Inga Moen Danielsen (Tekstallianse), Camilla Liby Clausen och Linn Kornerud (Bergen kommune) får hjälp med att koppla upp onlinemedverkande i Litteraturhuset.

I lätt och milt regn vandrade undertecknad upp från stationen till Litteraturhuset på Østre Skostredet i Bergen på torsdagen den 17 mars för KaKos sjätte möte, denna gång arrangerat av Fagavdelingen for kunst og kulturutvikling, i Bergen Kommune. I många stycken innebar detta möte en hemkomst. När Kritiklabbet startade det Kulturbyråkratiska avantgardet för främjande av kritisk offentlighet (KaKo) var kulturpolitiken i Bergen en viktig förebild och utgångspunkt för våra diskussioner. Idén till nätverket grydde när Kritiklabbet 2018 bjöd in det dåvarande bergensiska kulturbyrådet Julia Anderslands att debattera kulturpolitik och kritik med Region Hallands Maria Ehrenberg. Deras blixtrande och idérika samtal uppdagade att det saknades ett informellt forum där kulturpolitiker och tjänstemän fick tillfälle att dryfta perspektiv och idéer med aktörer på fältet under fria former. Vid alla KaKos sammankomster därefter har Bergens exempel ofta anförts.

Långsamt samlades en skara avantgardister i salen. Vi höll en sedvanlig presentationsrunda. Vid sidan av tjänstemän synade kretsen också flera kritiker och redaktörer.

Mötet inleddes så med att fagdirektør Øyvor Johnson hälsade oss välkomna och berättade om arbetet med kritik och kritisk offentlighet i Bergen. En viktig faktor för deras framgång har varit den relativa politiska konsensus som under lång tid rått, över partigränser, och som ge vid handen att Bergen skall vara en framstående kulturstad. Øyvor framhöll också det dialogiska arbetssätt som präglar kommunens praktiska kulturpolitik. Närheten till konstnärer, organisationer och nätverk, lyhördhet för fackfältens uttryckta behov; en politik i numera väl beprövad praxis. Särskild vikt lade hon vid nyheten att muséer kan nu söka medel för kritikprojekt. Utöver att publiken därmed får andra perspektiv och ingångar framhöll Øyvor också vikten av att finna sysselsättning och utkomster för kritiker. I en levande kritisk offentlighet måste det vara möjligt att försörja sig som kritiker, annars sjunker snabbt nivån. Påpekandet aktualiserade en diskussion som präglade hela mötet, den som gäller den omförhandlade relationen mellan amatörer och professionella utövare. Øyvor initierade också en diskussion om armslängdsprincipen, som ju kanske får en särskild komplikation när den gäller kritiska projekt. Frågan har nyligen varit föremål för debatt i Bergen och Øyvor betonade vikten av, och arbetet med, att försvara och upprätthålla den. Hon gick också in på det stöd kommunen numera ger tidskriften Vagants redaktion när den nu ånyo flyttar sitt säte från Berlin till Bergen. Slutligen tog hon upp ett intressant och efterföljansvärt projekt som fick en vidare presentation under fredagen, ”Den Kritiske Skolesekken”, en pendang till den ”kulturella Skolesekken” som nationellt bestås norska skolbarn.

Undertecknad presenterade därefter KaKo och Kritiklabbet, vårt arbete och vår utgångspunkt i kritiken som konst- och kunskapsform. Emfas lades vid att konst- och kulturkritik inte ska, eller ens kan, skiljas från det kritiska förhållningsätt som är själva fundamentet för den liberala demokratin, alltså tanken att vi blott genom att utöva kritik mot oss själva, våra värv, våra institutioner, makthavare, kunskaper och förnimmelser kan infria löftena om förändring och förbättring. Det kritiska tänkandet som sådant har alltid utvecklats i förhållande just till konstverk. Filosofisk och politisk kritik är också oskiljaktigt förbunden med estetisk.

