ESTERS ÅTERKOMST VÄCKER DEBATTLUSTEN

Män och kvinnor är Lena Anderssons tredje bok om Ester Nilsson. Kärlek och vänskap står i fokus, men idéer som förs fram får recensenten att gå i polemik med romanens karaktärer. 

Recensent: Per Ernström

Redaktör: Anci Rosén

När jag läser Lena Andersson nya bok blir jag orolig, inte så mycket för vad som ska hända med karaktärerna i boken utan för hur samhällsaktuella frågor ska tas upp och hanteras. Visst är det kärlekshistorierna som ger boken dess driv, men det är idéerna och samhällssatiren som får mig engagerad. Jag går i polemik både med den fiktiva berättaren och med karaktärerna i boken om synen på utbildning, om hur islamistisk terror kan bekämpas, om politisk korrekthet, med mera. Detta  utgör en stor del av min läsupplevelse och min recension kommer oundvikligen till stor del  handla om idéerna som förs fram i boken och vad jag tänker om dem.

I ”Män och kvinnor” får vi åter möta Ester Nilsson från ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar”. Ester hittar äntligen en man, Paul Henning, som älskar henne tillbaka. Vi får också följa flera av kvinnorna i väninnekören. Liksom i de tidigare böckerna diskuterar de Esters kärleksliv och ger henne råd, men i den nya boken får de också eget liv och egna kärlekshistorier.

Alldeles i början av boken stöter bokens berättare på Josefin Jernberg från väninnekören. Bokens berättare förblir anonym, men vi får veta att hon är författare till yrket. Hon får höra om Esters kärlekssaga med Paul Henning från Josefin, och återberättar den för oss läsare. Berättaren är av det allvetande slaget så vi får anta att hon på författares vis lagt till en hel del på egen hand utöver det hon fått sig berättat. Lena Andersson själv är höljd bakom flera lager av fiktion.

Ester har blivit lite äldre och lärt sig av sina erfarenheter som älskarinna till män som inte är beredda att lämna sina fruar. Jag hade svårt att förstå mig på den gamla Ester som trots en uppenbar intellektuell skärpa vägrade att ge upp sina idéer om kärleken när de krockade med verkligheten. Den nya Ester är lättare att förstå. Hon är mer försiktig och vill inte längre offra sig själv på kärlekens altare. Ester handlar fortfarande irrationellt men hon försvarar inte längre sitt handlande med idémässiga luftslott. Vid ett tillfälle berättar Paul Henning om en kvinna som han haft en high-school romans med och som i likhet ned Ester varit älskarinna till gifta män. Paul Henning tycker inte att kvinnan hade någon stolthet men Ester försvarar kvinnan och därmed också den unga Esters idealistiska syn på kärleken. ”Vore det inte förfärligt om vi enbart styrdes av hur det är, och ingenting av hur det borde vara?” säger hon och får till svar av Paul Henning att ”Man måste stå ut med att se världen så som den fungerar”. Esters syn på kärleken vidgas till att handla om synen på verkligheten. Måste vi i vår polariserade värld välja mellan naiv idealism och rå makt eller finns det något mellanting? Jag som nyss avfärdade Esters syn på kärleken vill nu ställa mig på hennes sida i kampen för hur världen borde vara.

Lotta Larsson som är del av väninnekören och nära vän till Ester ges stor plats i boken. Hon är en akademisk forskare inom pedagogik och får i uppdrag att göra en statlig utredning av det svenska skolsystemet vilket leder till en kärlekshistoria med Douglas Fett på utbildningsdepartementet. Lotta reser till Helsingfors där hon intervjuar finska lärare som varit på studiebesök i svenska skolor. De berättar att de svenska eleverna fått lära sig ”att historia blott och bart är en kamp om perspektiv och skrivs för att hålla vissa folk nere.”. Bakom ”blott och bart” göms det faktum att historia är beroende av vem som skriver den och ofta används i maktfulla syften. Det behöver skolbarnen lära sig när de är mogna  att ta till sig sådan kunskap. Visst kan fokuset på ifrågasättande gå till överdrift i den svenska skolan men jag blir ändå irriterad över att viktiga sanningar förlöjligas. Lotta ges viss plats att försvara den svenska pedagogiken men jag tycker Lena Anderson gör det för lätt för sig. Det är inte svårt att vinna en diskussion när man som författare kan bestämma vad båda sidor ska säga. Det kunde blivit intressantare om Lotta fått argumentera bättre för sina åsikter. Samtidigt är det så här satir fungerar. Den överdriver och irriterar för att skapa debatt. Nu verkar det ha svängt och de flesta efterfrågar en mer faktabaserad skola. Därför känns det som att satiren i viss mån slår in öppna dörrar.

