POESI SOM LÄSNINGENS KONST

Tal vid invigningen av Söderköpings poesifestival 2022

Mina damer, herrar och ickebinära. Det är en stor ära att få inleda denna den andra upplagan av Söderköpings poesifestival. Jag ska göra det genom att tala en stund om poesi som en läsningens konst. Det svåra med poesi, det poeter evigt måste öva sig i, är nämligen inte primärt att skriva, utan att läsa det skrivna. Att skriva är en teknik som alla kan tillägna sig och som nästa alla vuxna i Sverige kan. Men att läsa, läsning, det är en aldrig fullbordad färdighet, en sensibilitet vi måste träna var eviga dag och som vi likväl alltid i någon mening brister i. Men det är också läsningen som infriar poesin löften, de om ett mer levande liv, erfarenhet, upplevelse, kunskap, förändring, insikt.

Intresset för poesi är stort och vad jag kan se, i växande, i Sverige. Den som söker på ”#poesi” på Instagram får upp 513 639 inlägg och den som söker på ”#dikt” får upp 363 396. Sajten poeter.se publicerar över tio tusen inlägg per månad. Också utgivningen av konventionella diktsamlingar är stadigt hög. Ungefär 450 diktsamlingar publiceras varje år enligt nationalbibliografin och en allt större andel av dem ges ut för poeternas egna medel, numera ofta på så kallade hybridförlag där kostnaden sällan är lägre än 30 000 kronor och i några fall jag stött på ända upp till 140 000 kronor. Folk är uppenbarlig beredda att betala för sitt poesiintresse. Skrivarkurser finns på alla tänkbara nivåer, från fleråriga författarutbildningar på universitet och folkhögskolor, till helgkurser, och distansundervisning online. Litterärt skrivande har blivit en folkrörelse, lite som körsång. Och i denna rörelse har poesin en stark ställning.

Men i detta intresse spelar läsning en underlig undanskymd roll. Det är klart alla de som skriver och publicerar sina dikter online och i böcker vill ha läsare. Men att själv som poet läsa andras böcker och dikter förefaller inte lika lockande. Ja inte sällan har jag stött på åsikten bland poeter att de inte vill läsa andra i ängslan över att förlora sin egenart.

Jorge Louise Borges, den store Argentinska författaren, som ju också skrev mycket poesi, brukade framhålla att han var mycket stoltare över de böcker han läst, än över dem han skrivit. Det är en ovanlig hållning. Även om Shared Reading, bokcirklar och läsdagböcker ju förekommer ganska ymnigt på bibliotek och på internet, förlänas de som aktualiserar litteraturen och det litterära genom läsning mindre uppmärksamhet än de som gör det genom skrivande. De flesta är mycket malligare över det de skrivit än över det de läst. Ett läsande litterärt liv tycks liksom lite tamare än ett skrivande dito. Och på universiteten tenderar kurserna i creative writing att tränga undan de i litteraturvetenskap.

Orsakerna till att intresset för skrivande vuxit har rimligen med digitalisering och internet att göra. När jag började att läsa och skriva poesi för snart femtio år sen var det att publicera sig något oerhört och svåruppnåeligt. Jag minns hur jag i tonåren skickade mina dikter till de tidskrifter som då fanns, väntade i månader och slutligen mottog refuseringarna med ömsom ynklig förtvivlan och trotsigt högmod.

Idag kan envar som vill publicera sig. Det är bara att skrivna in sina dikter och trycka på enter. Vips har man läsare och ingår i en gemenskap som – oftast välvilligt – hjärtar och lajkar. Vill man sen gå vidare kan man kan välja finförlagsvägen som nog är lika svår idag som när jag var ung, kanske ännu svårare, men man kan också lära sig inDesign (ett formgivningsprogram), slå sig samman med andra starta ett eget förlag eller man kan, som sagt, vända sig till så kallade hybridförlag som mot betalning ger ut ens alster.

Digitaliseringen har i denna mening demokratiserat poesiutgivningen, och som på så många andra områden har relationen mellan så kallade proffs och amatörer förhandlats om. Bara för att man blir refuserad av uppnästa redaktörer på Norstedts eller Ellerströms, behöver man inte känna sig krossad i sina ambitioner utan kan välja andra vägar in till poeternas kommun.

Digitaliseringen har gjort mycket gott för poesin. Men den har också komplicerat villkoren. Framförallt därför att den ideligen ställer den enskilde inför överflödet.

