ALLÄTAREN. Att få en röst och bli en hel människa

Vad krävs för att en människa ska våga förändra sitt liv i grunden? När kommer den punkt då hembygdens strikta regler och familjens tyglar inte längre kan hindra det som bubblar under ytan? Jenny Shihumi har läst en roman där beslutet att sluta äta kött blir en själslig motståndshandling.

Recensent: Jenny Shihumi

Redaktör: Anna Widerberg

Erik, eller Erkan, lever ända upp i 50-årsåldern som hemmaboende son till en excentrisk moder. Hela bygden spelar med i hennes narcissistiska påhitt. Hon målar världen i grandiosa drag och skapar något större än den futtighet som den västmanländska landsbygden erbjuder, drömmande om sin ungdomstid i Paris.

När den gränslösa modern dör kan Erik andas, höra sina egna tankar och börja forma det liv han väljer att leva. Han använder finporslinet till vardags, just för att hon inte skulle ha uppskattat det. Den känslomässiga utpressningen speglas i Eriks tafatta relation till kvinnor, och förstärks av att han i ungdomen luras av en kamrat att genomföra en vasektomi, som en dubbel kastration.

Eriks brorson Hampus med familj dyker oförmodat upp, lika plötsligt som halvbrodern Adam har för vana att infinna sig i barndomstrakten för att lika snabbt försvinna igen. Familjen lever som nomader och veganer och så snart de satt fot på släktmarken sätts ett skeende i gång. Snart vägrar jaktlagsledaren Erik att låta laget jaga på sin mark. De tycker att han blivit oresonlig och landsbygdens köttätande män känner vi igen. När aktivister målar mördare på ett ladugårdstak yttras en i bygden självklar klagosång: ”Det är värre än varg, för det är människor”.

Brödernas livsöden är tätt sammanflätade trots att den ena bara skymtar i bilden då och då, och vi ser en sanning sakta växa fram. I barndomen är de två en motståndsrörelse, då Adam utsätts för rasistiska påhopp, så någon slags upproriskhet närs trots allt under moderns stora skugga. De väljer dock diametralt motsatta taktiker för att handskas med livet och allt är inte riktigt som man tror.

Erik kommer till en punkt där gaffeln med stekt fläsk inte längre går att skjuva in i munnen.

En tvångsmässig utrensning av allt animaliskt sker, som scenen i Han Kangs Vegetarianen där frun metodiskt går igenom kyl och frys för att göra sig av med allt kött. Så lämnar han ”— den stora kyrkan av Kött.”

Martin Engberg har skapat en träffsäker bild av ett samhälle där vi konsumerar djur, människor och miljö. Den skrivs fram, inifrån en bygd och en man som går att känna igen sig i, med en lätthet och värme som gör att jag kapitulerar. Det mörkt existentiella går hand i hand med det humoristiska. Den västmanländska myllan och vad som där gror känns i kroppen. En plats där även Erik har kastrerat grisar och där parollen är att inget som ska ätas får namnges.

I romanens symboliska spår om skrivande fladdrar den lokala fantasyförfattarinnan Adrienne Fleur in och ut som fingervisningar om en längtan. I skapandet finns en frihet som söker sig bortom den ingrodda vardagen, och vi förstår alltmer hur viktiga hennes böcker om Skuggkrigarna är för Erik, som en symbol för att något annat är möjligt. Skuggriket är en plats bortanför och innanför, från vilken man kan se på omvärlden från en helt ny punkt.

De skymtande alternativen, till det Erik har och vet, slår an en ton i hans inre. Kärlek. Veganism. Att skriva. Att få en röst och bli en hel människa. Att göra sina egna val.

Adrienne är porten till den andra världen som i själva verket finns inom honom. Undantaget, det torp där brorsonens familj kamperar, är också en spegelvärld. Snårskogen som leder dit en analogi till Eriks inre. Adrienne står själv som en krigargestalt, en manifestation av hans skuggjag, möjligtvis en ren fiktion i hans fantasi med berättelser om ljus och mörka skuggor som vill förtära det. Men är det hon som genomgått en förvandlingsakt? Eller är det Erik?