Kvinnorna i väninnekören håller sig ängsligt till det politiskt korrekta eller till vad som gäller i den akademiska miljö de rör sig i, trots att de i grunden tycker något annat. Lena Andersson fångar väl vår ängsliga samtid men det finns också många människor som verkligen har politiskt korrekta åsikter. Likt Ester försöker de se världen som den är men vill inte helt ge upp sin idealism och sina idéer om hur världen skulle kunna vara. Diskussionen om politisk korrekthet har pågått en längre tid och jag tror att många idag är överens om att det skulle vara bra med ett mer öppet diskussionsklimat där en stor bredd av åsikter tillåts ta plats och där människor vågar stå för sina åsikter. I ett öppet diskussionsklimat måste det vara möjligt att argumentera starkt och engagerat också för politiskt korrekta åsikter utan att förlöjligas eller bli beskylld för att stå för en cancellingkultur. Det som behövs är en respekt för andras åsikter, en vilja att lyssna och ett mod att säga vad vi tycker. Hur når vi dit? Den frågan återstår att besvara.

Paul Henning är en spännande karaktär. Han arbetar inom den amerikanska underrättelsetjänsten med uppgift att motverka islamistiska terrordåd. Paul Henning talar arabiska och har ”plöjt allt han kommit över från Al-Farabi och Ibn Rushd till Sayyid Qutb.” och ”Han fann vid detta studium att den muslimska världens intellektuella ambition avtagit betänkligt sedan medeltiden, och att dess moraliska halt dalat ännu mer.”. Jag undrar om det verkligen är rimligt att avfärda den ”intellektuella ambitionen” hos en så stor del av världens befolkning. Jag besitter inte en lika stor lärdom på området som den fiktive Paul Henning så jag blir honom svaret skyldig.

Mer intressant blir det när Paul Henning säger ”…att vi i väst helhjärtat ägnar oss åt penningen i vetskap om att det är gott genom att vara varken gott eller ont, och att vi föredrar kroppen framför själen, att vi till varje pris håller fast vid livet oavsett hur detta liv ter sig. Vår benägenhet att upphöja det fysiska och avvisa det metafysiska är Hobbes verk. Däri ligger också motsättningen mellan öst och väst.”. Att värdera allt i pengar har fått oss att nedvärdera det andliga som inte går att köpa. Även om detta tankesätt har sitt ursprung i väst är det idag spritt till större delen av världen, men de två motpolerna andlighet gentemot pengabaserad rationalitet finns ändå kvar. I brist på andlighet och i strid med Hobbes kan pengar anta en närmast metafysisk karaktär. Människor glömmer ibland att pengarna är ett medel och eftersträvar dem utan att tänka på vad de ska användas till. Bristen på andlighet och högre mål är ett problem i vårt samhälle. Det är också en brist som utnyttjas på ett mycket osympatiskt sätt både av terroristorganisationer och av auktoritära ledare i andra länder.

