Distributionens möjligheter och problem

januari 27, 2022

I den hårdnande uppmärksamhetsekonomin lägger kulturutövare, kulturproducenter, institutionella som ideella, professionella som amatörer, alltmer av sin tid och sina resurser på att försöka armbåga sig fram till publiken. I projektet ”Nå ut, nå fram, nå in” har Kritiklabbet tillsammans med norska Tekstallmenningen och finlandssvenska Kritikbyrån undersökt villkoren för och möjliga förhållningssätt till distribution i den nya offentligheten. Läs Viktor Anderssons rapport från den avslutande konferensen.

 

I ett vintrigt Göteborg arrangerade Kritiklabbet en eftermiddag av föreläsningar om ämnet distribution i förhållande till kontext.

 

Den tredje träffen för det nordiska nätverket ”Nå ut, nå fram, nå in”, som drivs av svenska Kritiklabbet, finska Kritikbyrån och norska Teksallmenningen, hölls på Litteraturhuset torsdagen den 2:a december. Det var en vindstilla vacker dag. Det är inte ofta det snöar i Göteborg och än mer sällan som snön faktiskt får ligga, men dagen efter vad som i alla fall på västkusten måste klassas som en snöstorm låg snön i drivor och solen sken över Masthuggskajen och Göta älv.

 

I Litteraturhusets lokaler välkomnade Kritiklabbets Axel Andersson och Magnus William-Olsson sina nordiska kollegor och dagens fem föreläsare till det stundande seminariet. De senare hade per en öppen inbjudan blivit ombedda att tala om distribution i förhållande till kontext i deras respektive praktik. Ioana Leca, Karl Palmås, Maja Hammarén, Roozbeh Behtaji och Rasmus Fleischer stod på talarlistan.

 

Andersson och William-Olsson öppnade genom att kort berätta om nätverkets tidigare verksamhet och möten. De hade bett föreläsarna utgå från frågan om distribution i syfte att vidga diskussionen om hur den kritiska/konstnärliga praktiken/tanken kan nå ut, nå fram och nå in, och hur andra kan nå den. William-Olsson bidrog med en anekdot från den litterära offentligheten på 1980- och 90-talet och dess distributionsvillkor. Bilden av Göran Sonnevis ansikte på kulturbilagan som kastats i nära 500 000 papperskorgar påminde om kritiska praktikers distributiva belägenhet, då som nu: försöken att skilja sig från skräpet och undvika att bli kastad, men kanske också ansvaret att synliggöra villkoren för både distribution, produktion och konsumtion – det vill säga att diskutera och begripliggöra vad skräp innebär och hur det bör hanteras – i en given tid och kontext.

 

 

GIBCA och distributionens ”vad?”

 

Första föreläsare var Ioana Leca, konstnärlig ledare för Göteborg International Biennial for Contemporary Art (GIBCA). Hon gav en bred och givande presentation av hur biennalen på olika vis arbetar med distribution genom allt från avvägningar gällande grafisk design till val av kommunikationskanaler. Det var en passande öppning av eftermiddagen då distribution genast rotades som en lokalt och regionalt orienterad aktivitet i Göteborgsområdet. Det blev tydligt att GIBCAs arbete är mångfacetterat och i hög grad siktar mot att förbinda kontexter och skalor.

 

Biennalen distribuerar tre saker, menade Leca: information, konst, samt idéer och värderingar. Detta arbete kan ha två fokuspunkter – eventet eller plattformen – och måste ständigt förhålla sig till och artikulera sig mot ett antal faror. Dels risken med endimensionella tolkningar av konstverk och upprätthållandet av en självrefererande, avskuren konstvärld, dels tidsbegränsningar och den stora geografiska spridningen i Göteborgsområdet. För att hantera dessa olika problem strävar man efter att arbeta utanför de uppenbara kontexterna och tillsammans med andra aktörer. Konstnärer som Pia Sandström har till exempel utforskat det omdiskuterade Västlänken-bygget i dialog med  byggarbetare och byggherren Trafikverket.