Till sin förvåning följer Erik med brorsonen på en djurrättsaktion vid ett slakteri. När den silverglänsande gristransporten närmar sig fylls han av skräck. ”som att den sipprade fram som ur mitt eget kött”. Lastbilen med efterföljande aktivister påminner honom om en begravningsprocession. Precis en sådan högtidlig och välbesökt ritual som han inte hade förlänat modern, som i stället blivit nedgrävd på en anonym plats i minneslunden. En isande sanning tränger sig på genom sinnena och han är redan förändrad. Ynglingar i snabba bilar kretsar runt och skriker hätskt.

Han tar tåget tillbaka och övertalar sig själv att inte tänka på grisarna som gasas ihjäl, eller att andra människor också åkt tåg för att sedan utsättas för samma öde. Att det inte är samma sak. Att inte samma vulgära mekanismer är i rörelse. I Kerstin Ekmans Löpa varg förändras jägmästarens syn på jakt, djur och natur efter ett möte med vargen i myrkanten. “Så länge kuken reser sig lever man och dödar” gäller inte längre.

Aktionen blir ett kliv in i Skuggriket. Från en ny punkt ser Erik nu på Geten, den lokala krogen, där kunderna svullar i sig korv efter korv. På impuls går han in i köket, välter brickan med nystekta korvar och stjäl de frysta med obestämbara bäst-före-datum. Väl ute blir han rådvill men väljer till slut att stoppa korvarna i avgasrören på gästernas bilar. Kocken som är muslim blir rädd och säger upp sig, då han tror att det är nazister som utfört korvdådet.

Många trådar vävs skickligt samman i romanen med en lätt desorienterande verkan och perspektiven skruvas än hit än dit. Det handlar om livsval, förändring och det motstånd som är inbäddat i platsens ande. Det kringskurna i en miljö där alla känner alla och där livsstil, val och moral förefaller förutbestämda.

I Skuggserien finns Legenden om Allätaren. Kanske en allätare inte är den som kan göra sallad på ruccola och blodpudding, utan den som sväljer alla utsagor och levnadsregler utan att ifrågasätta? Vem är allätaren? Är det Erik? Eller kanske modern?

Litteratur som smeker över frågor om makt och motsättningen mellan natur och kultur är evig. När den flödar fram med lätt handlag rör den vid vårt inre och ställer frågor som: vem har frihet och hur uppnår vi den? Är valet att sluta äta kött en själslig motståndshandling? I Vegetarianen och Löpa varg ställs sådana frågor.

Så även i Allätaren där köttätandets ekonomi är ovedersägligt sammanfogad med konsumtion av ting och människor. Porrskådespelerskor liknas vid slaktdjur. Och i bygden väjer inte kapitalismens rovdjur för vare sig glansiga bokomslag, porrtidningar eller importerade fruar.

När Erik slutligen kommer till insikt om sitt liv förefaller det en aning blodlöst, prydligt och elegant hopknutet i en rosett. Även om förvandlingen är gradvis glidande och helt logisk, så saknar jag i all köttighet ett sammanbrott av något slag, gärna kroppsligt, när han inser vidden av moderns makt, broderns överlevnadsstrategi och inte minst sina egna val eller brist på sådana. Det saknas ett förlösande lika tydligt som när hans slägga slår ut väggen i huset för att skapa rymd och ljus. Ljus in, unket ut.

_____________________

Allätaren

Martin Engberg

Norstedts, 2024

Foto Emelie Asplund

Den här recensionen är del i ett projekt som KRITIKLABBET gjort tillsammans med Region Västmanland i syfte att stärka regional kritisk offentlighet. Läs mer om projektet och de andra recensionerna HÄR