TIDSKRIFTERNAS STÄLLNING I NORGE

Därefter höll Vagants mångårige redaktör Audun Lindholm ett föredrag om kulturtidskrifternas ställning i den norska kulturella och kritiska offentligheten. Han tog sin egen erfarenhet och tidskrift till exempel. Framställningen inleddes med en exposé över hur den norska kulturpolitiken har hanterat tidskrifterna under de senaste tre decennierna. I enlighet med vad han ofta och träffande argumenterat för också i andra sammanhang kunde Audun visa att politiken över lag brustit i förståelse för kulturtidskrifternas roll och plats i det kulturella ekosystemet. En lista över redaktionsmedarbetare gav ett svårvedersägligt argument; en lång rad personer vilka väsentligen ideellt arbetat med Vagant sedan den grundades 1988. Namnen talade för sig själva. Envar med någon insikt i den norska litteraturen och kritiken såg genast att tidskriftens betydelse varit monumental. Frapperande många av de som lärt sig det kritiska hantverket och introducerats i den kulturella offentligheten genom tidskriften är idag centrala gestalter i norskt kulturliv och på vitt skilda fält, inom akademin såväl som i det fria kulturlivet, på kulturinstitutioner, i festivalsammanhang och som initiativtagare till andra publika och publicistiska forum. Jag kan svårligen tänka mig att någon akademisk eller konstnärlig utbildningsinstitution kan tävla med Vagantredaktionen när det gäller att fostra norska kulturbärare.

Likväl behandlas, menade Audun, tidskrifterna alltfort styvmoderligt av kulturpolitiken. Den problematiska situationen accentueras av att förlagen, som tidigare varit med och finansiera tidskrifterna nu i snabb takt avslutar sina engagemang. Under många år har Vagants redaktion verkat från Berlin, delvis av ekonomiska skäl. Nu har den, som nämnt, flyttat åter till Bergen. Villkoren har förbättrats, Bergen Kommune stödjer redaktionen och Vagant har inlett ett fruktbart samarbete med Tekstallianse som bland annat kommer till uttryck i en EU-ansökan omtalad längre fram i denna sammanfattning.

NÄTVERKSARBETET I BERGEN

Därefter tog Tekstallianses Inga Moen Danielsen över och berättade om deras arbete. Tekstallianse som startade 2019 är ett nätverk för litteraturfältet på Vestlandet vars arbete syftar till att höja kompetens, förbättra förmedlingen, förenkla produktionen och underlätta spridningen av litteratur. I detta ärende driver de en lång rad projekt av skilda slag. Ta en tur på deras hemsida och låt er inspireras: https://www.tekstallianse.org/

Särskild vikt lade Inga vid presentationen av underorganisationen Tekstallmenningen, ett samarbete med Vagant och Norsk tidskriftforening, som – i likhet med svenska Nätverkstan – ska underlätta och stödja distribution och marknadsföring.

BIBLIOTEKEN SOM PUBLICISTER

Undertecknad berättade sedan om Kritiklabbets arbete med redaktionell kompetens på bibliotek, ett arbete som bland annat resulterar i ett projekt tillsammans med Stadsbiblioteket i Varberg som tar sin utgångspunkt i deras blogg. Det senaste decenniet har biblioteken i allt högre utsträckning tagit framför allt de sociala medierna i anspråk för litteraturförmedling och annat. En utveckling som exploderat under pandemin. Alla bibliotek med självaktning håller sig med instagramkonton och Facebooksidor, många lägger ut events och program på Youtube, eller streamar dem via olika plattformar och kanaler. Utvecklingen är så omfattande att man kan tala om att ett vilt och decentraliserat Public Service hållet på att växa fram kring litteratur i vid mening. Verksamheten är dock i stort sett oreglerad. Fastän biblioteken alltså numera är publicister saknas elementära strukturer som ansvarig utgivare och redaktionella arbetssätt. Ofta är det enskilda intresserade bibliotekanställda som sköter publicistiken, inte sällan delvis på arbetstid och delvis privat. Det är denna litteraturkritiska myrstack, eller kanske honungskruka, som Kritiklabbet hoppas kunna tematisera i projektet. Det redaktionella och publicistiska är, tror vi, en viktig del av bibliotekens framtid. Om tio år kommer redaktörs-bibliotekarien att vara en lika självklar del av bibliotekens verklighet som program-bibliotekarien eller producenten är idag.

