständighet ger ett argument för att ta in kritiken i kulturplaner: det kritiska förhållningsättet utmanas av teknikutveckling (algoritmer, filterbubblor, faktaresistens, etc.). Men det ger också ett pedagogiskt problem: Varför ska kritiken just vara föremål för kulturpolitik? Här är det viktigt att såväl urskilja ”konst- och kulturkritikens” särskilda tradition och funktion, som att peka på hur kritiken av konsärliga uttryck historiskt och medialt är en central del av kritiken som sådan. Samtalet pekade på hur viktigt offentlighetsbegreppet är för att hantera och förklara denna dubbelhet.

Jörgen Gassilewski, författare och vice ordförande i SFF, berättade om arbetet med Författarförbundet kritikerpris och den omfattande diskussion som förs kring kritiken på förbundet, men också om sitt arbete med den oberoende forskningsgruppen Agentur som bland annat handlat om att inventera den svenska kulturpolitiken genom dess olika historiska dokument, så som planer, utredningar och lagar.

Efter en kort paus delade vi upp oss i två grupper för att diskutera de vidare implikationerna i kulturplanernas faktiska skrivningar. Samtals fördes och de två grupperna möttes därefter och redogjorde i plenum för gruppsamtalen.

En lång rad ämnen och synpunkter togs upp.

Jörgen Gassilewski förde med utgångspunkt i Agentur-arbetet fram begreppet ”det kulturpolitiska subjektet” och menade att distinktionen ”aktivitet” och ”passivitet” var central för att dekonstruera och förstå de ideologiska strömningarna i kulturpolitiken. En annan verksam ideologisk matris är, menade undertecknad, ”kommunikation” förstådd i termer av ”Avsändare – Budskap/Försändelse – Mottagare”. Samtalet vändes emellertid snabbt i frågan om inte sådana implicita matriser i realiteten blivit obsoleta eftersom vår tids samhälle, teknik och kultur tvärt om upphäver distinktioner som passiv/aktiv, sändare/mottagare, producent/konsument, professionell/amatör, m.fl.

En annan väsentlig omständighet i kulturplanerna skrivningar gäller att de formuleras utifrån brist: avsaknaden av kritik, av reception, av förmedling, etc. Ett alternativt synsätt vore att i stället inventera och utveckla den kritik som självfallet ändå förekommer, men som av olika skäl inte kvalificerar sig administrativt.

Som så ofta vid KaKos möten återkom samtalet gång efter annan till redaktionen, redaktionell kompetens och redaktionella arbetssätt som nyckeln till och navet i ett möjligt politiskt främjande av kritisk offentlighet.

Vi förde också en intressant diskussion kring preciserandets möjligheter och problem i formulerandet av kulturpolitik. Här finns en produktiv motsättning som är viktig att beakta. Å ena sidan tjänar preciseringar till att politiskt förankra skrivningarna, å andra sidan såväl begränsar de den administrativa hanteringen som öppnar politiska kontroverser. Att exempelvis i kulturplanen precisera för varför konst- och kulturkritik främjar demokratiutveckling kan vara bra för att förklara och förankra skrivningarna politiskt, men å andra sidan kan det leda till att alla projektansökningar tvingas motivera varför de stärker demokratin och därtill öppnar det förstås för risken att skrivningen rivs upp av ett nytt politiskt styre som vill definiera relationen kritik-demokrati på andra grunder.

Diskussionerna vill aldrig ta slut. Men till sist var vi tvungna att bryta upp.

Efter avslutad session förde oss Helena 32 år framåt i tiden och lät oss, i enlighet med Stoikernas bekanta metod, betrakta vår historia från den ännu oföddas perspektiv i den lilla utställningen ”Carbon Ruins” i kulturhusets foajé, vilken även visades vid klimattoppmötet i Glasgow. Vad vi fick erfara var vårt framtida förflutna, vägen ut ur fossilsamhället.

Många av oss samlades till middagssittning på en restaurang med en oroligt beställsam ung kypare, halvmeterlånga pizzor, och en i övrigt nordvästmediterran meny, t.ex. en utmärkt ”pulpo”-tapa, liksom en i sällskapet populär gnocchi. Rom hade de också, liksom rödvin och – ja, champagne.