 

På detta tema kommenterade Leca betydelsen av att konstverken tar plats i skärningspunkter mellan offentliga, semi-offentliga och institutionaliserade rum. Från årets biennal ”The Ghost Ship and the Sea Change” nämndes arbetet med Franska tomten, där Göteborgs historiska kopplingar till den transatlantiska slavhandeln och kolonialismen synliggörs och diskuteras.

 

Apropå distributionen i rummet talade Leca också om möjligheten att svara an över tid. Hur kan konsten distribueras varaktigt, hur kan den ta plats på platser på så vis att en långsiktig dialog blir möjlig? En nyckeltanke för den konstnärliga ledaren var skillnaden mellan att distribuera ett färdigt resultat och att distribuera en miljö, samt skillnaden mellan cirkulation och kommunikation. Denna rörelse bort från en tidigare dominant form av distribution präglade föreläsningen. Särskilt intressant var Lecas tanke om att försöka förändra villkoren för distributionen genom att omförhandla den diskurs där uppmärksamheten är ett pris som olika aktörer tävlar om. Kunde man i stället genom samarbeten försöka skapa en migration av publik mellan olika kontexter?

 

Detta reflexiva förhållningssätt hade också påverkat arbetet med ”GIBCA extended”, ett program för att synliggöra och samarbeta med konstscener- och aktörer runt om i länet. Först hade den präglats av en ensidig idé om riktning med Göteborgsbiennalen som central hubb. Detta adresserades särskilt när Axel Andersson under frågestunden bad Leca berätta mer om hur modellen för regionalt arbete såg ut. 2017 hade det skett ett skifte, svarade hon, då modellen förändrats från att ett isolerat event till regelbundna regionala möten för konstaktörer. GIBCA hade förmedlat kontexten där samarbeten uppstod, men nu fortlevde de och spreds relativt oberoende av biennalen. För detta nätverkande hade möjligheten att träffas online varit viktig, eftersom de ekonomiska och tidsliga resurserna inte alltid fanns för att resa.

 

Slutligen blev åhörarna också påminda om distributionens olika modus när Karl Palmås undrade om och hur GIBCA deltog i det digitala ”algoritm-spelet”. Leca underströk att det fortfarande är det spel som gäller för att konkret få fler besökare till biennalen, och därmed ett spel de måste delta i även om de rent moraliskt gärna skulle slippa. Hon kommenterade det problematiska i att makten över algoritmerna helt och hållet ligger hos aktörer som representerar andra värden än de biennalen vill stå för. Avslutningsvis påpekade hon att varken GIBCA eller andra kulturinstitutioner i Göteborg spelar spelet ”all-in”, vilket kan bero på ett resurs- och kunskapsunderskott men också på själva verksamhetens art. En biennal är helt enkelt inte ett bilföretag.

 

 

Cynism mot cynism, för hoppet

 

Diskrepansen mellan det genomtänkta och reflexiva arbetet med distribution i regionen och det stora algoritmspelet stod tydligt. Samtidigt kan det uppenbart inte vara fråga om en dikotomi, utan kanske snarare ett förhållande att nästla i och sammankoppla. Det var just vårt förhållande till det digitala som Karl Palmås talade om under rubriken ”Den distribuerade hjärnan”.

 

Palmås är docent i teknikens ekonomi och organisation vid Chalmers och doktor i sociologi. Han beskrev det skifte som skett från bloggarnas internetoptimistiska 00-tal till de senaste årens desillusionering inför sociala medier som centralägda geopolitiska verktyg och beteende-producerande pengakossor. Hans egen optimism inför den digitala distribueringen av hans hjärna år 2008 hade nu övergått i totalitära drömmar om lagstiftade begränsningar av skärmtid, som i dagens Kina. I en Foucault-inspirerad analys tecknade han sedan skillnaden mellan slackerkulturens cyniker under det tidiga 1990-talet och dagens ”giftiga” cynism. Medan de förra kunde kritisera världen från en bibehållen tilltro till idéernas världar som medel för överskridande och motstånd, är dagens cynism riktad mot själva tankevärlden.

