ALLÄTAREN. Från jägare till vegan på 275 läsvärda sidor
Jägaren som ofrivilligt blev vegan och landsortens övriga original får Hanna Jenssen på gott humör.
Recencent: Hanna Jenssen
Redaktör: Anna Duberg
Hembygden är det många som har skildrat i sina romaner och bland Västmanlandsförfattarna går tanken osökt till Sven Olov Karlsson. Martin Engberg sällar sig till skaran som skildrar landsorten i sin roman Allätaren. Men det är inte bara en reflektion av landsbygden av idag utan också en skildring av den komplicerade relationen mellan mor och son. Om detta har andra författare skrivit och två av de mer kända sönerna är Hamlet i pjäsen med samma namn av Shakespeare, och Paul i D.H. Lawrence Söner och älskande. Till skillnad från dessa är det med en humoristisk ton som porträtten av sonen Erik, den excentriska modern som också är frankofil, och alla de andra byinvånarna tecknas.
Det är Erik, eller Erkan som han också kallas, som berättar historien. Han har bott i föräldrahemmet hela sitt liv och tagit hand om sin mamma. Fadern dog ganska tidigt, halvbrodern Adam flyttade hemifrån och kvar blev Erik hos mamma Dagmar. Det har funnits några flickvänner, men när det har stått klart för dem att Erik kommer att bli kvar i föräldrahemmet tillsammans med sin mamma, ja då har de dragit sin kos.
Dagmar slutade sina dagar på ett demenshem, men dessförinnan var hon en kvinna som styrde och ställde och inte bara med sin familj, utan också med byn. Hon var egen och ville vara ”fin” men det räckte mest till ytan; Marcel Proust låg nästan oläst på nattduksbordet. Hon njöt av andras uppmärksamhet så till den milda grad att hon beslutade sig för att fira sin 90-årsdag när hon nyss fyllt 83. Hon ville ha överblick över gästerna och när rekvisitan i form av vita mögelostar och baguetter, clafoutis och madeleinekakor var framdukad, placerade hon sig själv mitt i rummet likt en drottning sittandes på sin tron och med ett glas cognac inom räckhåll.
När romanen börjar har vi hamnat mitt i en konflikt. Jaktlagets förväntningar på Erik har kommit på skam och de undrar hur han kan tillåta en nomadfamilj att parkera sin husbil på hans ägor, ägorna där de alltid har jagat. Och som om det inte var nog så har Erik gått och blivit vegetarian, sådana dumheter! Köttet är så centralt i männens liv att det skrivs med stort K och här beskrivs hur långkok, stekar, köttbullar i brunsås och med alla dess tillbehör avnjuts med nickar och hummanden; ibland är det som helgerån att ens försöka beskriva läckerheterna. Till och med lunchrestaurangen i byn är döpt efter ett djur: Geten. Det är den lilla nomadfamiljen som fått Erik på andra tankar med sitt veganska ideal och de är naivt fundamentalistiska i sina åsikter. Inte ens avkroken i den här romanen kan undkomma nya trender som uppstår i samhället och till och med jägarna måste förhålla sig till dem.
Men titeln då? Och hönan som pryder bokomslaget? Är det verkligen bara matpreferenser det handlar om eller är det kanske inställningen till livet och tillvaron? En tillvaro där Erik går omkring på sin gård likt Pettsson och pratar med hönsen. Martin Engberg lämnar mig med en hel del att fundera på och jag gör det med ett leende på läpparna.
____________________
Allätaren
Martin Egberg
Norstedts, 2024
Foto. Emelie Asplund
Den här recensionen är del i ett projekt som KRITIKLABBET gjort tillsammans med Region Västmanland i syfte att stärka regional kritisk offentlighet. Läs mer om projektet och de andra recensionerna HÄR