En sväng till Västerås skybar, som balanserade sober miljö, vidunderlig utsikt och ett blandband med hits från 80-talet till en alltigenom ambivalent formulering som hämtade ur en nattdrömd kulturplan.

Klockan tio dagen därpå samlades vi ånyo för sammanfattande samtal. Axel lät projicera nattens anteckningar på väggen [första skrivningen en parafras, tredje skrivningen från ”Regional kulturplan for Hordaland 2015-2025” – skrivning två och fyra är förslag på ”vändningar” av ett och tre]:

Härigenom pekade han på den hur en negativ semantik präglar kulturplanens skrivningar. Hur, frågade han oss, skulle man kunna formulera politiska mål om kritik och kritisk offentlighet som inte tog sin utgångspunkt i brist och som inte reproducerar den ideologiska och konsumistiska matrisen av aktiva utövare och passiva mottagare?

Upplägget gav upphov till en animerad och vindlande diskussion som tangerade många ämnen. Ett viktigt sådant gällde frågan om hur verk ska definieras. Samtalet diskuterade konstverkens aktualitet och olika kritiska strategier att aktualisera verk bortom den kommersiellt grundade uppmärksamhetsekonomin. Longtail-begreppet anfördes. Liksom alternativa värdeteorier som lägger mindre vikt vid den individuella valhandlingen och större vid verkets förmåga att över tid skapa värde, till exempel i form av kritiskt intresse.

Vi diskuterade också hur kulturpolitiken och administrationen av den skall undkomma vedertagna top-down-perspektiv. Och möjligheten av att med redaktionella arbetssätt som grund pröva, undersöka och förhandla värde och ”kvalitet” snarare än att som experter ta till uppgift att distribuera och förmedla ”god konst” till medborgarna.

Ytterligare en diskussion gällde ambitionen om ”breddat deltagande”. Några anförde argumentet att utfallet lätt blir paternalistiskt. Andra menade att ambitionen kan förverkligas i motsatt riktning genom att ta fasta på del-tagandet i stället för på breddandet. Det väsentliga i diskussionen kom emellertid att handla om hur kritiken skall komma alla medborgare till del och hur man bör argumentera för detta.

Mot denna ambition ställdes dock också vikten av att kritiken, i likhet med de andra konstområdena, måste kunna berättigas som sådan och – i analogi med t.ex. grundforskning – slippa instrumentella berättiganden.

En lång rad andra ämnen och frågor diskuterades också. Men till slut närmade sig tågavångar och annat så vi blev tvungna att avrunda. Det beslöts två saker.

1. Vi skall försöka få till en modell för att inventera lokala och regionala kritiska offentligheter, som inte bara uppdagar brister utan också bokför tillgångar.

2. Vi ska gå vidare med att pröva att skapa redaktionella arbetssätt på, och i förlängningen redaktionella modeller för, bibliotek.

Mötestid för att gå vidare med dessa arbeten beslöts och Axel informerade om att Bergen står värd för nästa KaKo-möte.

Några hastade i väg, men vi som kunde stanna bestods en intressant visning av husets utställningar.

På vägen från Karlsgatan 2 till stationen gick jag genom den leriga stadsparken i regnet och betraktade en stund Gustav Vasas byst på sin sockel av granit.

Självfallet var det störningar i tågtrafiken.

Självsvåldigt nedtecknade i Stockholm den 4 november 2021

/Magnus William-Olsson

Länk till PM till tidigare KaKo-sammankomster:

KaKo #1, Stockholm augusti 2019

KaKo #2, Halmstad mars 2020

KaKo #3, digitalt augusti 2021

KaKo #4, digitalt februari 2021

För inspel eller frågor som rör KaKo, skriv till Kritiklabbets redaktör Axel Andersson på axel@kritiklabbet.se

Tipsa gärna andra om KaKo. För att prenumerera på Nyhetsbrevet går det att skriva upp sig här: http://eepurl.com/ho-2WP. De som registrerar sig får inbjudan till framtida KaKo-möten.

KaKo mottar produktionsstöd från: