ALLÄTAREN. En bok med humor och jordnära miljöer

Recensenten Anna Duberg har läst Allätaren av Martin Engberg och imponeras. Vi får följa ungkarlen Erik som tampas med sitt jaktlag och sin mor som han delar många intressen med. Duberg tycker att boken är sinnrikt komponerad och effektivt berättad. En landsbygdsskildring som har allt.

Recensent. Anna Duberg

Redaktör. Gunnar Sandström

Vad gör hönan där på framsidan av boken? Är den en person, kanske en viktig beståndsdel i berättelsen, eller är den bara typ – mat? Se där vilka funderingar som dök upp innan jag ens hade slagit upp pärmarna på Martin Engbergs roman Allätaren.

Författarskapet rör sig ledigt mellan framtiden (i debuten med novellsamlingen Tecknen runt huset 2006) och samtiden (i den humoristiska romanen En enastående karriär 2017, om en misslyckad doktorand).

Ungkarlen Erik som är dryga femtio sitter i sitt kök på gården han alltid har bott på tillsammans med sin mamma ända tills hon nyligen trillade av pinn. Jaktlaget kliver på, lätt besvärade, och ber honom köra bort den unga familj som slagit sig ner i Undantaget, för de är konstiga – veganer till råga på allt, och inte går det att jaga om det bor folk där! Men Erik snäser av dem, säger emot, gör som han vill. Han känner inte igen sig själv, brukar inte bete sig så mot sina vänner. Någonting i honom håller på att förändras, utan att han riktigt förstår vad eller varför.

Han och mamman har inte bara delat hushåll utan haft samma intresse för kultur och ofta rest till Stockholm för att gå på Dramaten. Flickvännerna som figurerat har dragit sig undan när de förstått att samboskapet med mamman var tänkt att fortgå. Gårdssnickeriet han ensam driver, det går dåligt nu när alla köper färdigt från IKEA eller rentav Kina. Den yngre halvbrodern håller sig undan, kom inte ens på begravningen.

Erik har gått kurser i lite av varje. Efter att ha fått in en text i lokalbladet får han blodad tand och anmäler sig till en skrivarkurs. Den leds av Adrienne Fleur som har skrivit hans absoluta favoritserie ”Skuggkrigarna”. Allätaren är full av höjdpunkter, och skildringen av den här kursen med sin taffliga ledare är en av dem. Deltagarna får mer gjort när de efter kurstillfällena går på krogen och dricker och pratar – utan ledaren. Köttälskaren Erik kommer på sig själv med att sitta och peta bort fläskbitarna ur maten på lunchrestaurangen, han kan plötsligt inte förmå sig till att stoppa in dem i munnen.

Det här är en riktig pärla till bok, jag tycker den har allt. Författaren vill mycket – och han går iland med det. Boken är sinnrikt komponerad, alldeles i slutet ställs saker och ting på ända, den har ett driv och är, vad ska vi säga, effektivt berättad: ”Löven brann gula och röda på vårdträdet utanför köksfönstret, mer behöver inte sägas om årstiden”.

Han har sin egen humor – som jag delar: ”Till och med som död vägrade mamma mig att få rätt i en fråga där hon tyckte annorlunda.”

Ett talande och tydligt bildspråk: ”Den kortklippta mustaschen spretade magnetiskt som järnfilspån.”

Samma miljöer och stil som Sven Olov Karlsson rör sig i, t ex i sin senaste roman Bygdedjuret. Landsortshålan – platsen där alla känner alla – passar perfekt. Allätaren är en fulländad roman!

Och hönan på framsidan? Den är samtalspartner – en ganska fåordig och surmulen sådan – men inte längre mat.

_________________________

Allätaren

Martin Engberg

Norstedts, 2024

Foto. Emilie Asplund

Den här recensionen är del i ett projekt som KRITIKLABBET gjort tillsammans med Region Västmanland i syfte att stärka regional kritisk offentlighet. Läs mer om projektet och de andra recensionerna HÄR