Möjligheten att välja något annat och snarlikt, en tv-serie, en låt, en ljudbok, ett svep genom sociala mediefeedsen, en annan dikt eller kanske en artikel om den diktare man just nu läser har ändrat de vardagliga villkoren för läsning. Det handlar inte om en ontologisk förändring, överflöd har alltid varit människans villkor, och det står förstås envar fritt att disciplinera sig och ägna en dag eller två åt att koncentrerat läsa en enda dikt så noggrant som den förtjänar att läsas. Men det har påverkat vanorna och formerna i vardagslivet, den så kallade uppmärksamhetsekonomin.

Som människor har vi ju bara ett enda liv och också om det har lyckan att bli långt är det skrämmande begränsat i förhållande till möjligheterna. Nästan all litteratur vi skulle vilja läsa, eller kanske ha läst, kommer vi aldrig att läsa. Varje dikt vi läser skuggas av tusen andra som vi därmed inte läser. Denna på en gång fantastiska och plågsamma erfarenheten av tillvarons mångfald, överflödets erfarenhet, är legio när det kommer till hur internet tagit plats i våra vardagsliv så här långt. Att vi till kostnaden för en enda bok i månaden kan välja mellan åttahundratusen titlar på Storytel är ett uttryck för detta. Vem har inte zappat mellan kanaler på TV, mellan serier och filmer på Netflix, eller sjusekunderlyssnat sig igenom album efter album på Spotify? Och hur många pdf:er har jag inte laddat ner från academia.edu. Artiklar och böcker jag skulle vilja ha läst och som ju erbjuds mig gratis av nån algoritm som jag dessutom bara matar just genom att ladda ner erbjudandena? Jag läste nånstans att det publiceras i snitt en avhandling om Kafka, per dag i världen. Ja, så här kan man hålla på och dra spektakulära exempel tills tänderna trillar ur. Internet är ju där. Vi lever med våra smartphones som proteser in till vårt virtuella liv som också alltid pågår. Det är inget jag kan ändra, på annat sätt att prioritera annorlunda i mitt eget alltför korta liv.

Men för en konstart som poesin, som alltid, åtminstone så länge vi kunna tala, funnits bland människor, en konstart som därför har så oerhört djupa, outgrundligt komplexa traditioner och relationer till själva det mänskliga, ja som i någon mening är in till oskiljaktighet inflätad i det att vara människa, är varje förflackning av den poetiska uppmärksammandets fatal.

Många tror till exempel idag, har jag märkt, att poesi ska förstås som kommunikation. Att den är inskriven i en modell där en avsändare, diktaren, formulerar ett budskap som en mottagare efter förmåga tar emot, tolkar och i bästa fall förstår enligt diktarens avsikt. Tror ni det? Nej! Ingenting kunde vara mera felaktigt.

Det latinska verbet comunicare betyder att ”göra gemensam”. En dikt gör tvärt om skillnad, på alla ledder. Jag har aldrig varit med om att någon annan, en läsare, en kritiker, en översättare eller en litteraturvetare fattat nån enda av mina dikter ens i närheten av hur jag fattar den. Ni som själva diktar och hoppas på att bli förstådda, kan lägga ner. Inte heller har det hänt mig att en dikt jag gärna läser förblivit identiskt. Varje gång jag läser om också sådana dikter jag läst hundra gånger är de annorlunda än när jag läste dem sist. Inte sällan radikalt annorlunda. Och den som prövar finner alltid att en grupp läsare uppfattar samma dikt på olika vis, desto mer olika ju fler gånger de läser den. Poesi gör ingenting utom skiljaktigheten gemensam. Dikten är alltid ny och annorlunda.

Ända sedan antiken har denna aspekt av lyrik representerats av näktergalen (aēdōn). Varför? För att näktergalar varje gång på nytt sjunger samma sång på ett annorlunda vis.

Men helt random kan det ju inte vara vad som står där på sidan? Alla de parametrar poetiken behandlar då! Puls, rytm, vers, syntax, ordval, troper, figurer, komposition, tradering, temata och motiv… själva konsten att skriva dikt – spelar den ingen roll!? Jo, naturligtvis spelar det skrivna roll. Men det betyder inte att dikt kommunicerar. Tvärt om:

Jag brukar hävda, och när så krävs försvara, faktumet att ”inför dikten är man alltid ensam och oense, också med sig själv”

Dikter, och i synnerhet de väl skrivna dikterna, erbjuder en potentialitet som alltid är större än en enskild läsare kan aktualisera. Det är därför dikten är annan och mer varje gång vi på nytt tar oss an den.