Torsdagen slutade så men en lång, animerade och uppslagsrik diskussion som rörde vid såväl det sagda som vid andra idéer och projekt. Gränssnittet mellan kritik och marknadsföring, som är ett så oklart men starkt fält i den nya offentlighetens ekonomi berördes. Marit Kristine Flåtter och Eline Bjerkan från ArtScene Trondheim diskuterade olika finansieringsvägar för konstkritik. Christina Kall från Region Halland berättade om hur de tänker över och hanterar det problem som uppstår när man beställer kritik. Vi talade också en del om tendensen att anställa kritiker och redaktionellt erfarna författare på bibliotek. Några norska exempel angavs och prisades var Paal Bjelke Andersen på Deichmanske biblioteket i Oslo och Cathrine Strøm på biblioteket i Lillehammer, båda fostrade i den fria tidskrifts och småförlagsvärlden. Sådana nya kompetenser berikar biblioteken och kommer troligen att bli viktigare i takt med att de alltmer utvecklar sin publicistiska verksamhet. Avgörande är dock att de ges möjlighet och kritisk frihet att utveckla och utöva sina kunskaper i bibliotekens ibland rigida organisationsstrukturer.

Efter samtalet vandrade vi upp till den privatägda utställnings- och konsertvillan Christinegaard Hovedgaard och upplevde tonsättaren Espen Sommer Eides egenartade installation ”The Waves” som ingick en av alla dess festivaler för olika konstområden som präglar Bergens kulturliv; Boralis – en festival for eksperimentell musikk.

Kvällen slutade på Restaurant 1887. Där undertecknad åt en underbar persetorsk. Sen skingrades vis för natten.

KRITISK SKOLESEKK

Klockan tio på torsdagen återsamlades vi.

Dagen började med att Linn Kornerud berättade om ”Den Kritiske Skolesekken”.

Projektet förhåller sig till Den Kulturelle Skolesekken (DKS), ett nationellt program som syftar till att alla norska elever ska få uppleva professionell konst och kultur varje år. DKS har en hel del likheter med svenska Skapande skola. Skolor kan på eget initiativ beställa program skapade av konst- och kulturutövare. Ett stort utbud från alla konstområden finns att välja mellan för skolorna.

Projektet ”Den Kritiske Skolesekken” syftar till att föra in kritiken i verksamheten. Som en möjlighet i utbudet, och i förlängningen kanske rent av som en dimension i det nationella programmet. Kritiken är ju lika giltig för alla konstformer. Tillsammans med Norsk Kritikerlag och nättidskriften för barnkulturkritik Periskop utvecklar Bergen kommune metoder som bygger på att eleverna enskilt och tillsammans kritiskt reflekterar över konstverk.

Kritikern och forskaren Hild Borchgrevink kunde under samtalet berätta om sina praktiska erfarenheter av att arbeta med kritik inom DKS. Tankar hon också ventilerat i artikeln ”Describe, Evaluate, Argue: Teaching Criticism for Young Writers”.

Idén med att på detta vis föra in konst- och kulturkritiken i skolan är efterföljansvärd och många tyckte under samtalet egentligen att alla program i DKS skulle vinna stort på att tillföras en uttrycklig kritisk dimension. Konst- och kulturkritiken med dess grund i att reflektera och artikulera sin personliga upplevelse och erfarenhet och göra den talbar för andra återknyter konsten till det i skolan så betonade ”kritiska tänkandet”. Ett sådant reflekterande måste inte ta sig recensionens eller analysens former i tal och text, utan kan lika gärna vara performativt och ta sig uttryck i andra yttringar, som parafraser, repliker, imitationer, parodier uttryckta i ljud, film, bild.