 

Detta kan enligt Palmås förstås som övergången från panopticism till pan-spektrocism: vi ifrågasätter nu våra tankar och idéer, i vetskapen att den mest radikala bloggpost kan poppa upp i vårt flöde just för att våra värderingar, affekter och beteendespår är det som köps och säljs i den digitala ekonomin. Resultatet av det här inre misstänkliggörandet av våra förhoppningar om möjligt motstånd blir att vi krisar.

 

Palmås försökte försiktigt spåra hur en sådan tillit kan vinnas tillbaka. Han lyfte dels slackercynismen, som grundades i en slags gemenskap och i möten, dels Erik Gustaf Geijers politiska bana under 1800-talets första hälft och dennes tilltro till associationsprincipen, det vill säga nya former av möten mellan individer och idéer efter upplösandet av skråsystemet. Alexis de Tocquevilles liberala tro på den amerikanska demokratin under 1830-talet, att det under dess fula, kaotiska yta faktiskt fanns ett levande ideal och ett fungerande och lovande demokratiskt samhälle, var också en möjlig inspiration. Kan det vara så, undrade Palmås avslutningsvis, att det under dagens distribuerade hjärnas fula yta kan finnas ett möjligt kollektivt förnuft som faktiskt fungerar?

 

Under fråge- och samtalsstunden lyfte Magnus William-Olsson frågan om Geijer och den romantiska visionen om ett tillsammans-tänkande, en annan bild av det gemensamma. Därtill poängterade han vikten av att reflektera över vad man lägger i begreppet offentlighet. Här anslöt Axel Andersson med en reflektion över hur slackerkulturen kunde förstås som ett rum för gemenskap utanför det egentligt offentliga. Dess rum präglades kanske av det som i antikens Rom kallades för ”otium”, en vila och frihet från det offentligas aktivitet. Otium har ofta förståtts som en individuell angelägenhet, men bland slackers blev den kollektiv på ett sätt som Andersson verkade finna intressant. Går det tänka sig rum präglade av erkännande i det digitala landskapet?

 

Ioana Leca inspirerades av tanken på att spekulera om en ”kommande cynism” som kan vitalisera tankevärlden och förändra diskurser, särskilt med avseende på vårt förhållande till artificiell intelligens. Hon tipsade om den brittiske dramatikern Mark Ravenhills pjäs Faust is Dead från 2012, som tar sig an relationen mellan teknologi och individ i förhållande till Francis Fukuyamas idé om det posthistoriska tillståndet efter Berlinmurens fall.

 

Att Tocquevilles tänkande om demokratins möjligheter, inte bara i Europa utan också i det Amerika han lovordat, blev alltmer pessimistiskt under förvecklingarna efter Februarirevolutionen 1848 och hans egen tid som Frankrikes utrikesminister nämndes inte. Denna förändring speglar kanske i någon mån den grusade optimism om internet som kooperativ hjärna som digitaliseringen har fört med sig. Kan det då ändå vara så att det fanns ett ideal i den optimismen som faktiskt ännu lever och är i verkan, och hur kan det i så fall förstås och främjas? Distribueras?

 

 

Distributiv omsorg och lokala berättelser

 

Denna fråga skulle åtminstone delvis besvaras av följande föreläsare. Efter att mörkret lagt sig utanför fönstren och seminariet tagit en välbehövlig kaffepaus steg Maja Hammarén och Roozbeh Behtaji upp på scenen. De tog upp den tråd om distributionens riktning som Ioana Leca hade behandlat. Vem delar vad till vem? I vilken mån är idén om att nå ut präglad av förutsatta positioner i centrum och periferi? Sådana frågor hanterade konstnären och redaktören Hammarén i sin presentation, som kretsade kring hennes arbete med att distribuera tidningar.

