REPLIK OCH SVAR PÅ REPLIK

Gertrud Spross Sandberg:

 

Till Kritiklabbet.

Jag fick erbjudande om att kommentera podden med kritikersamtalet i Kungsbacka 2021-10-14 kring Kerstin Paradis Gustafssons bok LIVETS TRÅD – Paracas textil och kultur, eftersom min dotter Ana och jag reagerat på både missuppfattningar och rena förolämpningar mot författaren och hennes arbete, vilka klippts bort vid redigering av podden.

 

Har nu lyssnat igenom podden en gång under praktiskt vardagsarbete, citaten blir därför inte riktigt så ordagranna som Magnus William Olsson önskat i inbjudan. Vill gärna försöka klargöra några saker för att förhoppningsvis förbättra läsupplevelsen för Axel och Linda, och kanske fler.

 

När vi flyttade till Halland för 10 år sedan hade vi turen att hamna några km från Kerstin och hennes kringbyggda Hallandsgård med alla vackra föremål som hon själv skapat, fått till skänks eller köpt under sina resor. Varje föremål har en historia. Aldrig hade jag trott att jag skulle börja lära mig spinna på slända… I fortsättningen skriver jag omväxlande författaren (roll) och Kerstin (person), för min text handlar ju om hennes bok.

 

Kontext

I början av samtalet förmedlar ni intrycket att ni läst igenom boken och verkligen uppskattar vad författaren redovisat inom sitt expertområde, vilket upprepas flera gånger, med allt tydligare delvis underförstådda ”visserligen är det här okej, MEN jag/vi skulle ha önskat…” Jag tror att ni haft litet bråttom när ni läst, för mycket av det saknade går att läsa i boken. Ni har tagit in att bokens ”röda tråd” är just det höga värde som fibrers sammanfogning till tråd och vidare bearbetning till textil tillmätts i olika kulturer världen över (inklusive Skåne) och speciellt i de sydamerikanska kulturområdena. Dock gör sig Linda lustig över att trådar – eller Livets tråd – inte får klippas av.

 

Något som återkommer ofta är ”avsaknad av (bl.a.) kontext”, t.ex. exakt var i geografin Paracastextilierna hittats. I inledningen s 11 beskrivs platsen och dess läge i förhållande till Lima. På sidan 19 finns både en karta och en kortfattad skildring av naturen i området.

 

Det kan i detta sammanhang vara intressant att sätta bokens tillblivelse i sin kontext:

Kerstin Paradis Gustafsson är utbildad bl.a. vävlärare och textilkonstnär. Hon har sedan tonåren brunnit för att bevara äldre textila tekniker på väg att falla i glömska, och har lärt sig av den sista generationen som använt dem till vardags. Svenska exempel är nålbindning och tvåändsstickning. (Framgår av prologen.) Hon har under 30 år fött upp får, gjort avelsurval bl.a. för goda ullegenskaper (fåren måste också vara välfungerande för att föra fina ull-gener vidare), klippt fåren, tvättat, blandat, färgat och kardat ullen, spunnit tråd, tvinnat garn, vävt och sytt sina verk. Dessutom har hon fått hjälp av en folkhögskolekurs att bygga en vadmalsstamp. Och hon har vävt och stampat vävar till vadmalstyg som kommit till användning i många kläder och konstverk. Hon har också tillämpat linbearbetningens samtliga steg, och mycket mera.

 

I epilogen framgår att chefen på dåvarande Etnografiska museet i Göteborg, Sven-Erik Isacsson, till vilken författaren tillägnat boken, redan på 1980-talet planerade att skriva en bok om Paracastextilierna. Kerstin arbetade för honom, då han insett att hennes kompetens var värdefull i sammanhanget.  Planerna grusades när han avled 2001. Museiledningens intresse svalnade.  Kerstin har velat fullfölja arbetet, bl.a. för att inte arbetsmaterialet ska ligga bortglömt i ett arkiv. För övrigt är Isaksson citerad på flera ställen. Boken baseras helt på ideellt arbete, då det inte gått att få någon draghjälp från museivärlden, däremot har bilder m.m. ställts till förfogande. Mycken möda har lagts på att leta efter och så småningom hitta en sponsor för omkostnader med tryckning mm och översättning till engelska och senare spanska.

 

Intresset från den akademiska världen har inte varit överväldigande, och vid konferenser mm har Kerstin haft svårt att få gehör för sin kunskap och sina synpunkter. T.ex. att tekniskt avancerade föremål kan tillverkas med enkel teknik och redskap som varit biologiskt nedbrytbara, liksom föremålen själva. Avsnittet ”Konsten att spinna” ger många exempel. Främst kvinnors arbete hittas inte vid utgrävningar. Paracastextilierna (där visserligen könet på tillverkarna aldrig kommer att kunna fastställas) är ett unikt undantag. I prologen går det att läsa om Kerstins resor. Som ni kommenterar: erfarenheter från dessa återkommer ofta i boken. En lista finns på s 351.

