PM från tredje mötet för nätverket ”Kulturbyråkratiskt avantgarde för främjande av kritisk offentlighet” (KaKo) 31 augusti 2020

september 03, 2020

Ett trettiotal deltagare från de nordiska länderna slöt upp. Där jag satt, i Stockholm, var det sol över Hammarby sjö och på kajen utanför mitt fönster sprang eller gick ensamma motionärer och sjuttiplussare med stavar, självklart med avstånd från varandra, så naturligt som om det aldrig funnits ett innan pandemin.

 

Izabella Borzecka, Kritiklabbets producent, presenterade sig, välkomnade alla till mötet och gick igenom mötesordningen.

 

Därefter tog Kritiklabbets redaktör, Axel Andersson, vid och redogjorde för bakgrunden till KaKos bildande, hur Kritiklabbets undersökningar av den ”nya offentligheten” uppdagade vikten av att skapa ett informell forum där de som faktiskt beslutar om och de som administrerar besluten fick möjlighet att utbyta erfarenheter och idéer tillsammans med forskare och praktiker på fältet. Axel redogjorde vidare för temata, upplägg och diskussioner under de föregående två KaKo-mötena som finns refererade här och här. Han betonade särskilt tre viktiga lärdomar från de tidigare mötena. 1) Betydelsen av att formalisera stödet för den kritiska offentligheten. Här har ett viktigt verktyg visat sig vara kommunala och regionala konst- och kulturplaner. Bergen i Norge var först i norden med att skriva in kritiken som ett eget konstområde i sin plan, nu följer andra nordiska kommuner och regioner efter. 2) Betydelsen av att stödja redaktioner eftersom den redaktionella praktiken är den kritiska offentlighetens kärna. 3) Distributionen. Att finansiera kritik är viktigt, men helt avgörande är att vi finner nya sätt och former för att distribuera kritiken i den nya offentligheten där de traditionella medierna alltmer förlorar i betydelse.

 

Undertecknad (Magnus William-Olsson) talade därefter kort om temat för mötet ”Pandemin och den accelererande samtiden”. Krisen har skyndat på vissa grundläggande skeenden som börjat långt innan viruset och som kommer att pågå länge efter ett vaccin finns tillhanda. Undertecknad tog upp tre sådana skeenden. 1) Digitaliseringen. Under pandemin har inte bara digitala möten ersatt fysiska. Integreringen av internet i konstupplevelsen och i det kritiska samtalet om konst (av alla konstarter) har exploderat. 2) Amatöriseringen. Alltfler finner forum för uttrycka sig inför andra och allt färre kan leva på sin konst och/eller sin penna. Förhållandet är dock inte nödvändigtvis korrelerade. Att amatörerna blir fler betyder inte nödvändigtvis att proffsen blir färre. Dels kan ju amatörerna bli proffs och dels kan proffsen få en utkomst tack vara amatörernas intresse. 3) Salongifieringen, som handlar om hur byggandet av ”communities”, online och irl, blir en allt viktigare modell för distribution i det informationsöverflöd som villkorar varje människas tillvaro i vår tid.

 

Till sist hävdade undertecknad att de avsevärda skattemedel som används för att bekämpa krisen på kulturfältet i alltför liten utsträckning har tagit dessa större mönster i beaktande. Om de pengar som nu tillfallit kulturen, istället för att ersätta förlorade inkomster, hade använts till att skapa förutsättningar för att konstnärer av alla discipliner (och alltså även kritiker) skulle kunna sälja sitt arbete och sitt kunnande hade vi stått avsevärt mycket starkare efter krisen.

 

