ALLÄTAREN. Att tappa horisonten

“Det var inte ett hinder som försvunnit i och med hennes död. Det var min horisont. Det fanns inte längre något att sträva mot.” Så tänker huvudpersonen Erik i romanen Allätaren efter att hans mamma har dött. Eriks mamma har försvunnit en gång tidigare, men kommit tillbaka. Fast hon skapade också ett så stort hål i honom att han efter det inte kunde vika från hennes sida. Anna Widerberg har läst en roman om en femtioårig man som behöver börja om och hitta sitt liv igen, trots att horisonten har försvunnit.

Recensent: Anna Widerberg

Redaktör: Angelica Öhrn

När mamman dör tar han släggan och slår upp väggen i köket. Mamman, Dagmar Esmeralda Petronella af Håkansson, som en gång försvann i flera år och skapade ett så stort hål i Erik att han efter det aldrig kunnat vika från hennes sida.

Nu är mamman död men när Erik, efter telefonsamtalet från äldreboendet, satt släggan i köksväggen så finns hennes blick ändå där i deras gemensamma hus. “Nu skulle hon se mig”, tänker han där han står med bara en handduk runt midjan och tanken får honom att sansa sig. En stund senare, när han kliver in i hennes rum på äldreboendet, tycker han att han hör henne andas. Han trycker en kudde över hennes mun. Då kommer sjuksköterskan. Tar ifrån honom kudden. Säger: “Nu gör vi det här rätt.”

Det har funnits kvinnor i Eriks liv, flera stycken, men mamman har alltid kommit först. Ända tills han träffade Adrienne, fantasyförfattaren. För första gången ansträngde han sig för att vinna en kvinnas hjärta och till slut blev det allvar. Men mamma Dagmar fick förstås nys om förbindelsen. “Jag vill att du slutar träffa den där häxan”, förkunnade hon och hotade med att dra tillbaka sitt löfte om att låna Erik pengar till det nya snickeri som han redan höll på att bygga. Varpå det bara var Erik och mamman igen.

Nu när mamman är borta faller Eriks liv sönder, men det sker så sakta och stegvis att han inte riktigt märker det själv. Utan Dagmar, med hennes krav, vanföreställningar och grandiosa självbild är Erik vilsen. Så när brorsonen Hampus dyker upp och ifrågasätter Eriks livsstil med jakt och köttrika måltider, tillfällen som Erik beskriver som om det handlade om sexuella orgier som han både njuter av och skäms för, slutar han helt enkelt att äta kött.

På ett sätt verkar Erik gå in i köttfrågan med hull och hår. Samtidigt är hans tankar och resonemang märkligt vaga och blodfattiga. Det är som om alltihop sker på avstånd och inte riktigt berör honom. De vassa tankarna handlar istället om halvbrodern Adam, han som flydde från det som Erik blev kvar i, mammans kraftfulla dominans över livet. “Den kriminelle, kåkfararen”, säger Erik. Men är det verkligen så? När saker och ting till slut ställs på sin spets är det inte kött och blod från slaktade djur som striden handlar om utan om människor som äter liv. Andra människors liv.

Martin Engbergs roman rymmer ett stort persongalleri och som västmanlänning är jag väl bekant med figurerna i småorterna. Där finns grabbarna som blev hembygden trogen, gänget som på något vis fortfarande är kvar i umgänget de skapade under skolåren även om mopparna bytts mot stora bilar med fyrhjulsdrift och längtan efter flickvänner mot ständigt matlagande fruar från Thailand. Där finns stuiecirklarna med sina återkommande deltagare, för hur ska man annars fördriva tiden på landsbygden när det inte finns varken djur eller jordbruk kvar. Där finns diverse bibliotekarier, servitörer, butiksanställda och utländska, bärplockande besökare i skogen. Men det är något med karaktärerna som jag inte får ordning på. Eriks kompisar är machomän som jagar, festar och kör stora bilar och ingen av dem säger eller gör något överraskande och det övriga persongalleriet glider förbi utan att göra större intryck. Den unge Hampus är en slags djurrättsaktivisternas djurrättsaktivist som släpper ut Eriks hönor och gör alla de vanliga uttalanden, som  “Vi äter inte lik.” och “Du skall icke döda.” Allihop känns som karikatyrer och jag kan inte ta dem på större allvar än de talande hönorna i hönshuset som skäller och bråkar på Erik. “Ge fan i äggen!” skriker de, och “Ge oss en tupp!”

Det är först när jag läser en gång till och lägger märke till vad Erik tänker på sidan 18 som romanen öppnar sig för mig: “Det var inte ett hinder som försvunnit i och med hennes död. Det var min horisont. Det fanns inte längre något att sträva mot.”

Citatet påminner om en välkänd strof från Göran Tunströms roman ‘Berömda män som varit i Sunne’: “”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Man får svårare att orientera sig. Ens inre kompass skälver.”

För den som sörjer förändras världen och jag tror att vi i Allätaren får se världen genom Eriks sorg. Välkända människor blir plötsligt platta figurer långt borta som han inte verkar ha någon kontakt med. Saker händer som han inte kan förstå. Han säger och gör saker som inte verkar hänga ihop med hur han vanligtvis fungerar. Den enda han ser tydligt är sin döda mamma och det innebär att hon också är den enda personen, vid sidan om Erik, som blir tydlig för mig som läsare. Jag fnissar högt när hon kräver att musikunderhållningen på äldreboendet ska bjuda på Bach, annars kan det vara. “Allsång! Vad är detta? Tredje riket? – Barbari!”, skriker hon till de stackars musikerna som tänkt sig spela Taube och Cornelis. Dagmar Esmeralda Petronella af Håkansson var en personlighet och även om Erik hade en komplicerad relation med sin mamma så älskade han henne högt och han har inget liv bortom henne. Inte konstigt att han tappar både horisont och väderstreck.

Martin Engberg är en ny bekantskap för mig men av beskrivningar och recensioner av hans tidigare verk förstår jag att han ofta återkommer till frågor om varifrån vi kommer och vad vi gör med våra liv. Kanske också vad det är meningen att vi ska göra med våra liv. När Erik drämmer släggan i köksväggen så är det hans omedvetna livskraft som försöker släppa in luft och rädda hans liv. Att försöka bli vuxen vid 50 års ålder är svårt, och det spelar ingen roll att Erik är både yrkesskicklig och bildad. På något vis måste han börja om. Jag hoppas att han lyckas!

_________________________

Allätaren

Martin Engberg

Norstedts, 2024

Foto. Emelie Asplund

Den här recensionen är del i ett projekt som KRITIKLABBET gjort tillsammans med Region Västmanland i syfte att stärka regional kritisk offentlighet. Läs mer om projektet och de andra recensionerna HÄR