September är en hektisk månad för kulturarbetare. Sommarens lugn byts plötsligt i möten, mässor och konferenser. Premiärerna, vernissagerna och releaserna avlöser varandra. Ansökningar ska skrivas och lämnas in. Agendor ska sättas och datum ska spikas. I Sverige har vi därtill detta år haft val efter en valrörelse där kulturpolitiken i stort sett varit frånvarande, och det trots att just kulturpolitik var ett av de områden där skillnaderna mellan de politiska alternativen var stora och ideologiska.

Konsten själv, dess kunskapande och tänkande över våra dagliga och eviga villkor, över sakförhållanden och abstraktioner, gavs vad jag kunde se ingen plats alls i valdebatten. Det är inte bara ett tecken på att offentligheten tunnas ut, det är därtill ett tecken på att konsten flyttat ut från det gemensamma, det samhälleliga, och numera nästan enbart bebor våra privatliv, som konsumtion, njutningsmedel eller bildningsprojekt.

Denna september har dock alla dagliga värv, ansträngningar och tillkortakommanden penetrerats av den ständiga vetskapen om det pågående ryska anfallskriget, dödandet, övergreppen och hotet inte bara mot Ukrainas, utan mot hela Europas demokratiska kultur. En av grunderna för denna kultur är som bekant fri- och rättigheten att uttrycka sig. Men lika viktig är möjligheten och förmågan att inför andra tolka, fatta och kritisera andras uttryck. Kort sagt förekomsten av en kritisk offentlighet.

Förra helgen, den 17 och 18 september höll Kritiklabbet slutkonferens för projektet Den Lyssnande Kritiken, finansierat av Kulturbryggan. I ett antal publika experiment har vi undersökt vad slag estetiskt objekt ljudboken egentligen är, i syfte att bana väg för en ljudbokskritik. Uppgiften är angelägen. Fler än en miljon svenska hushåll har ett ljudboksabonnemang. Även om ljudböcker inte i alla avseenden konkurrerar med lästa böcker, är det utan tvekan så att de sätt på vilka litteraturen är till för oss, helt enkelt hur vi har den till vardags, avgjort förändras av ljudbokstjänsterna. Det faktum att man för ett nån hundring i månaden kan välja bland åttahundra tusen titlar, utmanar inte bara författarnas ekonomi utan även till exempel föreställningen om biblioteken som litteraturens hemvist. Ljudbokstjänsterna främjar en utpräglat privat litteräritet. Man kan förvisso välja att tala med andra om en bok man just lyssnat till, men i ljudbokens värld kan besökare inte skärskåda ens person genom att undersöka ens bokhyllor och det subjektiva referatet får ersätta det objektiva citatet när boklyssnare ska kommunicera med varandra om böcker. Föreställningen om litteraturen och biblioteket som sanningens och kunskapens hemvist bleknar i ljudbokstjänsternas gränssnitt till förmån för begär efter upplevelser, förströelse och konsumtion. På gott och på ont gör skiftet från att läsa till att lyssna att litteraturen såväl bli tillgängligare som mer svårtillgänglig.

När man talar om litteratur- och konstförmedling i kulturpolitiska sammanhang förbiser man vanligen ett fundamentalt faktum. Nästan alla konstverk vi vardagligen förhåller oss till har vi inte själva tagit del av, utan mött genom andras återgivningar. Dessa verk finns till för oss som möjlighet. Genom att vi känner till dem kan vi välja att ta del av och fördjupa oss i dem. Men för det mesta nöjer vi oss med att förhålla oss till dem i andra hand. Vi kan tänka på perspektivet och subjektiviteten i Velazquez ”Las Meninas” fastän vi bara sett reproduktioner. Vi kan lägga ut texten om marxismen fastän vi inte läst nåt annat än Det kommunistiska manifestet och vi kan tala om den norska poesin fastän vi bara läst Gunvor Hofmo, Jan-Erik Vold och Tone Hødnebø i översättning eller om Arne Lygres och Cecilie Løveids blick på världen fastän vi bara sett två uppsättningar deras pjäser. Det kan ju verka förmätet. Men sanningen är att det går utmärkt att föra djupa och viktiga diskussioner om och utifrån konstverk som man inte själv tagit del av. Ja, om vi bara kunde tala om sådan konst vi själv sett, läst eller lyssnat till, skulle samtalet snabbt tystna, av det enkla skälet att också den hängivne kulturbrukarens liv bara har plats för en liten liten skärva av utbudet.

Den väldiga rikedom som den ”möjliga” konsten och litteraturen utgör i vår tillvaro vilar dock på att andra läst, tittat och lyssnat noga, att de beskrivit, satt i sammanhang, förmedlat och värderat, samt slutligen formulerat och tillgängliggjort sina intryck av verket. Det krävs, kort sagt, kritik och en offentlighet som uppmärksammar och odlar kritiken.

Sällan har vi, som i denna tid av krig och kris, haft tydligare skäl att samla oss till försvar för och främjande av den kritiska offentligheten.

Den 24 och 25 oktober håller nätverket KaKo [Kulturbyråkratiskt avantgarde för främjande av kritisk offentlighet] möte i Stockholm. Om du är intresserad av att delta, sänd ett mail till redaktionen@kritiklabbet.se

Läs programmet för mötet HÄR

Magnus William-Olsson

Kritiklabbet administrerar KaKo med stöd från