Därefter talade Anni Syrjäläinen, rådgivare på Nordisk Kulturfond, som sammanställt, och fortlöpande uppdaterar, en rapport om ”Covid-19 och Kulturfältet i Norden”. Anni inledde med att presentera Nordisk Kulturfond och dess arbete med att stödja och främja inte bara konst och kultur i Norden och internationellt, utan också diskussionen om konst- och kultur, bland annat i syfte att ge underlag för den kulturpolitiska utvecklingen i Norden. Särskild vikt la hon vid det nya projekt fonden driver och som handlar om nordiska konstnärers (av alla discipliner) samarbeten med andra delar av världen, ett projekt som syftar till att motverka den globala tendens till nationell slutenhet de menar sig se också i de nordiska länderna. När så corona kom och stängde gränser kom tjänstemännen på Nordisk Kulturfond fram till att det var ännu viktigare än tidigare att stödja internationell dialog vilket starkt präglat deras arbete under krisen. Men i arbetet med rapporten har fonden följt hur de nordiska länderna lokalt, regionalt och även på regeringsnivå har utformat sina politiker, sina stöd och sina åtgärder för kultursektorn. Under krisens initiala skede inrättade regeringarna snabbt olika kompensationsordningar. Men på Nordisk Kulturfond såg de att åtgärderna togs i avsaknad av helhetsperspektiv. Ett av syftena med rapporten blev därför att ge överblick i ett skede när länderna tenderade att sluta sig kring sig själva. Trots ofta snävt nationella fokus har de olika länderna dock i praktiken handlat rätt lika, framförallt i att prioritera kompensationsprincipen snarare än att se till större utvecklingslinjer och strukturella behov. Men i krisens nuvarande fas märks ett skifte från att kompensera till att stimulera inom konst- och kultursektorn. De skilda finansieringsstrukturer som finns i de olika länderna har inte spelat så stor roll för stöden. I Danmark och Finland där stora privata fonder är långt mer dominerande än i de andra nordiska länderna har stöden sett ungefär likadana ut. Digitaliseringen har varit en stor fråga i hela Norden. Hur kan man utveckla gränssnittet mellan digitalt och lokalt? Kulturfonden har fått massor av ansökningar som handlar om att konsten går ”online”. Inte minst i det internationella projekt Kulturfonden följt och stött har den accelererande digitalisering visat sig rymma stora potentialer, snabbare och mer intensiv dialog bland annat. En annan sak rapporten uppdagat är vikten av att samla och fördjupa kunskapen om de olika förloppen som krisen påverkat. Det har också sjösatts många undersökningar och fler är på väg. Resultaten av dessa måste sammanställas inte minst för att ge kulturpolitiken ett underlag för att förstå detta decisiva och snabba skeende. Ett viktigt fält som undersökningar pekar mot är behovet av att förstå de enskilda försörjnings- och affärsmodeller som konst- och kultursektorn byggs av, i syfte att tillskapa nya samarbeten och ordningar för finansieringen av konsten och samtalen om konst i samhället. Å ena sidan har krisen synliggjort de problem och svagheter som finansiering av kultursektorn har. Å de andra sidan krisen uppdagat hur viktig konsten och kulturen är inte bara för den enskilde, utan för samhället som helhet, dess utveckling och funktionalitet. Krisen har på så vis stärkt kulturpolitikens ställning i de nordiska länderna. Demokrati- och rättighetsaspekten av konsten och kulturen har lyfts och kommer att stå i centrum framöver för Nordisk Kulturfonds internationella satsningar. Krisen föder på så vis också möjligheter, menade Anni, men det är viktigt att vi tar vara på det momentum för intresse, diskussion och omprövning som krisen öppnat i hela samhället.

 

Därefter fick det svenska Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll ordet. Grethe berättade att hon nyligen varit på möte med Kulturministern tillsammans Förläggarföreningen och Bokhandlarförening, om bokbranschens behov under pandemin. Hon välkomnade initiativet eftersom hon, liksom Anni, såg ett stort behov av att politiskt beakta och förstå helheter. Sedan gick Grethe in på hur Författarförbundet tänker när det gäller att försvara litteratur och litteraturkritiken i vår tid. Ett centralt begrepp som förbundet använder är ”eftervärme”. Vad gäller litteratur lever vår tid i hög utsträckning på eftervärmen från en nu svunnen epok då litteraturen hade en långt mer central plats inte bara i de enskilda medborgarnas tillvaro, men också i samhället, i skolan, i bildningen, i det offentliga samtalet. En viktig åtgärd för att förändra utvecklingen ser Grethe och Författarförbundet i att betona litteraturens relevans för samhället. Det gäller att återbörda litteraturen som föremål inte bara för samtal om litteratur, utan med utgångspunkt i dess innehåll, om själva den kunskap den artikulerar om oss själva och världen. För detta krävs fler och djupare samtal med litteraturen som fokus i skolor, på bibliotek, i medier. Helt enkelt litteraturkritik i vid mening. Hon talade vidare om coronakrisens följder för den stora del av litteraturbranschen som äger rum irl. Den fysiska bokhandeln, biblioteken, de små förlagen (som beror allt mer av försäljning vid event, releaser, mässor, mm än de större) men framförallt författarna som har förlorat den viktiga del av inkomsten som beror av fysiska mötet, uppläsningar och annat. Grethe ser en risk i att övergången till det digitala kommer att permanentas. Det är ju känt att digitalisering nästan alltid också innebär att utövare får mindre betalt, det har vi sett i musikbranschen och det vi ser vi inom litteraturen. Författarförbundet har börjat tänka över möjliga sätt att parera utvecklingen. Fasta bokpriser kan vara ett verktyg. Tre månaders ”karens” innan pappersböcker får ges ut i digitala format, kan vara ett annat. En annan viktig fråga som krisen aktualiserat är att få in författare (som i Sverige nästan alltid är egenföretagare) i A-kasse-systemet. Till sist tog Grethe upp hur man i skolan och på biblioteken skulle kunna arbeta med litteratur. Författarförbundet skall under hösten samtal med företrädare för alla regioner i Sverige kring detta. Och här står kritiken, det kritiska tänkandet och det kritiska förhållningssättet i centrum. Bland annat menade hon att bibliotekarierna är en för lite utnyttjad resurs och att biblioteakrieutbildningen bör innehålla mer litteraturvetenskap.