 

Hon började med att berätta om projektet Motbilder från 2014. En tidning med politiska texter distribuerades till en stor mängd hushåll genom att ingå som köpt annonsbilaga i Göteborgs-Posten. Därefter nämnde hon Stockholmstidningen som förkläddes till en gratis lokaltidning. Den lånade både estetik och namn från Stockholms-Tidningen och behandlade stadsutvecklingen och bostadspolitiken i huvudstaden.

 

Redaktionellt följde Hammarén och övriga involverade i projektet en idé om montagets kritiska verkan som en polyfoni av texter, bilder och positioner som förbinder olika samhälleliga sammanhang. Mot den traditionella distributiva logikens ”ut, ut, ut” ställde Hammarén tanken om ett arbete som omformulerar distributionen som omsorg och kritik.

 

Roozbeh Behtaji är filmare och arbetar på Göthenburgo och med Öppna kanalen. Hans vision sträckte sig mot framtiden och behovet av mer lokalproducerat material om staden, särskilt på platser som förknippas med periferin, såsom Rannebergen i Angered, där Behtaji växte upp. Han kommenterade stigmatiseringen av Angered som farlig plats och hur han själv internaliserade den efter att ha bott i det socioekonomiskt starka Linnéstaden i tio år.

 

Mot denna dominanta bild arbetar Behtaji med projekt som syftar till att teckna ”civilsamhällets kulturarv”. Göthenburgos projekt svarar mot den brist på lokalproducerat filmmaterial som Behtaji hade identifierat. Han visade två korta promotionsfilmer som syftade till att sprida idén om ansatsen att tillsammans dokumentera stadens olika områden. I synnerhet spreds konceptet om en samlad kanal som samlar och tillgängliggör all lokalt producerad media eller kultur, så att den kan fortleva över tid snarare än att försvinna i det digitala bruset. Det demokratiska lokala arkivarbetet kan sedan länkas med existerande digital infrastruktur.

 

Behtaji förhöll sig pragmatiskt och ganska optimistiskt till digitaliseringen och sociala medier, delvis eftersom det digitala rent krasst inte är en universell tillgång utan en infrastruktur som i viss mån har följt ojämlikheterna mellan centrum och periferi. Han hade tilltro till exempelvis AI-lösningars potential för uppsamling och kategorisering av material. Arbetet med Öppna kanalens ”open access”-modell är en rest från 1990-talet som nu ska få en nystart. Behtajis såg framför sig en slags slow-TV som fungerar arkivariskt och skapar spår av Göteborg, som ju befinner sig i en storskalig omvandling.

 

Magnus William-Olsson påpekade att drömmen om det demokratiskt skapade arkivet har varit en stor del i utopiska idéer om internet, och att det som är arkiverat också behöver aktualiseras igen för att leva. Han undrade också hur allmänt intresset för den egna platsen egentligen är idag. Behtaji poängterade att rör sig om en personlig drivkraft grundad i hans analys av situationen i Göteborg. Hammarén lade till att det lokala berättandet säkert fyller en större funktion på platser där sådana historier i viss mån saknas eller där hegemoniska diskurser styr hur platsen uppfattas i det övriga samhället. Behtaji avslutade med att berätta om ett besök i Bengtsfors, en liten ort i Dalsland med cirka 3000 invånare, och hans insikt att det är på den sortens plats som majoriteten av Sveriges befolkning bor.

 

 

Monopolens öppenhet och slutenhet

 

Allra sist föreläste Rasmus Fleischer, forskare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, om ett distributionsbegrepp i rörelse. Han rörde sig på ett ekonomiskt plan och behandlade i synnerhet den digitala bokmarknaden och Spotifys strömningstjänster. Här väcktes nya frågor om vad som villkorar digital distribution och i vilken mån den egentligen skiljer sig från produktion.

