Mina damer, herrar och ickebinära.
När så bärande samhällsinstitutioner som biblioteket står inför stora förändringar är det klokt att grunda idéer och visioner i styrdokument och lagar så man inte bara blir ett verktyg för förändringen som sådan. Vilket ofta sker.
Låt mig därför börja min framställning lite torrt med att citera bibliotekslagen. Den stadgar, som bekant, i sin så kallade ändamålsparagraf att biblioteken ”ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning” samt att de, biblioteken alltså, ”ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt.” Formuleringarna är vida, men ger ändå vägledning för det förnyelsearbete som biblioteksväsendet utan tvekan står inför eller kanske mitt i.
Några av de centrala begrepp och företeelser lagen nämner har blivit alltmer oklara och svårbegripliga i vår tid, främst kanske på grund av att teknisk utveckling och nya beteendemönster har förändrat villkoren för deras tillämpning. Jag tänker på ”den fria åsiktsbildningen – vad är egentligen det idag när så mycket av vår kommunikation ägs av techbolag och styrs av algoritmer? Jag tänker på begreppen ”bildning” och ”upplysning”, liksom på begreppet ”främjande”. Vad innebär det att främja i en överflödsekonomi? Begreppet fick sin innebörd när det rådde brist, när det var svårt att få fatt i något värdefullt och njutbart att läsa. I dag kan vem som helst när som helst och var som helst finna något som det är djupt meningsfullt att ägna sin begränsade läs- och livstid åt – och i stort sätt gratis. Men allra mest tänker jag på begreppet ”litteratur” förstås (jag ska återkomma till det).
”Fri åsiktsbildning, ”bildning”, ”upplysning”, ”främjande” är alla begrepp historiskt knutna till det fenomen vi kallar ”kritik” och som präglar alla hörn av samhället. Ingen människa vill ju framstå som ”okritisk”. Eller hur? Det är ju näst intill en dödssynd att inte entusiastiskt i alla lägen, också i de mest utsatta, ”välkomna kritik”. Ja, alla berömmer vi oss av att vara ”kritiskt tänkande” och att ha ett ”kritiskt förhållningssätt”. Hur kommer det sig? Varav av denna vurm? Kritik är ju vanligen inte helt behagligt, varesig att få eller att ge, ofta gör den ont.
KRITIKENS TIDSÅLDER
Redan år 1781 kunde Immanuel Kant konstatera att vi lever i kritikens ”eigentliche Zeitalter”. Denna tidsålder råder ännu. Det är Kritikens tidsålder som gör att vi så energiskt hävdar vikten av att vara kritiska, av att ständigt utveckla kritik mot allt och alla, även om en hel del tänkare på olika fält nu för tiden hävdar att vi lever i slutet av epoken, att den klädsamma ”kritik” vi alla pryder oss med och berömmer oss av i själva verket förpliktigar till noll och intet. Att kritikens traditioner inte längre kan hjälpa oss att bli ”myndiga medborgare” – för att ånyo tala med Kant. Alltså personer vilka självständigt och kritiskt, dvs. ”fritt”, bildar oss åsikter som hjälper oss att ta ställning till de frågor, fenomen och förhållanden vi ställs inför. En process som förstås utgör själva grunden i all demokrati, i parlamenten till exempel (vad vore ett parlament om det folkvalda inte var kritiska mot varandras, och sina egna, åsikter och idéer?), men också i föreningar, i skolan, i företag, inom institutioner, i medierna förstås, och även i förhållande till oss själva framför spegeln och skärmen och resultaten.