 

Främst Axel efterlyste text om Paracastextiliernas svenska historia. Återlämnandet till Peru är ett resultat av en senkommen ”västerländsk” insikt om att det är fult att stjäla andras kulturarv – eller köpa det av tjuven. Denna diskussion har förts i många forum – det är ju inget unikt för dessa textilier. ”Den vite mannens dåliga samvete”  är välmotiverat och redan väl genomlyst. Men bokens fokus är ett annat: Ett utsatt kulturområdes egenvärde. Boken ger många exempel på människor vars verk och livsstil kan lära oss stressade nutidsmänniskor något, om vi vill.

 

Textilierna har legat malsäkert nedpackade i samlingarna tills de ställes ut på Göteborgs Kulturhistoriska Museum 2008-10  som ”En stulen värld” före avfärd till Peru i omgångar, den sista 2014. I centrum för presentationen i text stod just den svenska stölden och hanteringen. Textilierna låg i glasmontrar i mörka rum, med mycket sparsam belysning för att inte skadas av ljus. Informationen om varje föremål var knapphändig, och det gängse begreppet för figurer intill en person var ”troféhuvuden”, förutom ormar och katter. Jag hann se utställningen på sluttampen och undrade hur det kom sig att vissa ”troféhuvuden” kunde vara lika innerligt glada som sina bärare. Själva begreppet väcker känslor som kan ha minskat lusten för många att utforska föremålen. Se nedan – denna bok bidrar till en utfasning av denna demoniserande bildtolkning som gjorts av euroamerikansk erövringskultur, som bekant ett vanligt sätt för erövrare att rättfärdiga sina övergrepp mot andra folk. (”Västerländsk” låter i detta sammanhang litet konstigt, eftersom Paracashalvön ligger långt västerut i det som anses vara ”vår” intressesfär.)

 

Forensisk metodik?

Ja, som Axel säger: navelsträngen är klippt till människorna som så konstfullt tillverkade Paracastextilierna, och till det samhälle de levde i. Kerstin har mött deras sentida ättlingar och studerat deras hantverk. Boken innehåller för mig spännande kapitel (men Axel hade önskat mindre av det) om deras arbete med alpackor och vikunjor m.fl. lamadjur, bomullsodling, ull- och bomullsskörd, fiberbearbetning, spinning, tvinning, färgning, vävning och broderi. De flesta motiven på Paracastextilierna är broderade, ett fåtal (geometriska) är vävda, och en del uddar är tillverkade med nålbindningsliknande teknik. Händernas och hantverkets gemenskap för oss en bit närmare Paracaskulturen.

 

”Det skulle varit roligt att läsa något om vilka färger som använts…” (Linda): Ett kapitel      med  rubriken ”Konsten att färga” finns alltså på sidorna 179-207 och visar naturligt                       förekommande färg på fibrer (färgväxande bomull och alpackornas olika färger), växter och     mineraler som använts för att ta fram olika färger och nyanser, mer eller mindre       skonsamma metoder för växtfärgning samt hur man blandat färger i arbetet, genom att      spinna samman olikfärgade fibrer, tvinna samman trådar av olika färg respektive brodera   med varannan rad av stygn i en och varannan i en annan färg.

 

Arbetsmaterialet har utgjorts dels av 6×6 cm diabilder tagna för museets räkning av en professionell fotograf, genom glas, med 1990-talets modernaste Hasselbladskamera (därefter infördes fotograferingsförbud), dels av material från Kerstins resor. Det har också förflutit en generation in i den digitala åldern sedan Kerstin tog sina egna diabilder. Många av hennes motiv kan vara svåra att hitta idag, då händernas traderade kunskap snart är definitivt utkonkurrerad av massproducerad textil (ofta tillverkad med miljöförstörande metoder och av usel kvalitet) – om vi inte gör något åt det. Kerstin berättade om bildmaterialets tillkomst på den efterföljande frågestunden, som inte spelades in. Det står tydligt på sidan 351 under ”Bildrättigheter” att fotonas kvalitet kan variera beroende på när de tagits.

 

Symbolspråk och ”ideologiska tankar”

Ni efterlyser mer om symbolspråket (och tycker att det är ganska tråkigt att läsa ”den närsynta beskrivningen” av olika mönstertyper och textila tekniker). Linda är också förundrad över att det både finns föreställande och abstrakta, geometriska motiv i samma samling.

På sid 294 börjar kapitlet ”Konsten att se och förstå”. Där finns referenser och citat från bl.a. Sven-Erik Isacsson som forskat kring detta.