Skälet till det är just att poesin är en uråldrig konstart, förbunden med själva det mänskliga. Den erbjuder en så genomgripande och lång tradition av praktiker, sätt och perspektiv som sammantagna är oerhört mycket större än en enskild människa någonsin kan omfatta. Poesin tar inte bara det kognitiva, förståelsen, i anspråk. Den rör också erfarenheten, känslan, kroppen, rösten och tanken, det privata, rent av det hemliga liksom det allmänna, det omedvetna förstås, liksom kunskapen och skapandet. Allt detta och mer har del i diktens potentialitet.

Och det är detta, det som dikten i fråga kan vara mäktig, dess möjlighet, som diktaren har att arbeta med.

Hur sker det arbetet? Vari består diktandets konst? I allt väsentligt handlar den om att läsa det skrivna. Och då menar jag förstås inte läsa i den instrumentella meningen utan att efter förmåga utröna diktens möjligheter, vad dikten ifråga är mäktig, känna och tänka efter vad allt den kan vara och bli.

Det att läsningen föregår skriften, uppmärksamheten akten, gäller för övrigt för allt konstnärligt skapande. Själva konstfärdigheten ligger i bedömningen. Det svåra är att avgöra när uttrycket är som det ska vara. När nånting ”sitter”. Jag brukar säga att när det gäller konstnärliga avgöranden, när en målare står inför att göra om eller bevara, när en skådespelare eller översättare skall bestämma sig för en frasering eller en version, när en filmregissör avgör om det behövs eller inte behövs en tagning till, eller när man i en musikstudio beslutar sig för en låts sound, då, i sådana avgörande, måste konstnären mobilisera hela sitt väsen, allt hen är och har så att säga. Men beslutet, bedömningen, kommer sälla till uttryck genom en rigorös eller metodisk process. Tvärt om, oftast upplevs beslutet snarast som intuitivt, men det vilar alltid på en sensibilitet, en känslighet. På att kunna läsa, lyssna, på att kunna känna efter. Några lyckliga konstnärer äger den bara, förmågan, som en musernas gåva, en begåvning, vi andra måste öva och öva och öva oss dag- och stundligen.

Nästan alla och nästan alltid mistar vi oss likväl. Man läser den dikt man tror eller kanske hoppas att man skrivit, istället för den som faktiskt står där.

I vår tid marknadsförs poesi ofta som lättillgänglig, nått som alla kan. Jag såg till exempel att vår konkurrent Litteraturnod Vimmerby som också festivalar denna helg skyltar med devisen ”Everything is poetry, baby”. Om allt kan vara poesi vet jag inte. Men alla kan faktiskt dikta. Jag önskar också att så många som möjligt gör det, precis som jag tycker att alla bör musicera. Men motsatsen är också sann och envar som menar allvar med sitt diktande bör besinna den. Det är ohyggligt, närmast övermänskligt svårt. Jag kommer aldrig att glömma den store poeten Karl Vennbergs ansiktsuttryck när han långt över åttio år gammal, anförtrodde mig att han varje morgon vaknade med en intensiv förhoppning om att efter ett helt liv av försök till slut få till åtminstone en enda bra dikt innan han dog.

Hur mycket lyckligare är då inte poesiläsarens belägenhet. Hen kan ju fylla varje dag med att läsa riktigt bra dikter, mästerstyckena! Varför lida nederlag efter nederlag som diktare, när man kan triumfera jämt som läsare?

Jag tycker att det talas alldeles för lite om vad poesiläsning kan erbjuda i termer av skapande, insikt, njutning, självutveckling och kunskap i ordets vida och djupa mening.

Som jag redan nämnt är poesin som konstart inflätad i själva det mänskliga. Att som läsare ägna sig åt denna konstart ger tillträde till en samvaro med såväl sig själv, som med andra inom det jag skulle vilja kalla det eviga, evigheten, förstådd som översättningen av grekiskans Aiōn, ett ord som redan de första grekiska  skriftpoeterna åberopar som poesins horisont, och som bör förstås som den tid en enskild människan kan omfatta.

Poesin som konstart ger oss som inget annat mänskligt uttryck tillträde till det eviga i denna mening. Det handlar inte om en historicitet och naturligtvis inte om en matematisk eller för den delen geometrisk tid, om ”oändlighet”, om linjer eller cirklar.

Evigheten är snarare att likna vid ett modus. Jag brukar själv tänka mig att evigheten är till för mig ungefär som barndomen är det, närvarande i allt jag tar mig för och är, men också avskild och förstås mycket större än jag. Det går att undersöka och pröva världen, världarna, utifrån evighetens perspektiv och det är i kraft av evigheten man kan tala till och även med de redan döda och de ännu ofödda. Ja, också framtiden existerar förstås i evigheten, all tid vi som människor kan omfatta är ju där. När Sapfo skriver ”jag säger dig, de kommer att minnas oss i framtiden” gör hon det i kraft av att evighet är.