I ”Kritikens egentliga tidsålder” gäller att vi genom det som kallas kritik, att utöva kritik, att kritisera, blir myndiga medborgare som självständigt informerar oss och tar ställning, tycker saker och ting och utbyter åsikter kring detta, med och inför varandra. Frågan om huruvida Kritikens tidsålder faktiskt är över och förbi kan vi, och bör vi nog, tala mycket om. Men helt klart är att bibliotekslagens ändamålsparagraf är ett uttryck för denna ”eigentliche Zeitalter” Och så bör det ju också vara, biblioteken som sådana är nämligen kritiska institutioner, inte bara därför att de historisk förvaltar Upplysningen och idén om den bildade, myndiga medborgaren, utan också i sina enskildheter. Bibliotekarier behöver inte bli kritiker, de är kritiker eftersom de, som lagen stadgar, arbetar med utpräglat kritiska sysslor, nämligen att värdera, välja ut, främja och förmedla.
Bibliotekarier är kritiker och verkar i en kritisk institution. Bra. Men, att som bibliotekslagen stadgar ”främja litteraturens ställning”. Vad innebär det idag? Vad är egentligen litteratur och vilken är dess ställning?
Först att tala om det behöver jag först göra en distinktion som jag menar är helt avgörande och som man helt enkelt måste hålla i minne när man talar om bibliotek. Så här:
LITTERATUREN I AKT OCH MÖJLIGHET
Den litteratur vi som enskilda har möjlighet att läsa under våra korta liv är försvinnande liten i förhållande till den litteratur som finns tillgänglig för oss. Nu är ju litteratur inte begränsad till böcker, men för åskådlighetens skull kan man mellan tummen och pekfingret säga att en verklig storläsare, som kanske några men långt ifrån alla av oss här inne är, lyckas klämma uppemot sjutusen böcker under våra korta liv (då läser man två böcker vareviga vecka under sjuttio år). Sjutusen är ju en del, men en försvinnande liten del av de typ 300 miljoner böcker jag hört att det finns att välja bland i världen, eller 400 miljoner – de blir ju snabbt fler, inom kort säkert en miljard när nu AI-förlagen växer till sig och böckerna börjar skriva sig själva utifrån läsarnas önskemål och begär. Dessutom måste man ju med handen på hjärtat erkänna att man faktiskt minns ytterst få av de där böckerna man har läst, liksom att man helt glömt av att man läst en stor del av dem.
Men lyckligtvis för vår myndighet och bildning kan vi förhålla oss till väldigt många fler böcker än de vi faktiska själva har läst och minns att vi har läst. Dessa böcker har vi tillgång till som möjlighet. Vi kan om vi vill läsa dem. Vi vet att de finns eller vi tror oss veta att de kan finnas och vi kan, om vi vill, söka upp och göra dem till en av våra sjutusen.
Här har vi alltså den viktiga distinktionen, som är ontologisk och som handlar om hur litteratur är till för oss. Den skiljer mellan litteraturen i akt, det vill säga sådan litteratur vi faktiskt läser, och litteraturen i möjlighet, sådan vi kan komma att läsa. De ontologiska begreppen, akt och möjlighet är Aristoteles (energeia och dynamis). Å ena sidan böcker vi faktiskt läser, och å andra sidan böcker vi förhåller oss till fastän vi inte själva har läst dem.
Distinktionen är superviktig för att förstå vad det är lagen stadgar att biblioteken skall främja. Vad det är vi talar om när vi talar om litteratur, och litteraturens ställning.
VAD ÄR LITTERATUR IDAG?
Vad gäller litteraturen i akt har digitaliseringen inte förändrat nånting egentligen. Möjligen har vårt s.k. attention span krympt så att alla och i synnerhet ungar blivit sämre på att läsa koncentrerat. Och kanske blir det lite fler ljudböcker och TV-serier än solida romaner för många av oss. Men de sjutusen är fortfarande vår limit och fortfarande finns det ju folk som vet att uppskatta en bra bok. Och får bara biblioteken fatt i den enskilde är de ju mästare på att visa på litteraturens fördelar och att göra bokläsare av dem. Det vet vi. Tack för det!