På sidan 313 berättar Kerstin om ett viktigt möte med Marta Fuentes Barim från Bolivia. Det gav en introduktion till de andinska kulturernas världsbild, en nyckel till symbolspråket i textiliernas motiv, och en förklaring till just det som Linda undrade över. Sedan har Kerstin skrivit precis så mycket som hon kan stå för, och gjort  reflektioner som inbjuder till diskussion, snarare än påståenden. Och på sidan 331 kommer också ett alternativ till den demoniserande västerländska tolkningen ”troféhuvuden”. Liknande bilder har funnits även på Mexikos ostkust, hos mayafolket, som hade ett skriftspråk. Hieroglyferna tyds nu och berättar bl.a. om själar från avlidna släktingar eller schamaner som får följa med huvudpersonen och berikar den fortsatta färden. Hennes källa till detta var pågående forskning i Malmö, ännu ej publicerad då boken gavs ut.

 

Är begreppet ”ideologiska tankar” förbehållet den euroamerikanska erövringskulturen och övriga stormakter/politik i vår tid? I detta fallet syftar det snarare på världsbild och livsstil, tankegångar i det andinska kulturområdet, och i andra områden där hantverket fortfarande är (eller var för 20-30 år sedan) det naturliga sättet att producera. Bl.a. finns betraktelser om att tidsåtgång inte mäts, utan arbetet ska ta tid för att ge ett högkvalitativt resultat, arbetet med att ta fram och bearbeta fibern, spinna och väva är ständigt pågående och meditativt. (Detta kan vara något att ta del av idag, då plagg som håller för daglig användning i 50-100 år minskar behovet av att förstöra naturresurser och ta hand om avfall – genomsnittssvensken lär köpa 14 kg kläder per år! – helt min egen kommentar.)

 

Fullbordat verk?

Linda uppfattar att boken aspirerar på att vara heltäckande och avslutande. Tvärtom är det den första stora genomlysningen av denna samling konst. Kerstin vill genom boken synliggöra denna skatt, bl.a. därför läggs många bilder upp till granskning och analys för var och en som vill.  Kanske att boken snarare än ”utställningskatalog” utgör en permanent utställning av ett material som under större delen av sin 90-100-åriga tid i Sverige legat undangömt? Ja, författaren ser nog sin egen text som sekundär i förhållande till bilderna. Hon bjuder på så mycket kunskap runt materialet som hon kan stå för, och många uppslag för att arbeta vidare. Se det som en gåva till folk i allmänhet, i synnerhet till dem som är intresserade av textilhantverk, och till framtida forskare att utgå från, komplettera och revidera!

 

Sid 309: ”Att sätta ord på alla upplevelser och möten jag har haft på mina resor i när och fjärran har varit en lång process. Detta och allt det jag sett då jag dokumenterade museets övriga precolumbianska textilier, har efter hand blivit ett stort och vackert pussel. Naturligtvis fattas det många bitar som inte funnit sina platser. Jag hoppas att dessa texter kan få andra att gå vidare, hitta fler och andra bitar som kan öka allas vår kunskap”.

 

Ett sammanfattande råd för en givande läsupplevelse:

Läs boken med eftertanke och i omgångar! Och läs med öppna sinnen, utan krav på att stoppa in den i någon kategori eller algoritm för hur en bok ska skrivas. Reflektera över en liten bit i taget. Då blir innehållet inte övermäktigt att ta in.  ”Lägg pussel” som Kerstin gjort – många bitar är redan serverade – och skapa din egen helhetsbild! Boken tål att tas fram upprepade gånger under lång tid – ska vi kalla det cirkulär läsning?

 

Boken kan beställas från författaren

 

Valinge 2021-12-02 Gertrud Spross Sandberg www.ryagard.org 

 

PS. På min begäran har Kritiklabbet strukit sista stycket av min ursprungliga text, publicerad 2021-12-09. Mina kontaktuppgifter finns på min hemsida ovan. Adressen till författarens hemsida är  www.paracas.eu
/Gertrud Spross Sandberg. DS.

 

KRTIKLABBET SVARAR

Som kritikredaktör händer det en mycket ofta att upphovsmän och upphovsmäns närstående upprört hör av sig och anser att publicerad kritik är orättvis, att kritiker förolämpar och är osakliga. Sådant hör till den offentliga kritikens självklara villkor och vardag. Om upprördheten inte bara är otidig bemöts den bäst genom att hänvisa det sakliga avgörandet till publiken.

 

Ett påstående i Gertrud Spross Sandbergs inlägg vill jag dementera. I första stycket refererar hon till ”missuppfattningar och rena förolämpningar mot författaren och hennes arbete, vilka klippts bort vid redigering av podden.” Vad man upplever som missuppfattningar och förolämpningar är förstås subjektivt. Men vad gäller klippning och redigering har jag utöver en hel del harklingar och hummanden klippt bort en enda kort fras, ett förfluget skämt om att välta kiosker.

 

I övrigt anmodar jag läsarna att själva lyssna till det i mina öron ytterst intressanta samtalet och att därefter ta ställning till huruvida Gertrud Spross Sandberg har fog för sin kritik.

 

Magnus William-Olsson

 

[För att lyssna till samtalet, klicka på pilen!]