All poesi aktualiserar det eviga just därför att den är poesi. Men vissa poeter ägnar ett särskilt intresse åt detta modus. Kjell Espmark vars begravning faktiskt ägde rum just idag och som levde ett långt och fuktbart liv i poesin hör till de skalder som tydligast undersöker den poetiska evigheten i sina dikter. En mycket stor del av dem utspelar sig på själva gränsen mellan historia och evighet. Ofta gör han bruk av den dramatiska monologens genre, det vill säga att hans dikter lånar sin röst åt någon ur historien, ofta någon som tycks vara på väg att ramla ut ur alla minnen och alltså historiskt utplånas. Men dikten rycker liksom tag i personen och räddar hen in poesins evighet. Här en dikt ur samlingen Vintergata:

När jag slutat andas

kände jag hur du såg på mig

och hur ditt hjärta saktade slagen –

så vacker fann du mig plötsligt.

Och jag läste i dina tankar

att du strax ville uppsöka stenmästaren

för att han skulle återskapa mig,

leende, stödd på armbågen

längs locket till min sarkofag.

Men tänk mig inte genast i sten!

Det hindrade dig just att se  

hur mina ögonlock skälvde till.

De försökte övervinna stenen

som redan letat sig in i dem.

Jag ville ju öppna ögonen

och se dig ännu en gång.

Dikten är nästan övertydlig i hur den rycker den döde ur stenen och begraver honom

i poesin näktergaliska element, dess evigt samma var gång nytt och annat. Varenda gång vi läser dikten öppnar jaget i den, på trots mot försteningen, ånyo ögonen och ser på oss som läser, var gång annorlunda.

Kroppen Kjell Espmark är nu död, men diktaren med samma namn går det lika bra att tala och tänka och känna med som någonsin.

Jag ska avsluta det här lilla framförandet om poesi som läsningens konst med att tala en stund om vad diktaren kan vara för slags gestalt i poesiläsaren tillvaro.

Att läsa en dikt innebär alltid, faktiskt undantagslöst, också att läsa diktens upphov, som oftast är tillgänglig som en signatur, just densamma som håller ett visst korpus av texter samman och gör dem till en särskild diktare verk. När vi frågar sånt som ”Har du läst Emily Dickinson?” Eller uttalar oss om ”Osip Mandelstams stil” – då är det just detta slags signaturer vi avser.

Signaturen är alltid större och mer än det korpus den garanterar. Den representerar ju en person som har en historisk levnad, en biografi, det finns anekdoter om diktarens karaktär, och mytologier skapas kring hens liv och vandel. Litterära verk framställer själva alltid på olika vis sitt upphov. Författaren framställer sig själv som författare till sitt verk. När vi läser Gösta Berlings saga, läser vi därför också samtidigt Selma Lagerlöf, liksom hur Selma Lagerlöf framställer Selma Lagerlöf.

Därför är inte bara dikterna och utan också diktaren en mycket viktig gestalt i läsarens liv. Ja, de diktare vars verk vi läser så noggrant som de förtjänar att läsas, vilket är ytterst få, av det enkla skälet att livet är så kort. Jag brukar tänka att man kanske hinner läsa en tre-fyra författarskap så noga som de förtjänar under ett liv. Men de få diktare vi gör rättvisa lär vi å andra sidan känna bättre än kanske några andra människor, bättre än våra föräldrar, barn, vänner och partners. Dessa diktare vet också saker om oss som ingen annan vet, ja som vi inte ens själva vet och vi har därför nästan alltid skäl att vända oss till dem i stunder då vi behöver hjälp med att förstå oss själva för att komma vidare i våra liv.

Den djupa förtrogenhet och vänskap som man får genom att kanske under ett helt liv läsa och läsa om en diktares alla böcker och texter, genom att i sin tur tala och skriva om verket, att översätta kanske, att adaptera eller på något av alla andra tillgängliga sätt interagera med det skrivna. Den förtrogenheten med en diktares fulla personlighet och värld är i mina ögon en av de allra viktigaste livserfarenheterna över huvud taget och källa till kunskaper om livet, existensen och villkoren som jag inte tror att man kan få på annat vis än som läsare.

Men poesi kan ju utveckla en djup gemenskap också i det enskilda, genom en enda dikt som kanske följer en genom tillvaron och som man om och om igen tar fram och aldrig blir färdig med.

En av alla dikterna i den svenska poesihistorien förefaller just

mig kanske bättre än någon annan exemplifiera detta särskilda slags vänskap som poesin erbjuder oss. Ni känner den säkert alla. Så här lyder den!

