POSTIRONISK DEBUT
Jonathan Brott har i många år nu varit en drivande gestalt på den unga poesiscenen i Stockholm. Nu debuterar han äntligen, med en diktsamling som enligt recensenten lyckas med vad den förutsätter sig, att underhålla.
Recensent: Vilgot Andersson
Redaktör: Vakant
Jonathan Brott, känd som chefredaktör för tidskriften L’Amour – La Mort debuterar med diktsamlingen 100 dikter. Han har synts på DN:s kultursidor under våren 2024 i debatten om den nya unga poesin, där han försvarat sina generationsgelikar och kollegor Elis Monteverde Burrau och Ali Alonzo som skuldbelagts för sin anklagade ironiska poesi. Brott menar i DN (2024-08-08) att L’Amour – La Mort och BABO (Ali Alonzo m.fl.) befinner sig i gränslandet mellan poesin med hög tröskel riktad mot konsthistorien, där han räknar in poeter som Maria Bodin, Kristoffer Appelvik Lax och Ann Jäderlund, och poesin med lägre tröskel, med ”jagspecifika” eller politiskt engagerade dikter. Någonstans i det gränslandet ligger också Brotts debutdiktsamling 100 dikter.
Samlingen består av 100 dikter uppradade rakt av, numrerade från 1 till 100 och namngivna med varsin rubrik. Dikterna är nästan helt utan punkter, endast gemener (eller endast versaler) och samtidskommenterande. Dikterna är för det mesta väldigt roliga, vilket även känns som syftet. 100 dikter blandar jagspecifika, humoristiska, oväntade och bitvis vackra dikter.
Dikterna arbetar med rubrikernas samspel med själva dikten, som ibland blir ett slags gissningsspel där läsaren själv får tyda kopplingen mellan en “diva portal” och att bli ett ljus. Dikt 40:
diva portal to the diva dimension
funderar på att ansöka till
ljus
i ett liv
lite lättsamt ljus bara
På sätt och vis kan man anse att det blir uppemot 200 dikter eftersom varje rubrik får leva sitt eget liv och är i vissa fall längre än dikten i sig som dikt 76, eller dikt 94 som bara är en väldigt lång rubrik. I dikt 76 blottas också den interna naturen som dikterna arbetar med “min vän Henry” som är en karaktär i samlingen. Han får ett eget liv i 100 dikter, trots sin verkliga verklighetsbaserade motsvarighet. Jag tror dessvärre att Brotts envishet med Henry Songs medverkande i samlingen är roligare för Brott själv än det är för mig som läsare.
Att kalla samlingen för spridd är lite poängen och inget som stör den i sig. Det är Brotts 100 olika dikter som arbetar med humor vilket även skapar en salig blandning av dikter. Man skulle kunna kalla dem postironiska; de kan bestå av novellidéer, satir på sigma males, restaurangrecensioner eller en intervju med Brott som barn. Det blir väldigt roligt, varierat, och varje dikt lyckas faktiskt bli minnesvärd.
Ibland släpps genuina vackra sköra känslor in, som dikt 14:
kärleken kanske är ett spjut men vi håller båda i spjutet
här faller vi
och överväger ständigt
att bli någon slags
älsklingar
vi vill få själva solen att rodna
Kontrasten som dikten ger, mellan spel på aforismer och holländska stilleben, fungerar utmärkt och belyser ett diktjag som vågar vara sårbar. Det blir på något sätt extra drabbande i förhållande till de absurda dikterna som omringar den vilket bidrar till den varierande läsningen jag upplever i Brotts poesi.