Ett av de intressanta målen för projektet handlar om att knyta kritiken till läroplanerna. Det var också ett ämne för diskussion efter presentationen. Från liknande erfarenheter i Sverige betonades till exempel att vikten av att program av det här slaget formuleras innanför det i planen som betygsätts, eftersom det i så hög utsträckning styr elevernas engagemang.

Det finns många skäl för kulturbyråkrater, politiker och andra att följa arbetet med ”Den Kritiska Skolesekken”. Det är utan tvekan en modell som borde prövas och utvecklas också på andra håll i Norden.

MÅNGFALD

Camilla Liby Clausen, rådgiver for scenekunst, film og kulturnæring i Bergen, berättade därefter om kommunens arbete med mentorsordning på scenkonstfältet och de frågeställningar som därvid väckts kring mångfald. Mentorordningen syftar till att ”bygga bransch”, det vill säga till att höja den professionella nivån på fältet inte minst genom att förmå begåvningar att stanna i eller återvände till Bergen. Men den syftar också till att få en mer mångfaldig bransch. Ett av problemen som Camilla adresserade gällde att göra utlysningar som faktiskt fångas upp av personer som kommunen önskar inkludera i sitt mångfaldsarbete.

En lång och animerad diskussion följde som inte mins handlade om sedvanliga förkastningar kring normkritiska strategi och identitetspolitiska spörsmål. Frågor om individuell identitet och grupptillhörighet, om hur maktordningar påverkar indelningar, om strategisk essentialism och mycket annat diskuterades. Men vi talade också om mentorordningar som sådana och deras roll och funktion i arbetet med att höja kvaliteten i lokal konst och kultur. Angränsande fenomen som ”praktikanter” och ”aspiranter” diskuterades också inte minst mot bakgrund av att nästa KaKo-möte, någon gång i slutet av augusti, skall handla om kritikutbildningar i Norden.

EU-PROJEKT OCH LJUDBÖCKERNAS KRITIK

Audun och Inga redogjorde sedan för en EU-ansökan i vardande som syftar till att stärka kulturtidskrifternas och kulturkritikens roll i europeisk offentlighet. Projektet involverar ett flertal nordiska och europeiska partners och är ett gott exempel på hur de in formella nordiska nätverken fungerar som utgångpunkt för nytänkande och innovation på kritikens fält.

Undertecknad han också med att helt kort berätta om Kritiklabbets projekt Den lyssnande kritiken som med stöd från svenska Kulturbryggan i fyra publika experiment ska undersöka vad slags estetisk objekt ljudboken (och i synnerhet den plattformsburna) egentligen är, liksom hur en kritik av ljudboken kan och bör te sig. Projektet avslutas sedan med en konferens som även kommer att ta upp litteraturpolitiska, sociologiska och ekonomiska aspekter av ljudboken. Trots den explosionsartade tillväxten på ljudboksmarkanden saknas det ju i stort sett ljudbokskritik och förlagsindustrin tycks ensam om att definiera konstarten inför allmänhet och publik.

Detta diskuterades ivrigt, men till slut var tiden liden och vi tog vi adjö, djupt tacksamma över Linns och Bergen Kommunes generösa och professionella värdskap för mötet.

Solen sken över Bergen när lämnade Litteraturhuset. Våren kommen med sitt eviga löfte. Somliga tog tåget hem, andra återvände till sina vardagliga sysslor. Själv gick jag längs kajen och såg de stora fartygen och lustjakterna nedanför den mäktiga Bergenhus festning. Oron över det pågående kriget som förstås vilat över hela detta möte, liksom den vilar över allt och alla i vårt hörn av världen dessa dagar, steg upp i mig på nytt, välde fram och splittrades mot en klarblå himmel, mot havet, ljuset.

Egenmäktigt summerat och nedtecknat

Stockholm den 22/3. 2022

Magnus William-Olsson