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,

   När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,

Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,

   Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;

När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla.

   Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,

Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,

   Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,

Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna [Altaret]

   Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –

Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten

   Kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.

Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –

   Och i vars levande kraft världarne röras ännu.

Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:

   Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Jag minns att jag första gången mötte den här dikten, som ju är skriven av Erik Johan Stagnelius, i skolan. Min lärare bad mig oväntat att läsa den högt. Jag vet inte om det var menat som ett straff eller det var en genial pedagogisk ingivelse. Jag är dyslektiker, eller ”ordblind” som det hette på den tiden, och att läsa högt var förknippat med otaliga erfarenhet av skam.  Uppmaningen gjorde mig därför nervös, men kanske just därför var den också lockande, att inför alla läsa och därmed blotta mitt lyte innebar att sätta sig på spel, att riskera att bli utskrattad. En lindans över avgrunden.

Jag tog upp boken med dikten. Inledningen gjorde mig helt perplex, jag ljudade i skallen – stod det ”vän”, adjektivet alltså. Eller ”vän”. Men varför var det i så fall bara ett n i slutet, det stämde inte. Ändå valde jag det senare, och genast jag sa ordet – Vän! kände jag ju att det var rätt, och inte bara det. Genom att uttala ordet vann jag en gemenskap, jag var med ens diktens eller kanske diktarens vän och därmed inte ensam i framförandet. Vad som sen hände minns jag inte. Jag hackade mig väl igenom dikten efter förmåga – det är ju ingen särskilt lätt dikt att framföra. Jag minns inte klasskamraternas reaktioner och inte frökens heller. Kanske skrattade de, men det gjorde mig i så fall ingenting. Det där tilltalet och min förmåga att svara det hade väckt något i mig, en erfarenhet som var mycket större än situationen.

Att läsa poesi är ofta, ja nästan alltid, en fråga om mod. Men måste sätt sig på spel. Man måste svara an med den man är och det man har. Det är ju också på sätt och vis vad Stagnelius dikt handlar om. Han, diktaren, signaturen, vänder sig till läsaren som en ”vän”, och en vän som delar förödelsens erfarenhet. Famlandet, suckandet, irrandet, töcknet och suget mot intet… Men det är inte förödelse dikten erbjuder, utan vänskap.

På grekiska heter vänskap filía, och är filosofins första stora ämne. Kanske kan man rent av säga att filosofin föddes i fyrahundratalets Aten som ett sätt vara på vänskapens grund, istället för på identitetens. Om man innan dess var bestämd av sin härkomst, sin plats i samhällsordningen och eskatologin, erbjöd den filosofiska vänskapen istället en gemenskap på ordets, talets och dispytens grund. Sokrates benämnde själv de han sysslade med som dialegesthai. Dia betyder ”genom” och legein  ”att tala”. Att dia-logoi genom orden, tala igenom saker och ting. Det var vad Sokrates tyckte att han gjorde. Och den relation på samsanackandet grund som därvid uppstod mellan envar som gav sig samtalandet i våld innefattades i den filosofiska idén om att odla vänskapen till visheten – filos-sofía.

Poesins vänskap, den Stagnelius apostroferar, är av en annorlunda sort. Den stannar inte vid orden. Paradoxalt nog handlar inte poesi om ord, om språk. Den verkar inte ”dialogiskt” genom orden, utan ställer oss inför dem. Vad som faktiskt sker, med en själv och med världen, när man har läst en dikt som verkligen betytt något, lämnar en i allt väsentligt språklös. Man blir stum. Man säger banalitet som ”Det var fantastiskt” eller ”den grep mig djupt” men försöker man på allvar förklara tappar man snabbt målföret. Visserligen går det att analysera och filosofiskt samsnacka hur länge som helst om dikter. Filosofer kan ju snacka om allt. Men det är bara i läsandet, i denna gåtfulla akt som så tar en i anspråk – kroppen, känslan, tanken, minnet, erfarenheten – denna akt, detta slags uppmärksamhet, som jag ibland rent av tänker på som ett… ja, som ett sätt att leva sitt liv, kanske.

Hur som helst är det – och det var i all enkelhet det jag vill påminna om här när jag nu fick äran att inleda denna den andra upplagan av Söderköpings poesifestival – det är i läsandet, läsningen, läsaren som poesin blir till poesi.

Tack!

Magnus William-Olsson

Många festivalbesökare uttryckte efter invigningen en önskan om att invigningstalet skulle tillgängliggöras som text. Att publicera det här på Kritiklabbets sajt föreföll festivalarrangörerna och mig som det enklaste och smidigaste sättet/mw-o