Dikterna har för det mesta olika toner och arbetar ibland intertextuellt med varandra som dikt 54-59 där läsaren tas med på en resa till Skåne och Österlen. En stor andel av dikterna skildrar ett liv på Södermalm; personligt och rikt på – inom vissa kretsar – populärkulturella referenser. Här liknar Brott poeter som Elis Monteverde Burrau eller Ali Alonzo. Däremot används referenserna mer sparsamt i Brotts poesi än den kavalkad av referenser som kan upplevas i exempelvis Burraus Ironi för änglar. Istället namedroppar Brott exempelvis Oskar Linnros, Kjell Espmark och Gunnar Harding. Dikt 73 ekar istället av UKON och NJURMÄNNENs låt Cancerkliniken: “jag ringer csn och gråter/ jag ringer skatteverket och gråter”. UKONs minnesvärda Cancerkliniken passar som handen i handsken i Brotts 100 dikter och är en välkommen nick till dem som tar emot den.
Diktjaget blir ibland en absurdistisk diskbänkrealist, som skruvar upp förnimmelserna till max i mötet med relativt vardagliga företeelser. Det blir kul. Dikt 35:
kommer hem (från krig) och är snäll
elektrikern har varit här och flyttat på min soffa
OCH JAG KÄNNER FORTFARANDE
HANS DOFT
JAG FLYTTAR TILLBAKA SOFFAN
OCH TÅRARNA RINNER
NED ÖVER TYGET
100 Dikter flyter på fint i den tonen. Läsaren utesluts däremot när det interna skruvas upp till max, och bromsar flytet i läsningen. Det blir tyvärr lite för mycket av Södermalms-vardagen för en litterär chefredaktör som valt att släppa en diktsamling. Lite för mycket av min vän Henry. Dikt 45:
olof tog med sig 50 hjärtan till midsommarfirandet
regn hos ny, regn hos ny
grynens ho? nog henrys…
ger hon syn? sorgen, hyn…
neg hon? – rys
hej allihopa, jonathan här, det där var några
anagram på min vän Henrys namn, han är en
person, blod och kött och sånt där, allt sånt,
och ett anagram det är… det är när två vuxna
människor älskar varandra väldigt mycket, så
mycket att de gör ett anagram på namnet Henry
Song… min förläggare spottade kaffet ur munnen
och ropade »finns han på riktigt« – han finns på
riktigt, precis som du, och jag, och några andra
också, det här är en uppmaning, du borde slump-
mässigt älska din näste, det här är en instruktion:
rikta gaffeln inåt, mot hjärtat
Dikten får motsatt effekt och skaver istället. Det känns som att man får en insyn i en händelsefattig och oinspirerad vardag, utan vidare avtryck eller relaterbarhet. Jag saknar en uppkäftighet. Men förutom det lyckas diktsamlingen i stort sett underhålla boken igenom.
En annan favorit är dikt 20:
han slog mig men det kändes som ett ömt vapemoln
jag blev fotograferad av en norsk kille vid
årstaviken i några timmar
det kändes lite som sex
fast om sex var mer som
att bli fotograferad
vid årstaviken
av en norsk kille
i några timmar
Humor i poesi är svårt men något som Brott lyckas med. Som läsare slungas man in i tydliga miljöer, som kan vara relativt vardagliga, eller rent av störda som “en kenyansk soluppgång”. Scenen och miljön förvrids med något absurt i nästan varje dikt. Om det så är diktjagets förnimmelser som abstraheras, oväntade metaforer eller rent av anekdotiska dikter med oväntad dialog. Dikt 63:
funderar på att byta ut huvudet mot hövdinghjälm
varje gång någon frågar mig något svarar jag:
du borde fråga gud om det där jag har ingen aning
exempelvis igår när vi »dj:ade« och
en full norrman framåtlutad över dj-båset sa:
nå får ni spille mer abba meg og guttene må høre noen flere/hits
guttene:
(vinkande från ett ensamt bord i hörnet insvepta i
heinekenfiltar)
jag:
du borde fråga gud om det där jag har ingen aning
Återigen är spelet mellan rubrik och dikt kul i kopplingen mellan hövdinghjälmar och norrmän. Brott lyckas helt enkelt med vad han gör anspråk på: en rolig och stundtals känsloväckande diktsamling med 100 dikter.
_________________________
100 Dikter
Jonathan Brott
Kounitz-Olsson, 2025