 

Den sista inledaren på mötet var Kulturbyrådet i Bergen, Katrine Nødtvedt (Miljøpartiet De Grønne). Katrine berättade att hon tillträdde hösten 2019. På Kritiklabbet har vi tidigare haft besök av hennes lika engagerade företrädare Julie Andersland (Venstre), vilket kanske understryker Katrines påpekande att det råder en nästan fullständig konsensus mellan de olika partierna om att Bergen ska vara en framträdande konst- och kulturstad. Tillsammans med traditionen att lyssna till och förankra politiken med utövarna på fältet spelar denna uppslutning, tror undertecknad, en avgörande roll för att Bergen blivit en så starkt lysande förebild vad gäller främjande av kultur och av kritisk offentlighet i Norden. Katrine började med att berätta om det initiala stödpaket för det professionella kulturfältet kommunen lade fram under krisen. Innan paketet formulerades skedde en rad möten med aktörer på fältet för att utröna behoven och skapa överblick. Den här dialogen har varit levande under hela krisen, vilket gjort det möjligt att modifiera och förbättra stöden längs vägen. Det faktum att kommunens kulturbyråkrater under många år utvecklat sina kontakter med aktörerna på fältet har också skapat en tillit som gjort att politiken kunnat lita på att kraven från aktörerna stammar ur faktiska behov. Vid revision har det också visat sig att de handlar solidariskt och att ingen sökt pengar som de inte haft behov av. Det första som beslutades var att redan utlovade stöd skulle ligga fasta, oavsett om projekten kunde genomföras som tänkt eller inte. Efter nedstängningen öppnade man för möjligheten att söka pengar för sådana projekt som kunde genomföras under omständigheterna, det blev många digitala projekt förstås, men också analoga, till exempel konserter och dansföreställningar utanför sjukhem och liknande. Kommunen tillskapade initialt resurser om en miljon NOK, men man omfördelade också inom budgeten så att till exempel pengar för internationella projekt (som ju inte kunde genomföras) istället betalades ut till coronarelaterade verksamheter. Sammanlagt nittio projekt sökte och fyrtio fick pengar. Efter tid blev det uppenbart att mera pengar måste till. Ett nytt och mer omfattade krispaket för den lokala kulturen om fyrtio miljoner NOK kom till. Pengarna riktade sig till skilda delar av fältet. Det fanns olika behov bland fria konstnärer, kommersiella aktörer (främst film), festivaler, etc. Här kunde kommunen lokalt, genom sin nära dialog med utövarna, kompensera för inkonsekvenser i det statliga stödet exempelvis till kreativa näringar. Ett problem gällde att aktörerna inte fick lån av bankerna och därför startades det en låneverksamhet för just dem. Musik- och film och dataspelsföretag, men också andra kommersiella kulturföretag, kulturhus och annat kunde på vis få långfristiga lån med låg ränta. För att parera konstgalleriernas förluster tillskapades medel för att köpa konstverk för offentlig visning genom gallerierna. Ytterligare en stödordning om tolv miljoner NOK kom till för att stödja kulturens infrastruktur, kulturhus och annat som ju hade sina kostnader kvar, men inga intäkter. Också stipendier till enskilda konstnärer gavs ökade medel. Katrine avslutade med att tiden efter krisen förstås kommer att präglas av mindre offentliga medel, men hon sa sig ändå hysa optimism inte minst eftersom krisen har skapat nya arenor och gränssnitt där kulturen möter ny publik. Att invånarna och medborgarna får del av kulturen är, menade Katrine, helt nödvändigt för att politikerna skall kunna försvara sina satsningar, för att få mandat att fortsätta utveckla kulturpolitiken och behålla allmänhetens stöd för tanken om Bergens som framträdande konst- och kulturstad.