 

Den rådande mångfalden av distributionsmodeller gör det enligt Fleischer svårt att föra en kritisk diskussion om dem, den är svåröverblickbar och på så vis opak. För att ändå göra ett försök tog han avstamp i sin observation av hur Bonnierägda Adlibris genom olika vägval och avtal nått en närmast monopolistisk ställning på den svenska bokmarknaden. Han riktade sig särskilt mot deras försök att göra så kallade aggregatorer, ett slags externa grossister, till nödvändiga mellanhänder för de bokhandlare som vill sälja genom Adlibris. Det här skulle på olika sätt leda till ökade kostnader för bokförlag. Just denna offensiv tvingades Adlibris delvis backa från, men nätjättens ambition stod ändå tydlig.

 

 

Utvecklingen går tvärs emot den utopiska dröm om internet som Karl Palmås hade kommenterat. Drömmens stoff var bland annat det Fleischer benämnde ”den digitala distributionens universella logik”, exempelgjord i Chris Andersons teori om den långa svansen. Denna förutspådde ett nytt kulturklimat och en ny näthandel som driver ner kostnader för lagerhållning och distribution, och en ”annalkande guldålder för all smal nischkultur”. Drömmen blev i viss grad besannad, menade Fleischer, men någon guldålder blev det inte. I stället drevs logiken mot nya monopol som gradvis har infört trösklar som försvårar verksamheten för de flesta som inte heter Amazon eller Adlibris.

 

Här ville dock Fleischer anföra att en kritik av dagens situation inte bör regrediera till den gamla optimismen om de helt öppna digitala nätverken. Stora aktörer som Facebook eller Adlibris anklagas inte bara för problematiskt grindvaktande eller censur utan också för ett ansvarslöst upplåtande där ingen skillnad görs mellan skräp och icke-skräp eller mellan skadligt och ofarligt material. Någon slag filtrering är nödvändig, och den är inte något som läggs till distributionen utan en del av vad distribution är: detta var Fleischers utgångspunkt. Han menade att man behöver försöka förstå de olika digitala distributionsmodellerna – och kritiskt diskutera alternativa vägar, kan man tänka – genom att tänka på problemen med öppenhet respektive grindvaktande som dialektiskt förbundna.

 

 

Går det följa saker längre?

 

Ett exempel på urskillningslösheten såg Fleischer i den algoritmiskt producerade litteraturen och dess bedrägliga metadata, en överproduktion som kan definieras som nedskräpning då den inte involverar några publicistiska beslut och gör bokmarknaden till en svårnavigerad och förrädisk terräng. Det är alltså inte nödvändigtvis innehållet som definierar vad som är skräplitteratur, också själva distributionsformen kan vara problematisk. Överproduktionen har skapat rutiner för filtrering, men dessa fungerar enligt Fleischer dåligt och är inte transparenta. Om man inte vet vad som filtreras bort och varför blir det svårt att föra en kritisk diskussion om den digitala distributionen. Han återkopplade här till aggregatorerna, de externa grindvakter som aktörer anlitar för att slippa utföra det sållande arbetet, som är kostnadsintensivt.

 

Fleischer berättade att han ofta bedrivit sin forskning efter den populära kulturantropologiska devisen ”follow the thing”, en objektbiografisk metod för att förstå distributionsled och marknader. Denna uppstod som en reaktion mot marxistiska och poststrukturalistiska analyser av distribution som produktion respektive konsumtion. Ett forskningsprojekt om Spotify har dock förändrat Fleischers bild och återigen satt tredelningen i gungning; gränsen mellan saken – musiken – och dess integrering i produktionen av musikupplevelser genom kontextanpassade och beteendedatadrivna spellistor framstod som suddig. Vad är idag skillnaden, avslutade han, mellan att vara distributör och producent?