Litteraturen i möjlighet, däremot, har genom digitaliseringen förändrats våldsamt och i grunden. Innan internet hade vi som enskilda medborgare framförallt denna litteratur i hyllorna på allmänna och egna bibliotek och i bokhandeln, men också i olika publikationer, tidningar och tidskrifter, representerade av annonser, artiklar eller recensioner, en och annan bild och förstås i samtal bokläsare emellan. Vi kunde också finna denna möjliga litteratur i arkiv och kartotek, i listor av olika slag.
Också innan internet representerade förstås litteraturen i möjlighet ett ofantligt överflöd för den enskilde. En enastående rikedom. Den stora skillnaden är hur vi som enskilda och samhälle har, möter och tillgodogör oss denna möjliga litteratur idag.
Över en miljon hushåll har tillgång till en ljudboksapp i vilken upp till 700 000 titlar trängs. De flesta litteraturintresserade möter numera litteraturen på något socialt medium, ofta i bild men ibland även beledsagad av en kortare text. Och när vi väl intresserat oss för nån av dessa böcker som dyker upp i våra flöden , kan vi lätt slå upp titeln och författaren på internet och genast finna ett stort material, reklam, annonser, wikipedia och medieartiklar, och förstå arkiv och kataloger som Libris, t.ex.
Vi har, helt enkelt den möjliga litteraturen på näten och når den i enskildhet genom våra privata devices.
FRÄMJA LITTERATURENS STÄLLNING
Hur ska biblioteken som lagen ålägger dem främja litteraturen och dess ställning om vi har och möter litteraturen inte där bibliotekarierna finns utan i våra telefoner och datorer? Förstås genom att biblioteken själva ger sig ut på internet försöker nå medborgarna där. Så sker ju också, en masse. Antalet sociala medie-konton som drivs, oftast privat men även officiellt, av bibliotekarier är enormt. Jag brukar säga att det i själva verket vuxit fram ett vilt, oreglerat och decentraliserat ”Public Service” kring litteratur online med utgångspunkt i biblioteken. De har helt enkelt, liksom bakvägen och utan att riktigt planera det, blivit viktiga publicister. Fenomenet kommer förstås bara att växa och därför är det helt nödvändigt att kompetens tillskapas på biblioteken för att utveckla främjandet där litteraturen och läsarna faktiskt finns. Så sker också, men pö om pö och utan ordning och tanke.
Vilken kompetens är det då som måste till? Ja, det handlar om en annan kritisk tradition, lika central som bibliotekens i ”kritikens tidsålder”, och komplementär förstås, men annorlunda organiserad och med en annorlunda kultur och ett annorlunda sätt att arbeta – jag tänker förstås på publicistiken, och eftersom vi här talar om litteratur, enkannerligen om litteraturkritiken i vid mening. Just litteraturkritiken har för övrigt en särställning i skapandet av kritikens tidsålder eftersom de första tidningarna, där man ju inför andra, alltså offentligt, utbyter åsikter och idéer, i stor utsträckning innehöll just litteraturkritik, texter om andra texter.
Jag är helt övertygad om att redaktörsbibliotekarien om tio år är minst lika vanlig som programbibliotekarien är idag på svenska bibliotek och jag ska avslutningsvis återkomma till de centrala momenten i den publicistisk kompetensen som måste tillföras biblioteken. Men först en kort exkurs om litteraturkritik.
LITTERATURKRITIKENS STÖRSTA UPPGIFT
Litteraturkritikens uppgift och syfte gäller i långt högre grad litteraturen i möjlighet än litteraturen i akt. Kritik är viktig för oss och för samhället därför att den gör just det böcker vi inte själva har läst, tänk och talbara för oss. Litteraturen – och konsten i stort – representerar den mest elaborerade kunskapen ett samhälle äger om vad allt det kan vara och innebära att vara människa. Det samhälleliga, offentliga samtalet, inte om litteraturen som sådan, utan om allt det litteraturen talar om, undersöker och förmedlar, är därför helt avgörande för vår gemensamma kunskap om oss själva och våra livsomständigheter. Det samtalet, i vilka vi all kan delta, kan ju inte begränsa sig till de få böcker vi själva har läst, det jag kallar litteraturen i akt. Det skulle inte bli nåt samtal! Det måste handla om litteraturen i möjlighet. Bara så kan samhället hålla den oändligt diversifierade kunskapen om vilka vi är och kan vara öppen och levande. Detta är litteraturkritikens största och viktigaste uppgift.
Jag har till exempel inte läst Sara Lidmans Järnbaneepos eller Lars Noréns dagböcker. Men tack vara att jag läst kritiska texter om dessa verk, som beskriver, tolkar och värderar dem, så kan jag föra ingående, djupa och produktiva samtal med utgångspunkt i dem. Och om jag ska tänka djupare, kanske skriva en text om det modernas framväxt eller om litteratur och autenticitet, då vet jag att jag kan ta fram Lidman och Norén och faktiskt läsa dem.
Kritiken aktualiserar litteraturen som möjlighet. Det är dess stora funktion.
KRITIKREDAKTIONEN I VARBERG
Låt mig så till sist, helt kort, redogöra för det projekt kring att tillskapa redaktionell och litteraturkritisk kompetens som Kritiklabbet genomför med stöd av Region Halland på Stadsbiblioteket i Varberg och på vars grund jag tillsammans med Pamela Schultz Nybacka och Södertörns Högskola nu är i färd med att skapa en utbildning avsedd just för verksamma bibliotekarier.
För drygt ett år sedan startade Kritiklabbet projektet med utgångspunkt i bibliotekets redan befintliga blogg. Ett antal intresserade bibliotekarier anmälda sig, sex stycken var det väl från början. Vi började med att hålla workshops där jag och en kollega från Kritiklabbet föreläste och handledde deltagarna i litteraturkritikens grunder. Men framförallt jobbade vi med att forma en redaktion av gruppen. Det senare visade sig vara en av de svåra uppgifterna i projektet. Kritik- eller kulturredaktionen som arbets- och läromiljö har ju utvecklas på dagstidningar och tidskrifter genom århundraden. I en kommersiell kontext med ett mer direkt beroendeförhållande till publikens begär, behov och – inte minst – betalningsvilja. Därför har den också organisatoriskt och kulturellt utvecklat sig väldigt annorlunda än biblioteken, fastän båda kulturerna är grundpelare i det samhälle som formats i och av kritikens tidsålder.
Att ha en redaktion är mycket mera som att ha ett popband än som att jobba på kontor. Gruppen som grupp beror av att alla i den utvecklar sin individuella särart. Redaktionen måste därför odla en dissensus-kultur. Den måste kunna härbärgera och främja olikheter och konflikter. Det redaktionella arbetet går i grunden ut på att bejaka idiosynkrasier, för att texterna, poddarna, essäerna eller vad det nu rör sig om ska bli så bra som de har möjlighet att bli, i syfte, förstås, att väcka lust och anklang hos läsekretsen. Man måste intressera sig för envars speciella talanger, begåvningar och svagheter och hjälpa alla i redaktionen att utveckla sitt särskilda tänkande, sin särskilda lust, känslighet och formuleringsförmåga så att alla i högsta möjliga mån står fram som sig själva i sina texter, blir signifikanta skribenter, signaturer. Det är nämligen bara så man kan väcka läsarnas intresse.
Detta arbete är inte så lätt att få till på bibliotek, bland bibliotekarier som har lång erfarenhet av en väldig annorlunda arbetskultur, som kanske inte så mycket går ut på att stå fram och skilja ut sig, utan mer på att vara överens.
Det andra vi jobbade med var att etablera redaktionella strukturer och rutiner.