 

Izabella öppnade så diskussionen.

 

Maria Ehrenberg, kritiker och regionbibliotekarie i Halland, började med att, i polemik mot Grethe, framhålla bibliotekarierna kritiska kompetens. När de talar med varandra är de vassa kritiker, men i relationer till besökarna visar de inte upp sina kunskaper. Här finns en potential att utveckla. Biblioteken och kritiken är en combo som har framtiden för sig.

 

Axel Andersson påminde om att Bergen också stöder lokala redaktioners arbete (tidskrifterna Vagant och Kunskkritikk) och frågade Katrine om hon viste något om hur kritikerna i Bergen klarat krisen? Katrine hade inte arbetat specifikt med frågan, men Elisabeth Frøysland Pedersen, kritiker och rådgivare för litteratur och Kritikk på Bergen Kommune, kunde svara. Hon berättade att kommunens kritiker haft det svårt, inte minst scenkonst- och konstkritikerna förstås, men att de har fått del av de nya och ökade stipendiemedlen.

 

Helena Öberg Carlsson, författare och litteraturutvecklare i Region Västmanland, knöt an till Grethe Rottbölls anförande och varnade för att inköpsunderlagen på biliotken i Sverige är för tunna. Hon påpekade också att digitaliseringens acceleration syns i efterfrågan på elektroniska medier, vilket i sin tur får till följd att medel för evenemang flyttas till inköp av elektronisk litteratur. Det saknas visioner om litteraturen framtid menade Helena. Marginaliseringen har gjort att unga människor inte längre vågar drömma om att bli författare. Hon påpekade också en oroande könsfördelning. Unga män väljer i högre utsträckning än flickor bort litteraturen. Istället söker de sig till film och spelutveckling där män på motsvarande vis är överrepresenterade.

 

Jörgen Gassilewski, författare och medlem av Svenska Författarförbundets styrelse, berättade att han deltagit i flera sammanhang som gällt utdelandet av stödpengar för litteraturen. Han fann väsentliga skillnader vad gäller hanterandet av stödet mellan sådana grupper där tjänstemän skött utväljande och sådana där sakkunniga gjort det. Jörgen frågade Katrine i Bergen om hon sett någon liknande skillnad i deras arbete? Katrine svarade att deras erfarenhet i Bergen framförallt handlar om vikten av att ha en nära dialog med aktörerna. I förhållande till hur staten delat ut sina stöd, främst genom Norska Kulturrådet, har de märkt att de i Bergen varit mycket mera flexibla tack vara den nära dialogen.

 

Undertecknad tog upp tråden och påpekade att närheten till aktörerna ju inte är självklar i offentlig förvaltning. Ofta brukar ju det omvända kravet ställas, det på ”armslängds avstånd”. Jag vände mig därför till Anni och frågade om de i Nordisk Kulturfonds undersökningar av tilldelningarna i hela Norden sett nån sorts förändring i principerna härvidlag. Uppenbarligen har Bergens hållning funkat bra. Finns det en utveckling i förvaltningsmodellerna kring detta? Anni svarade att krisen stimulerat en generell diskussion om principer och former av förvaltning som också gäller sådant som ”armslängds avstånd”. I relation till Katrines redogörelse gjorde Anni reflektionen att det är tydligt att där konst- och kultur står högt på den politiska dagordningen där kan man också respondera snabbt och adekvat på kriser. Kanske visar bristerna i hanteringen av den här krisen helt enkelt på att kulturen i hela Norden varit förbisedd och marginaliserad innan krisen.

