ALLÄTAREN. ”Men jakten då?”

En jägares konvertering till vegetarianism, hur påverkar det invånarna i det lilla samhället? Angelica Öhrn har läst Allätaren där detta skildras, allt skrivet med en dos torr humor.

Recensent: Angelica Öhrn

Redaktör: Hanna Jenssen

Inledningen är dramatisk. På ladugårdsbacken har två dieselslukande monster svängt in. Ur dessa monster kliver grannarna ut. De står en stund och konfererar innan de närmar sig huset, med Micke i täten. Som om det vore en scen hämtad ur filmen Jägarna. Berättarjaget, Erik eller ”Erkan” som han också kallas, inser att himlen är ett osynligt valv som inte längre ger något skydd.

Sedan står de i farstun. Erik släpper inte din dem längre i huset. Dramatiken vid deras ankomst ebbar snart ut och slutet på inledningen blir till ett enda ynkligt pip från Micke: ”Men jakten då?”

Kanske är det inte Erik som är bokens huvudperson utan hans mamma. Dagmar, Esmeralda Petronella Af Håkansson är en färgstark och dominerande kvinna som fullständigt äger sin omgivning.

”För henne gör jag allt”, säger Peo, som äger bygdens affär, trots att hon ständigt orsakar honom mer arbete och även kostnader. Men så skulle ju också livet vara mycket tråkigare om hon inte fanns.
Eriks familj har även bestått av en pappa och en halvbror, Adam, som är den ”förste sonen” trots att han är yngre än Erik. Adam har en annan pappa än Erik, ändå verkar hans ankomst inte bidra något negativt till relationen mellan föräldrarna. Kanske för att ”inget var roligt utan henne”, mamman. Och det tycker både Erik och hans pappa. Kanske är det därför som de ändå accepterar att Adam finns. För hon har sagt att det ska vara så.

Adam försvinner snart hemifrån, men för Erik finns inget annat alternativ än att stanna kvar i föräldrahemmet. Han har några relationer, men de tar slut när kvinnorna så småningom inser att han aldrig kommer flytta hemifrån, det vill säga flytta ifrån sin mamma. Erik hävdar bestämt sida efter sida att det är hans val att bli kvar. Men med tanke på att det första han gör när mamman väl har dött är att slå ut väggen mellan och kök och vardagsrum och dessutom ta upp ett till fönster i köket, så börjar man som läsare tvivla. Mamman hade aldrig någonsin tillåtit dessa förändringar i huset. Men nu är hon död och kan inte protestera.

Så småningom bosätter sig en ung familj på Eriks ägor. De kallar sig nomader och är dessutom veganer. Pappan i familjen visar sig vara brodern Adams son och Erik dras till dem. Han slutar äta kött, precis som de. Något som visar sig vara oerhört provocerande i bygden och så småningom leder till konfrontationen som boken inleds med.

Allätaren är en myllrande roman, som förutom Eriks excentriska mamma är full av originella karaktärer. Här möter vi den egenutgivande fantasyförfattaren Adrienne Fleur, som Erik har ett förhållande med ända tills mamman tvingar hon att göra slut, Peo som äger butiken, Statt, restaurangen Geten och förmodligen en hel del annat som inte Erik har en aning om. Vi möter också den unga nomadfamiljen. Övertygade veganer som släpper ut Eriks hönor utan en tanke på att de kan bli påkörda eller bli tagna av räven.  Och så finns Eriks hönor, som likt en grekisk talkör kommenterar det som händer på ladugårdsbacken.

Martin Engberg kommer från Arboga men är sedan länge bosatt i Göteborg. Han har skrivit flera romaner. I Allätaren skildrar han svensk landsbygd och dess ibland excentriska invånare. Som läsare förstår man att dessa excentriska invånare som dessutom är ens grannar och vänner, kan vara mer än lovligt enerverande. Och med tanke på att Allätaren utspelar sig just i trakterna kring Arboga, så kan man inte låta bli att undra om inte dessa personer ändå kan ha funnits i Engbergs närhet. På ett eller annat sätt.  Ändå skildras dessa personer med värme. Kanske är flytten från landsbygden en nödvändighet för att kunna skriva om dem?

Allätaren är skriven på en lättsam prosa och en torr humor ligger hela tiden över texten. Den rör sig ledigt fram och tillbaka i tiden.

Allätarens första kapitel, har förutom likheten med filmen Jägarna även likheter med Han Kangs Vegetarianen. Hur oerhört provocerande det kan vara för en omgivning att någon slutar äta kött.
Själv tänker jag att det här är en coming-of-age-roman. Men den stora skillnaden är att huvudpersonen inte är en ung vuxen, utan en medelålders man.

_________________________

Allätaren

Martin Engberg

Norstedts, 2024

Foto. Emilie Asplund

Den här recensionen är del i ett projekt som KRITIKLABBET gjort tillsammans med Region Västmanland i syfte att stärka regional kritisk offentlighet. Läs mer om projektet och de andra recensionerna HÄR