Dystopins hopp: Isi de Paula läser Aya Kanbar

november 27, 2021

I Aya Kanbars poesidebut hyperverklighet råder en redan uppnådd dystopi, men en där mänskligheten inte gett upp, utan hittar nya former att överleva. Ett hyperverkligt tillstånd där “linjerna / mellan verklighet / & fantasi / suddas ut” och där kärnkraft duger lika bra som blod för att få våra hjärtan att slå:

 

(…)

galvaniserade naglar

de plockas isär

mitt hjärta slutar slå

måste ladda det med kärnkraft.

 

Trots Aya Kanbars ovanligt tidiga debut – hon är född så sent som 2004 – är hyperverklighet en diktsamling som utstrålar intelligens och självsäkerhet. Den delas upp i fem “akter”, varav den första benämns “futurism”. Den futurism som anspelas på verkar inte i första hand vara rörelsen från början av förra seklet inom konsten, utan kanske snarare mer samtida och progressiva varianter – som ”afrofuturismen”. Det finns i boken ett starkt antikolonialt och identitetspolitiskt spår, som i dikten “antiimperialism”:

 

resväskan fylld med kryddor

jag fruktar att denna resa inte blir den sista

på planet smakar maten gott

flyger till öar som ännu inte finns

(inte koloniserade än).

 

Trots detta begränsas inte berättelsen av identitetspolitiken. hyperverklighet manövrerar skickligt balansen mellan det personliga och universella.

 

Den andra akten “kollektion” är den med tydligast agenda. Här kan det låta: “en ensam fråga, / är jag en samhällsdebatt? / för min moder lärde mig / bli aldrig som de andra invandrardöttrarna / & bli aldrig svensk”. Som “invandradotter” vet poeten var hon hör till i den samtida svenska poesin: en nisch som består just av unga kvinnliga poeter vars skrivande rör sig kring erfarenheter av att tillhöra den så kallade “andra generationen”, i likhet med till exempel Athena Farrokhzad, Felicia Mulinari, Burcu Sahin och Nachla Libre. En sak som förenar poeterna inom den scenen är referensen till en av samhället nedtystad modersgestalt – ett grepp som Aya Kanbar också använder sig av, men som hon vrider på: diktjaget berättar om modern, men inte åt henne. Till skillnad från de flesta andra generationsdiktsamlingar blickar hyperverklighet mot framtiden, eller det dystopiska nuet, snarare än till det förflutna. Mer än att göra anspråk på att hålla tidigare generationers berättelser vid liv, vill den snarare utnyttja dessa berättelser som en del av subjektets egen. Med diktjagets egna ord: “kom ihåg det vi lämnar / & allt som lever kvar / i spiralen står vi / alla har sett oss, våra öden är genomskinliga”.

 

 

Men även när det identitetspolitiska innehållet kommer fram så här tydligt i boken, släpps aldrig omsorgen om formen för dess skull. Dikternas disposition på pappret är genomtänkt, splittrade och asymmetriska stycken med svävande ord kontrasterar mot kompakta, korta kvadrater där verserna delas upp med snedstreck. hyperverklighets dystopi målas upp som ett surrealistisk narrativ där vardagen skildras med en ton av magisk realism. Synestetiskt kombineras de fem sinnena för att skapa atmosfär. Musik går från klassisk till elektronisk och blandas med färger som skiftar mellan pasteller och neon, allt med smak av både honung och blod. Som i:

 

vinrött ljus

med en känsla av salt

dubbletter i stiletter

låt tystnaden premiera;

 

och:

 

snabbt & smidigt på marken

vattnets skrik ekar i örat

symfoniernas hämnd

citronläsk i halsen

vi vet vad den gör med dig.

 

I den tredje akten, “framstupa”, återfinns stundvis en mildare ton i dikterna. Bland starka, smärtsamma bilder: “halshuggna flickor i klimax / deras namn blir till målade ryggtavlor / av nischade mästare”, finns vilopunkter där “solens fingertoppar / dansar på sina skapelser” och diktjaget “delar ett glas champagne med gud”. Härvid blir kärlekstematiken också starkare, såsom strypmetaforen, som dyker upp i olika variationer av naglar/tänder som hugger/biter hals. Denna tematik fördjupas i de fjärde och femte akterna, “regndropparna före skuren” respektive “crescendo”, där metaforen verkar stå för ett begär som är både sexuellt och psykiskt.

 

du är reflektionen av halvmånen

på gatuvatten

ditt skratt har huggtänder

det biter mig

jag knäcks i bitar

& förseglas med nektar.

 

Sexscenerna i hyperverklighet skildras som ett maktspel där diktjaget alternerar mellan positionerna offer och förövare. Genom att ömsom tillåta sig, ömsom vägra att underordnas, ges subjektet komplexitet. Det är en stereotypisk idé att relationer i en kontext av utanförskap alltid för med sig en bismak av våld, men Kanbar spelar på spänningen mellan att inta stereotyper och aktivt skriva sig ut ur dem.

 

I dikten “elokvent blatte” blir problematiseringen av stereotypen som mest explicit: “ett undantag / en fridlyst art / ett hot / mot det svenska psyket // det går inte att missa förvåningen / efter att orden lämnar mina läppar”. Diktjagets intellekt är diktsamlingens styrka, och dess akilleshäl. Myllret av referenser fyller en viktig roll i konstruktionen av diktjaget, men risken finns att vissa stycken i boken känns överansträngda. Det omsorgsfullt behandlade språket mynnar ibland ut i det som verkar vara godtyckliga ordval, som i formuleringar som: ”jag undrar / varför du började frambringa / medan jag vanärades” och “upplösas av förebråelse”. Här, till skillnad från största delen av boken, tillför ordkombinationerna varken mening eller klang till dikterna, och lämnar mig med en känsla av lexikal namedropping. Samma problem gäller sättet på vilket vissa referenser åberopas: i övermåtta dyker till exempel Breton upp i en “surrealistisk tvättmaskin”, överflödigt dricker man vin “tillsammans med dionysius”. Diktjaget är påläst och vill gärna visa det. Det blir för mycket ibland, men överansträngningen fyller en funktion i berättelsen: det skapar ett metaperspektivlager om hur blatten tvingas bevisa sin elokvens om och om igen.

 

*

 

Medan jag läste hyperverklighet tänkte jag på en dikt av poeten Mona Monasar, från diktsamlingen Modersmål, där det står: “Jag vill skriva om de vackra vita snöflingorna / inte om känslan av att försöka fånga dem”. Diktjaget som Aya Kanbar skriver fram tar nästa steg och gör snöflingorna till en metafor på poesin själv, snarare än på det som förblir oskrivet: “i snödrivan försöker jag porträttera dig / men snöflingorna täcker mina intentioner”, låter det i en kärleksdikt. Hon blir inte för den delen mindre politisk. Samtidigt som det politiska i denna berättelse inte gör den mindre universell.

 

 

Isi de Paula

 

 

Isi de Paula är under hösten 2021 praktikant på Kritiklabbet. Hon har studerat journalism i Brasilien vid Faculdade Joaquim Nabuco och litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. För närvarande går hon masterprogrammet i litteraturvetenskap på Södertörn.

 

 

Aya Kanbar

hyperverklighet

Nirstedt/litteratur, 2021

Postad under: Verkflöde

Kommentarer inaktiverade.