Paul Henning berättar för Ester om Ali bin Abbas, en Imam i Alexandria som predikar mot terrorn och hatet och gör Ester uppmärksam på hur ovanligt det är att någon ”…förklarade den religiösa terrorn på annat sätt än med socialpsykologi sprungen ur marxism eller antikolonial filosofi.”. Ali bin Abbas vill få slut på terrorismen genom att angripa själva hatet. Ester tror däremot att hatet är oundvikligt. Hon vill istället ge sig på ”beredskapen att ta till våld” som en följd av hatet. För mig känns båda dessa vägar svårframkomliga. De kräver att vi lyckas ändra vår kultur och vårt sätt att tänka. Då tror jag mer på det Paul Henning och Ester kallar ”socialpsykologi sprungen ur marxism eller antikolonial filosofi”. Det känns rimligare att göra angreppet längre tillbaka i orsakskedjan och försöka ta bort eller minska anledningen till hatet, det vill säga att ge sig på orättvisorna i världen. Att ändra de materiella förutsättningarna är också det svårt men jag tror att det är enklare än att ge sig på människors sätt att tänka. Min ”socialpsykologiska” analys gör inte att jag på något sätt vill urskulda brottslingars handlingar baserat på deras bakgrund. Varje människa är fullt ansvarig för sina handlingar oavsett vad de har varit med om. Om man vill åstadkomma en förändring i samhället däremot, då anser jag att man behöver förstå de bakomliggande orsakerna och angripa de materiella förutsättningarna. Ester förklarar inte på vilket sätt hon vill angripa ”beredskapen att ta till våld” men hon reser till Alexandria, samtalar med Ali bin Abbas och försöker övertyga honom. Det verkar som att Esters metod är att envist sprida sina idéer. Med tanke på boken i min hand är det kanske också författarens metod. Jag har svårt att identifiera några andra sätt att minska beredskapen att ta till våld. Möjligen kunde man på politisk väg förändra utbildningsväsendet och genom det få människor att ändra sitt sätt att vara, tänka och agera. Jag vill inte påstå att det är omöjligt att förändra vår kultur, men orättvisor och dåliga materiella förhållanden är en fantastisk grogrund för hatiska läror och terror. Att tro att det räcker att ge sig på kulturen utan att också ändra de materiella förutsättningarna är naivt.

Jag blir vid några tillfällen känslomässigt berörd av vändningarna i Esters och Paul Hennings kärlekssaga, men karaktärerna får ändå inte riktigt eget liv i mig. I dialogerna redogör berättaren ofta för bakomliggande motiv till replikerna och för karaktärernas reaktioner som till exempel när Vera börjar prata om Hugo, en av Esters tidigare älskare: ” ”Jag läste i tidningen att Hugo börjat ägna sig åt naturfotografering”, sa Vera och Ester hörde en varning som också var en maning: Akta dig, vi har en gemensam historia, jag vet saker om dig.”. Det här är ofta väldigt väl fångat och har ett värde för mig i min läsning. Lena Andersson penslar fram komplexa ofta lite elaka porträtt av kvinnorna i väninnekören som också fångar samtiden.  Samtidigt gör det karaktärerna lite mindre levande än om författaren litat till gestaltningen och till läsarens egen förmåga att läsa in bakomliggande motiv.

Jag upplever boken som en idéroman, som ”Det går an” av Almqvist, tydligt konstruerad för att förmedla vissa tankar och idéer. Det är också en fråga som boken själv behandlar. Josefin har berättat klassiska sagor för sina brorsbarn men har gjort om sagorna rejält vilket brorsbarnen inte uppskattat. Berättaren anser att Josefin har förstört sagorna och förklarar att en berättelse måste följa sin egen logik, ”En berättelse måste äga mening, och mening uppstod av form, och formen var en sensmoral”. Vera i väninnekören protesterar ”Men konsten ska ju inte bekräfta.”, ”Den ska oroa och förvirra och göra uppror, inte gå jämnt ut som en rebus.”, varpå berättaren replikerar ”Men även i oron och förvirringen måste det finnas en ordnande princip som ger berättelsen en mening”. Detta är en balansgång för alla författare. Lena Andersson nya bok är intellektuellt stimulerande och inbjuder till intressanta samtal men den hamnar lite för nära rebusen för att bli till stor konst.

_________________________

Män och kvinnor

Lena Andersson

Bokförlaget Polaris, 2025

Foto: Bokförlaget Polaris