 

Ledaren för norska Teksallmenningen Inga Moen Danielsen menade att organisationens arbete med att stärka förmedlingen av småförlag och tidskrifter i den lokala skalan blev ännu viktigare i ljuset av de digitala villkoren för litteraturmarknaden. Axel Andersson undrade vem som egentligen är grossist för Facebook, och vilken saken är vars resa man kulturantropologiskt skulle följa på plattformen. Fleischer och Andersson landade i att det är svårt att se vissa saker som ting eftersom de ständigt förändras. Apropå grossisterna nämnde Fleischer både de lågbetalda anställda som dagligen måste filtrera bort avskyvärt material och externa certifierade faktagranskande icke-statliga organisationer.

 

 

Plattformar som regioner?

 

Hur kunde föreläsningarna förbindas? I svepande drag fanns å ena sidan den dialogiska distribution som i synnerhet Ioana Leca, Maja Hammarén och Roozbeh Behtaji diskuterat, och å andra sidan de svikna löften och nya problem som digitaliseringen faktiskt har inneburit med avseende på förhoppningar om demokratisk distribution.

 

En implikation tycks vara att regionala och lokala ansatser som eftersträvar plattformen eller miljön snarare än eventet, och som problematiserar dikotomin avsändare och mottagare och centrum och periferi, behöver beakta både vilka grindvakter som uppstår och den möjliga risken för överproduktion och nedskräpning som en öppnare distributionsstruktur innebär. Här kan man kanske tänka på Behtajis poäng om att människor ofta bryr sig mer när det är den egna närmiljön som står på spel. Kan kritik och konst förankras som något som har bäring på det regionala och lokala utan att försaka det gemensamma digitala? Kanske går det att arbeta mot former och kontexter där det digitala landskapet utgör en del i ”vår trakt”?

 

På vägen mot ett sådant arbete behöver man fortfarande nå personer med själva budskapet om att det finns rum för att tänka kritiskt kring distributionsmodeller och deras villkor. I det avseendet var det besvärande att så få utomstående hade sökt sig till dagens arrangemang. Vad gällde att skapa intresse för distributionsfrågan hade man stött på patrull. Ändå uppfattade referatförfattaren det som en klart betydelsefull dag, då varje samtal om det offentliga och semi-offentliga i ett offentligt eller semi-offentligt rum (och väl också i det privata) utgör ett skäl för att fortsätta tro på en möjlig förändring av dagens giftiga klimat.

 

 

Snöröjning

 

Efter Fleischers presentation avrundades föreläsningsdagen. Några deltagare gav sig iväg på kulturbärande uppdrag som filminspelningar eller DJ-set mellan noiserockband på Oceanen, men majoriteten strosade gemensamt upp genom Linné till restaurang Gyllene Prag. Där åts främst den traditionella stekta osten med tartarsås. Att denna måste spisas långsamt för att inte skapa inre systemkollaps förstod vissa deltagare intuitivt medan andra fick gräma sig. Samtalen fortsatte i små konstellationer, referatförfattaren hörde inte allt och började väl också mista lite av sitt fokus på uppgiften, men man utbytte fler erfarenheter, frustrationer och förhoppningar gällande kritikens och konstens distributionsmöjligheter i samtiden.

 

Snön började snart falla ordentligt utanför fönstren. Det var vackert och mysigt, vilket renderade viss cynism inför Göteborg både som värld och tankevärld, men också en del uppsluppen glädje. En kärntrupp fortsatte kvällen på Hagabion och Café Publik, med frekventa instick av snöbollskrig. Allt medan plogbilsförare genom natten ensamma underhöll gatorna, gjorde dem farbara, så att Göteborg kunde förbli något sånär sammanlänkat också i den totala massans tid, och det gick att nå dit man ville nå, någorlunda.

 

Viktor Andersson

Postad under: Verksamhetsflöde

Kommentarer inaktiverade.