THRILLER OM DET KONTURLÖSA JAGET

Body double är en thriller om och för det triviala livet. Den håller beskrivningar och signalement avskalade – ingenting är utöver det vanliga och allting blir plötsligt anmärkningsvärt. Karaktärerna är så upptagna med att lyssna till, eller anamma andras berättelser att jaget suddas ut framför läsarens ögon.

Recensent: Lisa Sjölin Fagerlind
Redaktör: Per Ernström

Hanna Johanssons Body double är en tyst thriller i det vardagliga. Läsaren får följa Naomi och Laura, två främlingar som förväxlar sina rockar på ett stort varuhus och hur de smälter samman i en relation och i sina identiteter. Romanen har också ett jag, som jobbar för en manlig spökskrivare med att transkribera intervjuer.

Den onämnda staden är tydligt ett Stockholm under gratistidningen METRO:s era och huvudpersonen Naomi jobbar på ett stort radiohus. Laura är lika anonym för Naomi som för läsaren. Laura flyttar in hos Naomi och snart börjar grannar, vänner och kollegor att förväxla dem. De två kvinnornas identiteter blir mer och mer diffusa i kanterna, samtidigt som spåret om det okända jaget fortsätter vara anonymt. Berättelserna vävs samman med transkriberingarna som jaget utför, vilka innehåller omtagningar av att inte kunna formulera sina vittnesmål. Spänningslinan i romanen hålls tight från första sida.

Texten arbetar skickligt med noggrant putsade avslöjanden av detaljer. Den håller beskrivningar och signalement avskalade – ingenting är utöver det vanliga och allting blir plötsligt anmärkningsvärt. Karaktärerna är så upptagna med att lyssna till, eller anamma andras berättelser att alla ”jag” suddas ut framför läsarens ögon. Body double blir obehagligt vardaglig. Dessutom leker premissen med det vanligt förekommande fenomenet med homo-parrelation, där paret kan se mer ut som systrar eller tvillingar än partners.

Historien utspelar sig på mörka vintergator, bland folkmyllret i kollektivtrafiken och i ett stort varuhus. Både tidningen Metro och Café Ritorno som är frekventa scenerier och rekvisita är omdöpta i den osagda staden. Att kalla en gratistidning för ”CITY” och ”Ritondi” är gjorda inom fiktionen vid det här laget. Vari ligger behållningen i att fortsätta att döpa om det ökända författar-caféet, när det blir övertydligt? Författare idag kan inte hålla sina klåfingrar därifrån. Samtliga läsare förstår vad som åsyftas, anonymiseringen blir förlöjligande.

I ett samtal mellan jaget och spökskrivaren, beskriver han sitt arbetssätt kring att mejsla ut en berättelse ur alla olika kvinnors liv.

”Böckerna heter trots allt Berättelse om ett liv, säger spökskrivaren. Inte sanningen om ett liv. Det är sant, säger jag. Och inte, fortsätter spökskrivaren – och får något upprymt i blicken – Berättelsen om ett liv. Nej, säger jag. Förstår du skillnaden? frågar han.”

Den litterära vålnaden, spökidentiteten har blivit mer och mer frekvent. Tanken på spöken är kittlande fri för författare, lika fri som ett barn är gulligt med snorkråkan i näsan. Berättelsen om en berättelse vill berättiga – ja ni hör ju – dess existens. En thriller om litteratur-branschens ängslighet. Jag kan inte få bort tanken att författaren är jaget, som vill vara ett lackmuspapper för att den observerar och beundrar sin förläggare spökskrivaren. Gå av vid ”den gamla stationen” för att hitta honom. Kanske blir jag frustrerad av spegeln som hålls upp – på den grå promenaden jag tar varje dag suktar man efter att applicera ett läppstift som har en annan kvinnas namn.

Johanssons första bok Antiken kom 2020 och kan placeras i den litterära minigenren av ”Kvinna-har-sex-i-varmt-land”, dit kan också Nina Wähäs Babetta räknas. Johanssons andra roman kan knytas an till vågen ”Kvinna-har-relation- (i det vaga, icke fullbordade) med-spökskrivare-och-eller-förläggare”. Ett exempel är Therése Bohmans Andromeda som kom ut inför Norstedts 200-årsjubileum. Där utspelar sig ett romantiskt samspel mellan nyanställd förläggare och förlagschefsgubbe, som dock förblir asexuellt. Spökskrivaren har blivit dagens mystifiering kring förläggare och redaktörer, om den hemliga världen. Men i Bohman är det huvudpersonen som är spökskrivare. Kanske är trenden ett resultat av drömmarna som uppstod innanför alla covid-pannben. Och inuti alla författare som ändå hade vägarna förbi gamla stan. Jag utmanar er: gå någon annan stans än till ”Ritondi” för att hitta berättelsen om ett liv.

Body double är en thriller om och för det triviala livet. Om hur ett möte kan rita om hela ens kontur och lika snabbt rinna bort.

___________________________

Body Double
Hanna Johansson
Norstedts förlag, 2025
Foto: Märta Thisner