En gång i veckan hålls ett redaktionsmöte online. Det mötet är redaktionens motor, ingen är chef och allas röst är lika mycket värd. Där diskuteras vad som ska tas upp och behandlas, vem som ska skriva vad och när det ska publiceras. På redaktionsmötet måste man också kritiskt revidera sitt gjorda arbete för att kunna förbättra det framöver.
Leder redaktionsmötet gör två redaktionssekreterare. Uppgiften roterar i redaktionen så att alla får erfarenhet av den. Redaktionssekreterarna ansvarar för att publicera materialet. Vi valde en fast publiceringsdag på fredagar. Och de håller den övergripande kollen på kalendrar, deadlines och sånt.
När man på mötet bestämt vilka böcker som ska bli föremål för kritik och vem som ska utföra den, utses en redaktör för envar av skribenterna. Samarbetet mellan skribent och redaktör är själva konsten och nyckeln till framgång. Det upprättas interna deadlines då skribenten sänder sin text till sin redaktör. Denne ska då läsa och kommentera texten. Uppgiften är, som sagt, att texten ska bli så bra den kan bli. Och redaktören måste försöka förstå inte bara vad skribenten vill säga, utan också vad hen ännu inte själv riktigt har koll på att hon kanske vill säga och tänka. Därtill ska redaktören förstås kommentera hur det sägs och kanske föreslå hur det skulle kunna säga på ett annat vis. Relationen mellan skribent och redaktör är en intrikat pardans med mycket känslor inblandade, en dans som är olika varje gång, för varje nytt par och varje ny text. Men när man tillsammans ser att texten blivit så mycket bättre än den var i sin första version och skribenten känner sig nöjd med vad hen sätter sin signatur under – uppstår i bästa fall fantastiska ögonblick. Skribenten har ut vecklats, blivit bättre på att skriva och tänka som sig själv och kan kanske till och med känna stolthet och tillfredställelse, men det kan också redaktören och även redaktionen. Alla i gruppen är delaktiga och ansvariga i en redaktionell publicering. Liksom en popgrupp har redaktionen ett levande sound och en egenart som beror av att individerna utvecklar sina särskildheter tillsammans.
För att sådana stunder ska uppstå måste dock den redaktionella ordningen respekteras. Redaktionen kan därför också vara mer krävande än sedvanligt biblioteksarbete. Att hålla deadlines, till exempel, är en stenhård plikt. Och det ska sägas att deltagarna i projektet rätt ofta tvingats jobba på sin fritid.
I gengäld har de gjort under. Den som skrollar tillbaka på Varbergbiblans blogg (länk nedan) kan lätt se vilken fantastisk utveckling skribenterna genomgått på ett år. Det är helt imponerande. Sajten har en annorlunda ton och vinkel men håller minst lika hög klass som någon svensk kultursida.
Projektet syftade till att tillskapa redaktionell och kritisk kompetens, hur man gör för att kritisk publicistik ska kunna bli riktigt bra. Sedan är det kanske inte självklart att denna kompetens just ska användas till en recensionsverksamhet som på Varbergbiblans blogg. Det handlar snarare om en grundkunskap, en metodik och ett arbetssätt som kan ligga tillgrund för bibliotekens utveckling till publicister, i alla led. Den utvecklingen är som sagt var nödvändig om biblioteken som lagen förskriver ska kunna främja litteraturens ställning där litteraturen finns och medborgarna möter den.
Om detta har jag egentligen också mycket jag skulle vilja säga här. Biblioteken tycks mig sällsynt väl rustade för att ta i anspråk det särskilda gränssnitt mellan irl och online som vi redan ser är den kanske viktigaste odlingsmånen för litteraturförmedling i vår tid. Men till detta får jag återkomma eftersom min tid har tagit slut.
Tack!
Magnus William-Olsson
Länkar:
https://varbergsbibblan.wordpress.com/
https://kritiklabbet.se/2022/04/22/redaktion-pa-bibliotek/
OM BIBLIOTOPIA