 

Undertecknad skickade då frågeställningen vidare till Zoi Santikos handläggare på Svenska Kulturrådet. Zoi svarade först Jörgen att tilldelningar på Kulturrådet ju görs av expertgrupper med företrädare för konstområdena. Hon berättade också att hon varit mycket involverad i utdelande av det statliga krisstödet och påpekade att förordningen var mycket specifik i det att det inte fanns utrymme för kvalitetsbedömningar, det handlade endast om intäktsbortfall. Följderna blev att stödet till viss del slog fel, åtminstone att man starkt kan ifrågasätta om det slog rätt. Litteraturområdet som drabbades extremt hårt ger ett exempel. Av de därifrån som sökte var det endast 2% som fick stöd. Inte en enda bokhandel fick till exempel medel trots att det är uppenbart att de lidit stora förluster (tre ansökningar avslogs av formella skäl). I det nya stöd som snart kommer trodde Zoi att förordningen kommer att se annorlunda ut och att man där kommer att gå tillbaka mer till kulturpolitiska prioriteringar.

 

Eva Nyhammar (Kulturchef i Region Halland) tog upp frågan om vem som har bäst kunskaper om att fördela de resurser som finns. Frågan har varit aktuell ända sedan den så kallade ”kultursamverkansmodellen” infördes i början av 10-talet. Inledningsvis fanns det då en stor skepsis bland debatterande konstnärer kring att det skulle finna tillräcklig kompetens på den lokala nivån. Mot bakgrund av berättelserna från Bergen – borde kanske mer av de statliga medlen fördelas regionalt?

 

Jörgen frågade sedan Zoi dels om det fördes diskussioner om sammansättningen av fackpersoner och tjänstemän bland de som bedömde ansökningarna och dels om Kulturrådet har återkopplat till departementet och regeringen erfarenheterna av vad som inte funkade i hanteringen av det förra stödet?  Zoi svarade att förordningen var glasklar, det skulle inte göras några konstnärliga bedömningar det handlade bara om att bedöma huruvida ansökningarna uppfyllde de formella kraven. På den andra frågan svarade hon att regeringen troligen, i likhet med Zoi själv, tänkte att de som sökte pengar sökte för allt, alla anställda och kontrakterade och de som fått muntliga löften om jobb. Men det visade sig vara ett misstag. De som sökte gjorde det endast för sina direkta kostnader. Uppdelningen i att Konstnärsnämnden skulle ge till enskilda utövare och Kulturrådet åt organisationer funkade inte heller. I realiteten var förhållandena inte alls så klara.

 

Axel frågade sedan om inte någon av mötesdeltagarna från Finland ville lägga någonting till diskussionen och Mathilda Larsson som förestår den Finlandssvenska Kritikbyrån berättade lite om läget i Finland och i synnerhet Svenskfinland vad gäller kritiken. Värst har förstås scenkonstkritikerna haft men även andra kritiker har haft det besvärligt. Kritikbyrån har själv försökt parera situationen genom att bevilja anslag inte bara till rena recensioner och essäer, utan också till andra texter. Tatjana Brandt, författare, kritiker och upphov till Kritikbyrån, talade om hur relationen mellan lokalt och globalt, nationellt och internationellt förhandlats om i litteratens vardag. En omförhandling som nog kommer att få följder också efter krisen.

 

Izabella bad undertecknad om en sammanfattande reflektion. Den gjordes. Och slutligen lade jag till en fråga som vi inte diskuterat under mötet. Den kritiska offentligheten har traditionellt finansierats via offentliga medel, via ideella och via privata. Under lång tid har relationen mellan dessa tre finansieringar förskjutits. Det offentliga och Ideella har tagit allt större andel. Kulturpolitik är också näringspolitik. Hur ska den kritiska offentligheten vinna åter det privata kapitalet när dess traditionella gynnare och bärare, den privata pressen och medierna, krisar i krisen?

 

Ida Rödén, konstnär och redaktör för Region Västernorrlands tidskrift Volym påpekade att det finns ett intresse för att behandla konst- och kulturverksamhet som ”kreativa näringar”, ett intresse konstnärer ofta känner sig skeptiska till, men som i högre utsträckningar borde bejakas.

 

Izabella tackade alla och berättade att vi självfallet planlägger för nästa KaKo-möte till början av nästa år. Kanske kan det bli ett möte i Oslo, det möte som denna gång fick ersättas och som var tänkt att handla om relationerna mellan stat, region och kommun vad gäller ansvarstagande för den nya kritiska offentlighet som i accelererande fart tar form just nu i norden.

 

Jag vill till sist påpeka det självklara att detta PM är helt subjektivt och bygger på mina begränsade anteckningar och iakttagelser.

 

MAGNUS WILLIAM-OLSSON

Postad under: Verksamhetsflöde

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *